Någon mer som varit osäker innan ni skaffat barn?

Reflexen: Jag är mest orolig att jag inte ska klara av att ta hand om ett barn, vet ju inte hur man gör, vad är bäst i uppfostran?. När jag är med andra och ser hur de tar hand om deras barn så tänker jag" så där skulle inte jag kunna göra, och jag kanske inte ska ha barn ändå trots allt", det är ju så skönt att vara ensam utan barn, lugn och ro. Jag skulle inte heller bli någon bra lek mamma, skulle vara dålig med att anordna kalas till mitt barn, halloween, påsk osv… Var mer lek faster när jag var yngre, nu känns det som jag har varit ifrån det där så länge och mina syskobarn och vänners barn är så stora idag…kommer inte ihåg…hur gör man?

Men sen vet jag ju att det är inte bara lek, det är mer ansvar och kärlek och man kan ju inte göra mer än sitt bästa. Jag skulle däremot bli bra på att ge trygghet och kärlek och jag är ju inte ensam, har ju en partner som är toppen.
Kanske hänger mina tankar ihop med att jag inte hade en bra mamma och då är jag livrädd att jag inte heller ska bli någon bra mamma… Har kanske för stora krav.

Jag för min del skulle vara skitbra på att fixa kalas och pyssel och sådana saker. Jag är mer orolig för vardagen. Blir det för mycket saker kan jag bli lite stressad och liksom glömma hur man gör saker. Typ jag glömde köra till skolan med bonus för jag var så fokuserad på att ta mig till jobbet. Så vi fick vända, när han sa till.

Tänk om jag blir en sådan där förälder som glömmer babyn i bilen så den dör av värmeslag, liksom?

Tack Amelie Ja kanske är det så när man vet hur man inte ska vara, har kanske därför också mer krav än andra på mig själv för att jag inte ska bli som just min mamma.

Kommer gå bra när du väl är mamma amelie! Svårt att tänka mig att man skulle glömma sitt egna barn i bilen. Alla med barn säger ju att det är helt annorlunda med ens egna barn.
Hur går det för er som försöker med bebis? Jag fick min mens i veckan, så nu är det att invänta nästa ägglossning. På nått sätt är jag lättad fast jag samtidigt vill ha en bebis också. Är kanske van att inte bli gravid nu heller.

Läste nyss igenom denna tråd och så jäkla skönt att läsa!

Jag blir 25 i april och min sambo är 30 så jag känner att det börjar bli dax liksom.
Man vet ju aldrig och det går på en gång eller om det tar tid osv.
Men jag har samma tankar, hur blir det med egentid, ekonomi, hur blir vi som föräldrar osv.
Men har börjat tänka lite såhär, jag har 2 hundar så jag är redan "låst". Och hundarna kräver ju rutin.
Dom har faktiskt kläder (när det är kallt ute) så jag klär ju alltid på dom när vi går ut och sen lämnar jag dom på"dagis" (hos mina föräldrar) när vi jobbar.
Nu vet jag ju att barn kräver mycket mer men själva rutinerna har jag inget emot och det har bara blivit en självklar grej man gör i vardagen.
Så jag tänker lite att så kommer det nog bli när man skaffar barn, allt blir en del av vardagen, man kommer inte ifrågasätta utan man gör bara precis som när man gör sin egen frukost osv, det blir en rutin i vardagen.
Sen kommer ju rädslorna man har om graviditet och annat finnas men om man har en bra partner så kommer man ju stötta varandra genom det. 
Jag och min sambo försöker inte aktiv, så vi har ingen koll på ägglossning och sånt men vi kör utan preventivmedel :)
Så när den dagen kommer blir det väl skräckblandad förtjusning ;P

Plussade igår Känns jättekul, overkligt, lite skrämmande. Tar väl ett tag innan vi vänjer oss vid detta. 

Grattis Majsan!!! Vad roligt!! :))
Vad hade du för symptom? Berätta allt! :))

Grattis till plusset, Majsan!