Någon mer som varit osäker innan ni skaffat barn?

Tog gravtest igår men var negativt :( Vet inte om det var för tidigt fortfarande eller om jag inte är gravid. Har ju något oregelbunden mens så ännu kan den ju komma. Bara att vänta och se nu då... jobbigt att inte veta. Mina bröst har blivit ömma nu också men de brukar bli det ibland innan mens så är svårt att säga nåt om det.

Hej alla.

Vilken fantastisk tråd ni har skapat här.. så positiv och stöttande. Det känns som om det är här någonstans som jag passar in..

I min familj har det alltid varit mycket barn.. jag var 7 när jag blev moster första gången och sen har det rullat på. När jag var 21 fick jag en brorsdotter som jag är väldigt nära. Då ville jag också ha barn. Men det ville inte mitt ex (som tur var). Efter att förhållandet tog slut och jag träffade min nuvarande sambo så här jag funerat mycket på om jag verkligen vill ha barn eller om det är för att ändra förväntar sig att jag ska vilja ha. jag har levt med min sambo i 3 år nu och har ofta fått höra "är det inte er tur nu".

Nu är jag i det läget att jag förstått att jag vill ha barn, men det känd läskigt. Sambon känner samma. Vi har ett fantastiskt liv tillsammans, nyss flyttat till hus och fasta jobb. Detta gör att vi kan renovera, resa och unna oss sovmorgon och bara vara. Hur vet man att det inte "förstörs" mär man får barn?..

Nu är jag 27 och känner mig samtidigt stressad över att inte kunna bli gravid. Så nu har vi iaf slutat med piller för 2.5 v sen. Vi väntar på att kroppen ska komma igång och att vi ska känna oss redo. I väntan skyddar han sig.

Jag tror som många av er andra, vi är inte ensamma om dessa tankar, det är bara få som yttrar dem. Lycka till till er alla.

Åah här känner jag mig också hemma, startade en tråd men har inte fått någon respons än. Håller med as86 helt,, är i lite samma sits som dig. Håller tummarna för majsan nu att du testar positivt snart. Har kopierat min trådstart här nedan, kanske någon som kan ge vägledande råd och peppande tankar! Är ju bara bebistankar i huvudet nu. Jag är 24 år och har senaste tiden (igen) börjat känna stor längtan efter barn men blir ibland så osäker och överanalyserar hela tiden varje dag. Jag äger en bostadsrätt som jag bor i tillsammans med min sambo sedan ett år tillbaka. Vi har varit tillsammans i snart ett och ett halv år. Sambon är 28 och har längtar efter barn senaste åren. Vi har båda bra inkomst och fast tjänst körkort, bil och ett bra boende. Vad stoppar mig egentligen? Har så många funderingar. Jobbar som butikschef och trivs som fisken i vattnet och har riktigt kul på jobbet, utvecklas och klättrar hela tiden. Vissa dagar känner jag att jag skulle ge upp så mycket om jag blev gravid nu, är ju verkligen i mitt essä på jobbet nu. Tänker på barn och graviditet varje varje dag. Känner mig ibland ung samtidigt som jag vet att jag skulle vara redo. Har dessutom en mamma som jag vet tycker att jag ska vänta och "ut och resa" och allt det där men det är inte vad jag vill. Jag trivs verkligen med "Svenssonlivet" och med att jobba, inte sugen på att plugga i nuläget. Vad skulle mamma säga? Är långt ifrån den äldsta i släkten och ingen har barn än. Är livrädd för vad omgivningen skulle säga trots att jag innerst inne vet att alla skulle bli glada men är samtidigt rädd att folk tycker att vi stormar fram (nyförlovade) då vi bara varit tillsammans i knappt 1 1/2 år. Min sambo är världens bästa kille och skulle bli världens bästa pappa. Är ibland även orolig för att tappa egentiden att kunna göra vad jag vill, när jag vill. Hur skulle jag få ihop tiden, lämna på dagis, hinna ta vara på vårt förhållande, skulle vi glida ifrån varandra efter sömnlösa nätter och allt det där. Hjälp. Någon som känner likadant? Värt att nämna är ju att jag förra året i oktober vart oplanerat gravid och vi valde abort då vi bara varit tillsammans i knappt tre månader. Kommer det där perfekta tillfället någongång? Kommer man någonsin känna att nu jävlar, nu kör vi? Vill bara diskutera kring allt med erfarna och framförallt oerfarna i samma sits som mig. Vilsen tjej!

Har bara läst lite här på sista sidan, men kände igen mig så otroligt! Hade precis de tankarna när vi tänkte försöka med sonen. Men försöken blev bara ett, sen hade vi inget val längre och vi är t.o.m mer sammansvetsade som par nu än innan! Och man njuter mer av tiden själva än innan. Men såklart det finns mindre sån tid nu men det är helt ok. Däremot ska jag bara varna lite att när man väl plussat, i allafall jag, fick världens panik, vad fan har jag gjort tänkte jag. Och rädd för förlossning var jag också, gick hos aurora och födde vanligt. Det gick perfekt!! Hoppas verkligen det går bra för er alla, och håll ihop här, det är roligt att följas åt sen när ni räknar veckor

Själv försöker vi med andra nu så jag platsar inte riktigt, men ville bara dela med mig. Kram och lycka till

Fick min mens idag, snacka om skengravid. Känns både tråkigt och en lättnad. Lustig jag är. Just nu lättnad men antar att lättnaden lever kvar ett tag tills jag känner en stark längtan igen. Men vi får allt försöka igen med nya försök. Hur ofta har ni sex ni som försöker?

Jag är också skengravid men massa symtom... O mensen jävlas med att vara två dagar sen.
Men har testat eftersom jag skulle på fest i helgen.
Kan inte låta bli att hoppas o kommer bli besviken.
Jobbigt detta ;)

Ja visst är det jobbigt, hade ju alla tänkbara symtom och ska det bli samma sak nästa månad innan mens också?, orkar inte! Jag tror alltid att jag kan ha blivit gravid och kan inte sluta tänka på det och därmed uppstår alla symtom. Jag har inte druckit någon alkohol i tron om att jag kanske är gravid. Ska bara strunta i det och sluta dricka den dagen som jag får ett plus. 

Jättejobbigt! Galet att man kan inbilla sig så alltså...

Jag har inte vetat hur jag ska göra med alkohol men de som har försökt i flera flera månader, dricker de ingen alkohol?
Har hört att det inte är farligt precis i början för den inte i sig det mamman äter o dricker ändå.
Men visst, bäst är ju att avstå såklart.

Ja det är galet med tanke på att man får såna symtom, skumt.

En del dricker väl och andra dricker inte. Men avstå med alkohol i ett halvår eller år känns lite länge tycker jag om man inte blir gravid. Bästa är nog att leva som vanligt ändå. Nu tillhör ju inte jag de som super varje helg men ibland när jag är bortbjuden eller går till krogen tar jag några glas. Nej i början av graviditet är det ju aldrig någon fara har jag hört.
 

Fick mens idag :( Vilken besvikelse!
Helt sjukt vad kroppen kan luras!
Vilken pers dettakommerbli med att hoppas o inbilla sig varje månad...