• Anonym (TS)

    Borderline

    Anonym (Jag med) : Jag har två vänner, riktiga vänner jag kan vara mig själv med, en som har kännt mig sen barnsben och en annan tjej som har Borderline, helt underbart att ha en sådan vän som verkligen kan förstå en! Träffade henne under min Dbt behandling i grupp. Ett liv utan henne känns otänkbart, kan verkligen vara helt mig själv, mår jag riktigt skit så kan jag säga det och hon förstår och dömer inte ut mig, likaså för henne, jag är där för henne.

    Det måste vara jättejobbigt att inte ha några så nära vänner. Men har du mer "ytliga" vänner som du kan umgås med?

    Jag fick diagnosen (haft det säkert i många år dock) för 3år sedan. Kan säga såhär..förståelsen för mig själv är lite bättre, ser mer klart på mig själv, innan var jag mer som frågetecke. Men jag har inte kommit någonstans när det gäller tex. ångest, reglera känslor. Mitt självhat är så starkt att det tar över allt. Den styr mig.

    Hur är det med dig själv, har du blivit bättre sedan du fått diagnosen?       

  • Anonym (TS)
    Anonym (Jag med) skrev 2013-03-31 19:47:56 följande:
    Ja, en mamma som var gravt deprimerad. Ingen pappa med i bilden.
    Mobbad under skolgång. I tonåren beblandade jag mig med män som utnyttjade mig. Jag var bara för dum för att se det.

    Sjukt egentligen. Det enda man vill är att ha ett tryggt, roligt liv med sin familj :( 

    Samma här, en misshandlande, deprimerad mamma som även fick några psykoser under min uppväxt. En pappa som inte var med i bilden, träffade honom första gången när jag var 6år, han fanns inte där alls, har bara träffat honom ett par gången i mitt liv, han är alkoholist.

    Mobbning hela skolgången, en äldre man som utnyttjade mig sexuellt. Inga våldtäkter men annat sjukt!

    Har du syskon? Jag är ett ensambarn, så man var ju verkligen ENSAM när pappa inte ens var där för att ev skydda en.     
  • Anonym (TS)
    mamita64 skrev 2013-03-31 20:30:01 följande:
    Tack så mycket.

    Vet du, eller någon av er andra, hur länge ni haft borderline ?
    Om ni fått det i tonåren eller om ni fått det som barn eller om ni är födda med detta
    Jag blev utredd för Borderline för 3 år sedan, jag är 38år men jag har alltid haft problem eller vad man nu ska säga, aldrig känt mig hel, att jag mått riktigt bra.

    Är det din dotter som har diagnosen?  
  • Anonym (TS)
    Anonym (Bårderlajn) skrev 2013-03-31 21:12:41 följande:
    Fick diagnosen borderline för cirka 12 år sedan när jag var 25. Hade då redan 6 år av terapi bakom mig. Tickade "alla rätt" på testet; levde sexuellt vidlyftigt, slösaktig med pengar, hade extrem separatilnsångest, sjukt dålig självkänsla, kunde ena stunden höja någon till skyarna för att i nästa stund hata samma person, fick regelbundna raseriutbrott, levde med en konstant tomhetskänsla och har tre självmordsförsök bakom mig. På detta hade jag även anorexi/bulimi/ortorexi, djupa depressioner och panikångest. Uppväxt med en sociopat till pappa och en extremt osäker mamma. Känns som den perfekta kombon för att avla en boderlineunge Är 37 år idag och har mycket mindre symptom på både borderline och ätstörningar. Mina borderlinesymåtom började visa sig i nedre tonåren och började långsamt avta efter 30-årsåldern. Bortsett från en sexmånadersperiod i 25-årsåldern har jag aldrig varit sjukskriven någon längre tid eftersom jag anser att detta enbart gör en sjukare i längden. Skulle nog säga att jag idag i det stora hela är en lycklig människa. Lever ett normalt liv med en fullt friskt och harmonisk 5-åring, har ett välbetalt och spännande jobb och fina vänner omkring mig. Inte för att jag kan önska någon annan att gå igenom det helvete som borderlinen inneburit för mig men all terapi och självrannsakan har ändå fått mig att uppskatta och värdesätta saker som andra tar för givet. Det har också gett mig ett "sjätte sinne" när det gäller att uppfatta hur andra mår och jag får ofta förtroenden från både vänner och ytliga bekanta som mår dåligt och behöver stöd.
    Härligt det låter att du mår bättre idag, att terapi faktiskt hjälper, men jag kan tänka mig att det ligger mycket hårt arbete bakom. Det ger hopp till oss andra som ligger i gyttjan och kryper.
  • Anonym (TS)
    Anonym (Bårderlajn) skrev 2013-03-31 23:33:23 följande:
    TS, ja det finns definitivt hopp. Jag läste någonstans att det är vanligt att borderline klingar av närmare 40-årsåldern. Vet dock inte om det stämmer men för mig har det definitivt blivit bättre med åren. Av mina symptom har följande helt försvunnit; slösaktigheten, suicidalt beteende, vredesutbrott och sexuell vidlyftighet. Den kroniska tomheten har blivit mycket mindre påtaglig, perioderna av nedstämdhet mycket kortare och mycket mer sällsynta och självkänslan har blivit väldigt mycket bättre (mycket tack vare att jag jobbat hårt med den). Det har dock inte varit "gratis" att komma hit. Jag är ganska säker på att jag inte hade mått så här bra idag om jag inte hade lagt ned hundratals timmar på terapi. Hoppas du också mår bättre snart!

