Läste i "fulaste namn-tråden" om fördomar om de som har tatueringar.
Har du några fördomar om dessa människor? Har de lägre utbildningsnivå? Är de socialbidragstagare? Är de lågintelligenta? Oallmänbildade?
Eller kan det vara så att vem som helst i alla socialgrupper bär tatueringar? Har motivet betydelse för vilken socialgrupp personen tillhör?
Är en tribaltatuering i svanken eller taggtråd runt överarmen mer "lågstatus" än en klassisk old school?
Jag kommer sitta som den grymmaste tanten på ålderdomshemmet med massa tatueringar och utmana folk i rullsrolarace, och jag kommer fortfarande älska alla mina motiv. Och jag har en hel del.
Är man missnöjd, KAN man ta bort det.
Om man vill.
Den jag är mest stolt över just nu är min Rått-döden som sitter med en lie på ett timglas. Det är från Terry Pratchetts Skivvärlden ;) den pryder hela min underarm :D
Jag har ingen fancy utbildning (än, är 26 så jag har fortfarande tid om jag vill), men jag har fast jobb, lägenhet, pojkvän och katt, läser ca 40 böcker om året (håller räkningen) och anser mig själv Ganska allmänbildad.
Tatueringarna är en del av mig och jag skulle känna mig väldigt naken och anonym om jag tog bort dem.
Jag älskar konst.
Däremot kan jag också ha fördomar!
En svanktatuering binder jag ihop med tjejer som blir mammor för tidigt (men det är för att jag har kompisar som har det), och de flesta tribaler är bara tråkiga, dvs folk utan fantasi. (Även om jag själv har en med! Den gjorde jag när jag var 15 och ville vara tuff! Hahaha! Men men, jag hade verkligen ingen fantasi, men nu är den en del av mig med ;) )
När jag var 7-8 år fick jag en fejktatuering som jag älskade motivet på. Så när jag fyllde 18 såg jag till att få den gjord på riktigt. Hade alltså funderat på den i 10 år. Sen har det blivit 3 tatueringar till efter det. En kort efter den första. Det var ett vad med en kompis att jag skulle blunda och bläddra i pärmen med tatueringarna sen när hon sa stopp så skulle jag peka på en och tatuera in den. Sagt och gjort, nu har jag en skitful tatuering men ångrat den har jag aldrig gjort, den kommer ju med en rolig historia om hur det var när jag var ung och dum 
Min tredje och fjärde tatuering sitter till så att jag aldrig ser dom och de betyder inte så mycket för mig men de är en del av mig och jag ångrar dom inte. Jag kommer från en välutbildad familj och har själv en lång utbildning bakom mig och har ett välbetalt jobb. Bor i villa i Stockholmsområdet. Gift med en välutbildad kostymklädd man som har flera tatueringar. Det är inte många av fördomarna som stämmer in på oss förutom en sak som ni med dessa fördomar kallar WT vi har en dotter som heter Tindra Vi älskar det namnet! Jag är väldigt fördomsfri som människa men jag måste erkänna att jag dömer ut människor som anser att andra är mindre värda pga yttre omständigheter som tex tatueringar, ett namn osv istället för hur de är som personer. Det är såna som ni som lär era barn att det är ok att jävlas med någon bara för att den inte är stöpt i samma form som ni!
Min uppfattning är att det har förändrats över tid och är delvis en generationsfråga. När jag växte upp (+40 nu) var det typiskt så som TS beskriver fördomarna som lever kvar. Mycket ovanligt eller obefintligt med förhållandevis högutbildade människor med välordnade liv som tatuerade sig. Det var lite rebelliskt och provocerande. Givetvis fanns det undantag även då men det var nog sällsynt. Jag har lär mig att bortse från mina fördomar och det finns en del som passar mycket bra i och med sina tatueringar, särskilt människor som verkligen tar hand om sin kropp och utstrålar sundhet. Dessvärre (enligt min uppfattning) så blir en ful, fet, sunkig person ca. 10 ggr. fulare ned tatueringar (som dessutom sällan är snygga). Fördomsfullt kanske men så tycker jag. Det blir lite som att spruta på en massa deodorant som inte lyckas dölja en veckas äckelsvett och kroppslukter då man inte sköter sin hygien.. Min erfarenhet är också att en del i min ålder plötsligt skaffar sig tatueringar när åldersnojan slår till.. Det är iofs inget problem för mig men en smula löjeväckande (som all överdriven fåfänga och åldersnoja)..
Jag gillar tatueringar. Men det finns många riktigt fula tatueringar. Tribaler ser jag som något riktigt töntigt, WT, opersonligt och bara allmänt jätte fult. Sen finns det många riktigt snygga tatueringar, då gör det inte mig något om det kanske är ett ganska vanligt motiv, det är ändå snyggt. Folk som har många fina tatueringar ser jag som estetiska, färgglada, trevliga, konstnärliga och härliga personer. Folk utan tatueringar (inte alla, men vissa) ser jag som gråa, trista, opersonliga och många gånger rättså oförstående. Dom förstår inte människor och livet lika bra. Har oftast ett tråkigt jobb där dom sitter inne hela dagarna, klär sina barn i pike tröjor och är tråkigast i hela världen.