• Anonym (Utrymme)

    Min säng(vår säng) min plats!! Hjälp!!

    Vi är i en känslig period med stor omställning i familjen, jag är bonusmamma och känner mig så otroligt instängd. Mina bonusbarn ska sova i våran säng väldigt ofta, oftast då jag jobbar(natt) men även när båda är hemma. Jag mår så fruktansvärt dåligt över detta. Jag känner lite såhär, jag står med öppna armar inför dessa barn, jag tröstar dom, pysslar om dom, städar med dom, hämtar å lämnar på skola å dagis, hjälper dom med duschen, hjälper dom med aktiviteter, jag betalar för dem, engagerar mig för allt som kalas, presenter, julklappar, påskpyssel å allt sånt(givetvis gör pappan oxå allt detta) dom är överallt i lägenheten, har varsina rum, jag är runt dom med mina bra sidor och dåliga sidor. När ja är på dåligt humör är jag ändå som en sol med dom. Jag är Naken inför dom på badhus osv. Men ett ställe är mitt ställe å de är MIN(vår) säng. Mitt(vårt) sovrum, där jag har mina personligaste saker och mitt täcke med mina lakan. Där inne vill jag INTE ha några barn springandes för kurragömma eller rota å absolut inte ha några barn sovandes (vi har gemensamt barn oxå som sover bäst i sin säng) Självklart får dom komma vid mardrömmar, sjukdomar, svårt å somna eller ledsna över nått som hänt osv. Men nu är de som en vana att när jag jobbar då ska dom sova där, å de är värre när jag inte är hemma, känslan är samma som att min man skulle ha tagit med en tjej hem från krogen å bara sovit med.. Sedan kommer dom å ska sova med oss oxå på ren vana nu bara för de är en jobbig period just nu. Självklart förstår jag de med, men när de direkt går till vår säng innan dom ens försökt sova i sin egen säng känns de som att de gått för långt. Är de helt sjukt å säga till min man att dom för försöka på riktigt att somna i sin säng å om de verkligen inte går får han lägga sig i deras säng? Även när jag jobbar å våran säng då skulle bli tom? De är även så att han inte bara kan lägga sig i deras säng utan å tjorva massa då han har hjälpmedel på natten som behöver flyttas på. Jag behöver min säng å sovrum.

  • Svar på tråden Min säng(vår säng) min plats!! Hjälp!!
  • EllisBell

    Usch vad jag får ont i magen av den här tråden. Stackars barn.

  • Anonym (Utrymme)
    EllisBell skrev 2013-11-04 02:26:38 följande:
    Usch vad jag får ont i magen av den här tråden. Stackars barn.



    Förklara gärna? :)
  • Anonym ()

    Bor med make och våra gemensamma barn och jag vill absolut ha vår säng ifred. Efter yngsta fyllt fyra har vi inte haft barnen i sängen alls. Det är VÅR egen plats. <3

  • Anonym (?)
    EllisBell skrev 2013-11-04 02:26:38 följande:

    Usch vad jag får ont i magen av den här tråden. Stackars barn.


    Hur menar du? Ska inte "bonusmamman" få ha något i hennes hem som hon kan känna är bara sitt? En plats där hon kan dra sig undan?

    Barnen har sina rum, en privat sfär ts verkar respektera, ska inte ts då också kunna dra en gräns?

    Hon säger ju att det är ok vid sjukdom, mardrömmar etc. men detta har ju satts i system. Jag hade inte tyckt att det är okej. Jag hade känt mig otroligt trängd av att aldrig får vara bara jag, ensam med mig själv och mina tankar.
  • Anonym (Utrymme)

    Jag förstår att de kan sticka i ögonen på föräldrar, jag önskar att jag gladeligen hade velat haft dom i min säng. Men nu tycker jag de är jobbigt. Jag har aldrig nekat dom förut men nu har vi bestämt att kommer dom å inte kan somna eller nån annan anledning så får pappan lägga sig på deras rum. Inget barns behov ignoreras bara de att behovet tillgodoses i ett annat rum.. Varför är de då stackars barn?

