Läste i "fulaste namn-tråden" om fördomar om de som har tatueringar.
Har du några fördomar om dessa människor? Har de lägre utbildningsnivå? Är de socialbidragstagare? Är de lågintelligenta? Oallmänbildade?
Eller kan det vara så att vem som helst i alla socialgrupper bär tatueringar? Har motivet betydelse för vilken socialgrupp personen tillhör?
Är en tribaltatuering i svanken eller taggtråd runt överarmen mer "lågstatus" än en klassisk old school?
Jag har två tatueringar. Oftast dolda under en rutig skjorta och kavaj på ledningsgruppsmöten. Hatar enkelspåriga människor m fördomar.
Ångrar de aldrig. Människor som tar sig själva på för stort allvar har tråkigt.
Att vara tatuerad uppfyller ett av kriterierna för personlighetsstörning. Därmed inte sagt att man behöver vara det för att ha en tatuering.
Jag o min karl har väldigt mycket tatueringar, även i ansiktet. Vi har båda arbeten o är föräldrar! Jag har svårt att känna respekt för människor som har behov av att trampa på de som valt att tatuera sig. Som väl är så omger vi oss inte av så ytliga människor.
Ja jag har helt klart fördomar om tex pike tröjor till barn, men det är något jag tänker och håller för mig själv. Jag väljer inte bort att prata, umgås med någon för det. Det är bara en fördom, behöver absolut inte vara så som min lilla fördom säger till mig att det är. :)
Många har säkert förutfattade meningar om vad jag väljer för kläder till mina barn eller om mina tatueringar, men jag hoppas att man inte låter bli att prata med mig för det, det känns väldigt ytligt.
Det komiska med allt är att människor som har tatueringar är mindre fördomsfulla än dem som inte har.
Haha, mina barn har pikétröjor varje dag. Däremot har de inga Foppatofflor, onepiece, fula byxor med fickor på byxbenen eller hemska Ed Hardy-plagg. Och som jag sagt tidigare har varken vi eller någon vi umgås närmare med tatueringar. Trots detta är vi faktiskt rätt roliga och inte särskilt ytliga. Vi är bara inte samma sort som de tatuerade som aldrig skulle ha piké på sina barn.
Varför ha fördomar om folk alls? Jag har en svanktribal tatuering som jag gjorde 2007 ,då var jag 37 år.Men min är inte vertikal som de flesta andras utan lodrät och ganska så stor. Jag tycker att tatueringar är fint, även piercingar.Jag tycker inte att piké tröjor är så fina men jag låter folk ha på sig vad de vill eller göra modifieringar på sin kropp precis som de vill. Vem är jag att döma någon annan?
Jag tycker inte det gör så mycket att man har fördomar, man kan tex tänka att en person som ser ut på ett visst sätt, är blablabla, men samtidigt tänka att man kan inte veta hur någon är förrän man har pratat, lärt känna personen. Det behöver ju absolut inte vara så som man kanske först kan anta. Att anta att alla som har tatueringar, pike tröjor eller något annat är på ett visst sätt, utan att ta reda på hur det faktiskt är, det är väldigt ytligt och dumt.
Jag gillar inte heller Ed hardy kläder. Men jag gillar tatueringar. Skulle mina barn vilja ha pike, ed hardy eller vad det nu kan va så hade dom också fått det. Jag väljer vad jag tycker är snyggt tills dom kan visa själva vad dom föredrar.
Det faktiskt lite tröttsamt att sitta och läsa om vilken "sort" människor är. Nu är det tydligen samma sort som gillar tatueringar som inte sätter på sina barn pikétröjor utan väljer marknadsinköpta Ed Hardy-tröjor, foppatofflor och citycamo-byxor.
Ja, jag har tatueringar. Nej, jag gillar inte pikétröjor. Jag använder inte foppatofflor eller Ed Hardy-tröjor eller något annat som kan sortera in mig i ett prydligt "tatuerad wt"-fack.
Något jag däremot tänkt på i mitt arbete som narkossköterska är att när den där narkosmasken närmar sig ansiktet så är vi precis samma "sort" allihopa.
Jag kom från en familj där man föraktade tatueringar och piercing. Det var bara sjömän och fängelsekunder som hade sånt. Men mitt liv ändrades i samband med att jag skiljde mig från min man. Vår femtonåriga dotter tjatade om att få pierca naveln och jag följde med henne till studion. Vi träffade en fantastisk (kvinnlig) piercare som frågade om jag inte ville pröva också? Jag slog till och fick min tunga och navel piercade. Även om det gjorde ont kände jag mig som ung på nytt. Sedan dess har det blivit nio stycken (ögonbrynen, underläppen, en stav genom huden ovanför näsbenet, en nosring och båda bröstvårtorna). Och jag har varvat med taggtrådstatueringar på överarmarna och anklarna. Senast var jag och fick ett abstrakt konstverk intatuerat på högeraxeln också. Jag har bara fått positiva kommentarer på mitt jobb (arbetar som socialsekreterare) och när jag är ute och dansar och träffar män. Jag har aldrig känt mig så attraktiv tidigare (fyller 50 i sommar).
Alla mina tre döttrar fick börja pierca och tatuera sig i tonåren och är idag tacksamma att dom fick börja tidigt. Den äldsta har en pojkvän som är nästan heltatuerad. Och dom andra kan inte tänka sig en pojkvän som inte är tatuerad. Jag kan verkligen känna att jag varit med om att bryta ny mark och jag hoppas verkligen att det är vi som är piercade/tatuerade som skall bli normen i framtiden. Och att dom som inte tatuerar sig skall bli det sorgliga undantaget.