    Jag fyller 39 i år och det har bara blivit värre med åren, fick ju min diagnos för 3 år sedan men har alltid mått dåligt. Nu är jag även bipolär så det har säkert med det och göra också. Den försvinner inte.

    Får hoppas att terapin hjälper annars är jag förlorad. 
  • Anonym (TS)
    Förhuden skrev 2013-04-01 02:47:07 följande:
    Allt går att bota. Med örter och penetrelicin
    Tror inte att en personlighetsstörning går att botas med örter
  • Anonym (TS)
    mamita64 skrev 2013-04-01 12:42:24 följande:
    Ja det är min dotter.
    Hon är 28 år nu och hon fick väl diagnosen för 5-6 år sen, skulle jag tro

    Jag tror ju att hon hade detta som liten. Hon blev otroligt arg, tex kunde skrika i två timmar över en liten sak ( eller som jag tyckte var liten)
    Alla mina barn har depression, plus mer, olika för varje unge
    De har vuxit upp i ett hem där pappa misshandlade mamma, mest psykiskt, mycket hårda ord, gråt och skrik från mamma, sönderslagna saker, väggar, fönster. mm mm Pappa missbrukade under en del år alkohol, han hade ett gevär som han sköt efter fru och barn med, barnen trodde att han skulle döda dem. Han tände eld på huset. Det kan vara så att mina ungar har PTSD, men ingen av dem är utredd för detta.
    Oj det var tuff läsning, mycket möjligt med PTSD. Just detta med otrygg barndom på sätt eller annat är vanligt för just Borderline (men måste inte vara så), men även att gener har del i insjuknandet, skörhet att bli sjuk skulle jag säga i mitt fall. Hade jag haft en trygg och kärleksfull barndom hade jag inte lika lätt insjuknat, även om jag haft genen

    Har pappan diagnoser, som du vet?  .
  • Anonym (TS)
    Lilith Dark skrev 2013-04-01 17:49:49 följande:
    Det är ju ett måste i en DBT-behandling. Det ska finnas både individualterapi och grupp.
    Inte här jag bor, de har både och som jag har förstått. Men jag tycker Mbt passar mig bättre, det är så olika från person till person.

    Det är en mer intensiv behandling i grupp, man går varje vardag i 10veckor.  
  • Anonym (TS)
    Lilith Dark skrev 2013-04-01 17:54:24 följande:
    Jag äter Seroquel som stämningsstabiliserande och för att hjälpa sömntabletterna på kvällen, Lyrica emot ångest som nu är obefintlig och så äter jag även Voxra eftersom att jag lätt går in i depressioner. 

    Jag tar också Voxra, det har funkat bra än så länge. Blev riktigt dålig av de i början dock, men det vände efter några veckor. Sen tar jag Lamotrigin som stämningsstabilerare och propavan till natten och stesolid som lugnande. 

     
  • Anonym (TS)
    Lilith Dark skrev 2013-04-01 18:00:35 följande:
    Men då är det ju DBT om det inte är båda. Nu säger jag inte att de gör fel, men en DBT-behandling ska innehålla båda, och det är ingen intensivbehandling utan mellan 1½-2 år. Om de gör grupper dagligen i 10 veckor är det en helt annan behandling oavsett om den är effektiv eller inte.

    www.psykologiguiden.se/www/pages/?ID=245&DBT 

    Man kan bli erbjuden att gå det först, och sedan standard dbt, individual dbt.

    Det kallas för färdighetsträning i grupp, under 10 veckor. 

        
Svar på tråden Borderline