  • Fanny b
    Anonym (mamma) skrev 2013-11-03 11:28:53 följande:
    Jag har aldrig tyckt att det är något problem med barn som vill tanka kärlek och trygghet och sova hos de vuxna. Det går över. Det brukar vara en period. Sen går det bra att sova i sitt rum igen.

    Du kan väl ha din "egna" hörna någon annanstans?  

    Nu vet jag ju inte hur ts bor men som jag tror generellt det är svårt som vuxen och sambo att ha en egen liten hörna någon annanstans än i bostaden är i sovrummet. För det vanliga är att det är barnen som har egna rum och det är det är föräldrarna som delar på ett sovrum. Även om ts skulle göra ordning en egen hörna i t ex vardagsrummet så tror jag det inte det skulle gå att säga att bara ts får vara där. 
  • SupersurasunkSara
    Anonym (Utrymme) skrev 2013-11-04 06:03:48 följande:
    Jag förstår att de kan sticka i ögonen på föräldrar, jag önskar att jag gladeligen hade velat haft dom i min säng. Men nu tycker jag de är jobbigt. Jag har aldrig nekat dom förut men nu har vi bestämt att kommer dom å inte kan somna eller nån annan anledning så får pappan lägga sig på deras rum. Inget barns behov ignoreras bara de att behovet tillgodoses i ett annat rum.. Varför är de då stackars barn?

    Ja, jag har förstått att det är jättesvårt för föräldrar att inse att en ny sambo inte älskar deras barn på samma vis som de själva gör. Att de inte alltid är superbekväma med att ha deras barn klängande på sig non stop. Det behöver inte alls betyda att det är synd om barnet. Tvärtom, barnen lär sig att det finns oliak sorters regler på olika ställen och att de kan bli omtyckta av flera personer på olika vis.

    Om min mans barn behöver mig finns jag där, men jag älskar dem inte. Jag tycker däremot om dem.  
  • Anonym (förstår)
    Anonym (Utrymme) skrev 2013-11-04 00:16:32 följande:

    Hmm.. Jag gillar inte heller den känslan jag får i magen. Tycker inte de är okej, men de är så jag känner. Hur ska jag jämföra de då? Känslan är ungefär som att någon rotar runt bland mina personligaste saker, läser min dagbok (om jag haft en) De finns liksom ingenting i mitt liv, mitt hem, min kropp, mina känslor och tankar som är bara mitt. Jag delar precis allt med någon annan. Behöver inte alla nånstans eller nått som är bara mitt? Andrum, egen plats för tankar å avslappning?
    Jag förstår och känner likadant som du.
  • BioBonus

    Mina egna barn har inte fri tillgång till mitt sovrum heller. Det är min, och makens, privata sfär.

    När de var mindre fick de förstås komma in till mig om de hade mardrömmar, och så följde jag eller pappan med dem tillbaka till deras egna sängar så de fick somna om där.

    Jag vill inte ha barnen i sängen. Varken mina eller makens. Och jag tror inte det är synd om våra barn faktiskt.  De får lära sig att respektera vår privata plats. De har sina rum som är deras och som de har rätten gentemot oss andra att stänga dörren till. Detsamma gäller vårt sovrum.

  • EllisBell

    Anonym: Jag får ont i magen eftersom jag inte tycker att det är ok att ha sängen som privat sfär när man har barn oavsett om det är bio eller bonus. Om barn känner att de av något skäl mår bäst av att sova nära en vuxen så tycker jag att det är en självklarhet att de ska få det. Jag tycker att det är hyckleri att neka barn att tanka trygghet och sova med dem de älskar samtidigt som de vuxna får ligga tillsammans och mysa.

Svar på tråden Min säng(vår säng) min plats!! Hjälp!!