Någon mer som varit osäker innan ni skaffat barn?

Jag ligger vaken. Igår lyssnade vi på hjärtat och idag är det ultraljud. Vad ligger jag och tänker på? "Herregud inte kan jag ta hand om en nyfödd bebis!!!"

Tänk om amningen inte fungerar? Tänk om det är värmebölja när bebisen föds! Vår lägenhet blir så varm på sommaren. Fan vi måste ju skaffa en bättre lägenhet. Vi har ju ingen hiss och bor på 4e våningen. Etc etc etc

Måste börja på yoga tror jag. Lära mig slappna av.

Hej på er, kunde inte låta bli att kika runt lite bland era inlägg här i tråden. Så skönt att få läsa lite om andra som oroar sig, som tvivlar, som undrar om ni är redo att skaffa barn, hur relationen kommer bli osv. Precis där är jag själv också. Är sedan 1,5 år tillsammans med en fantastisk kille som jag alltmer känner att jag vill dela mitt liv med. Det har inte varit självklart från början och vi har varit igenom en del, men det känns som att vi börjar landa nu och att det vi har blir allt starkare och finare. Med den känslan växer också barnlängtan. Jag fyller snart 31, och vill helst hinna med två barn före 35. Och vem vet, det kanske tar tid? Det kanske blir svårt? Samtidigt har jag så svårt att känna ett enkelt "Ja, jag är redo!" eller "Ja, vi är redo!". Tänk om relationen inte håller? Tänk om jag blir kär i någon annan? Tänk om vi har för olika åsikter om hur man uppfostrar ett barn?Än så länge försöker vi inte aktivt, men har pratat om att börja till våren. Om jag blev gravid nu skulle jag troligtvis bli både livrädd, få världens ångest och bli jätteglad på samma gång. Hur vet man när man är redo? Eller är det bara att ta steget ut och räkna med att man blir redo? Fint att läsa om andra med liknande tankar. Tack!

Så skönt också att läsa om er som fått smått panik när ni fått ett positivt grav-test. Jag trodde att jag var gravid i somras och tyckte det var otroligt jobbigt att ta ett test, var sjukt nervös och kunde knappt stå upp. Just då livrädd för att det skulle vara ett plus, även om jag gått och smyglängtat efter barn rätt länge. Efter det började jag ifrågasätta vår relation ganska rejält. Tänkte "Om jag är rädd för att vara gravid kanske jag är i fel relation?". I höstas trodde jag samma sak igen, men kände mig då betydligt lugnare. Kanske att tanken sjunkit in lite mer då. Men det är ju faktiskt inget konstigt att få lite panik inför en så stor grej?! Ibland känns det bara som att alla bara blir överlyckliga (kanske framförallt i trådarna härinne) och om man inte blir det är det något fel på en eller på den relation man är i...

Det som fick mig att bestämma mig för att våga var 1) att jag kände att jag skulle bli en bra mamma, 2) att jag kände att min sambo skulle bli en bra pappa, 3) att jag var säker på att han var rätt för mig, 4) att vårt liv skulle funka även med ett barn.

Sen gjorde jag en lång lista med för- o nackdelar med barn samt en "årsplanering" av våra liv med/utan barn. Det var väl lite väl nördigt, men hjälpte mig!

Härligt med dina inlägg reflexen Jag känner ju 1) att min sambo kommer bli bra pappa. 2) vi har en underbar relation. Tyvärr tvekar jag ibland på att jag kommer bli en bra mamma, även om jag samtidigt tror att jag kommer bli det. Blir orolig att jag inte ska klara av att ta hand om ett barn resten av livet, att min frihet försvinner osv.. känner så fast jag är 33 år och längtar enormt efter en bebis, min barnlängtan dök upp när jag närmade mig 30.
Har inte gjort en sån lista men låter som en jättebra idé  

När det gäller det där med frihet som ev försvinner när man får barn, så känner jag att det inte stämmer helt. Visst måste man anpassa sig ganska mycket, främst den första tiden, men man blir ju inte helt isolerad bara för att man fått barn. Man kan ta med barn på mycket, tex resor, sportevenemang, fika och shopping. Man får anpassa resandet, kanske inte vara på den mest högljudda matchen, välja ett barnvänligt fik och vara berädd på att avsluta shoppingen i förtid om tålamodet hos barnet tryter. Men det mesta kan man faktiskt göra!

Sen lever vi ett ganska stillsamt liv på landet och har därför kanske inte samma livspussel som de som bor i "stan". Vi har vår frihet hemma, varje dag liksom. Men vi har ju fått ändra på rutiner, vi också. Djuren sköter vi mest när dottern sover o vi pusslar ihop våra tider så att hon inte ska behöva vara ensam när vi är i stallet.

Jag hade aldrig hållit i en bebis innan dottern kom, men man lär sig fort! Vad är det som du är tveksam till, Majsan?

Joss: jag kan hålla med dig. I många trådar blir det en lätt hysterisk ton där alla är så fantastiskt lyyyyyckliga över sina plus. Jag blev såklart glad, men nästan mer pirrig o nervös!! För det är något stort, det där med att få barn!!

Jag är i tankar kring detta just nu. Jag levde ensam i sex år mellan förhållanden, är 34 och sambon 39 så det är snart dags att bestämma sig.

Eller, egentligen så vill jag ha barn med honom. Det som får mig att fundera är bl.a. hans barn sedan tidigare, vv boende. Kommer jag orka med dem då? En sådan här vecka, när sambon jobbat sex dagar av sju tex? Eller räcker det med dessa två, särskilt som de har en mor som iom sitt nya äktenskap och graviditet mer eller mindre satt sig på röven i 9 månader och lämnat barnens hobbies osv helt till oss.

Jag vill ju- men räcker min tid? Jag är inte den sorten som ger upp mitt jobb och är hemma 2-3 år. Men sambon vill dela - Kanske ska han ta största delen av föräldraledighet?

Det är både en trygghet och lite trist att han varit med förr- han har lite svårt att förstå min oro och menar att det löser sig.

Och det gör det väl,men jag är dålig på släppa kontrollen!

Jag har en stor rädsla att man ska förändras för mycket till någon man inte vill vara... Diskutera blöjor, hela tiden jämföra sitt barn med andras barn, eller inte vilja lämna bort barnet för att ibland göra något för sig själv. Jag tycker idag att det är tragiskt med de som endast lever för sitt barn. Absolut hamnar barnet främst, men en del gamla vänner slutar helt leva sitt eget liv. Vad har man då när barnet blir vuxet och börjar frigöra sig? Fast jag har också fantastiska vänner som är samma personer som tidigare fast av förklarliga skäl inte lika ofta som tidigare. Så jag får väl se till att fokusera på dom! Amalie79 - min sambo har också två barn. Och faktiskt tror jag det var det som fick mig att bestämma mig. Man vet hur de är med barn innan! Det är ju en enorm fördel! Jag kan också se hur vi fungerar tillsammans gentemot hans barn och att vi har samma inställning och kompletterar varandra. Han har dom visserligen bara varannan helg och lov vilket jag - även om jag verkligen tycker om dom - faktiskt tycker är rätt skönt. Så jag förstår din oro där. Men samtidigt får man ju barnen på köpet om man väljer en partner som redan är förälder och de kan ju komma att bo heltid hos oss. Men faktiskt har jag bara sett det som en fördel! (Förutom att jag,är rädd för vad hans släkt kommer tycka om jag blir gravid...)