• Anonym (Utrymme)

    Min säng(vår säng) min plats!! Hjälp!!

    Vi är i en känslig period med stor omställning i familjen, jag är bonusmamma och känner mig så otroligt instängd. Mina bonusbarn ska sova i våran säng väldigt ofta, oftast då jag jobbar(natt) men även när båda är hemma. Jag mår så fruktansvärt dåligt över detta. Jag känner lite såhär, jag står med öppna armar inför dessa barn, jag tröstar dom, pysslar om dom, städar med dom, hämtar å lämnar på skola å dagis, hjälper dom med duschen, hjälper dom med aktiviteter, jag betalar för dem, engagerar mig för allt som kalas, presenter, julklappar, påskpyssel å allt sånt(givetvis gör pappan oxå allt detta) dom är överallt i lägenheten, har varsina rum, jag är runt dom med mina bra sidor och dåliga sidor. När ja är på dåligt humör är jag ändå som en sol med dom. Jag är Naken inför dom på badhus osv. Men ett ställe är mitt ställe å de är MIN(vår) säng. Mitt(vårt) sovrum, där jag har mina personligaste saker och mitt täcke med mina lakan. Där inne vill jag INTE ha några barn springandes för kurragömma eller rota å absolut inte ha några barn sovandes (vi har gemensamt barn oxå som sover bäst i sin säng) Självklart får dom komma vid mardrömmar, sjukdomar, svårt å somna eller ledsna över nått som hänt osv. Men nu är de som en vana att när jag jobbar då ska dom sova där, å de är värre när jag inte är hemma, känslan är samma som att min man skulle ha tagit med en tjej hem från krogen å bara sovit med.. Sedan kommer dom å ska sova med oss oxå på ren vana nu bara för de är en jobbig period just nu. Självklart förstår jag de med, men när de direkt går till vår säng innan dom ens försökt sova i sin egen säng känns de som att de gått för långt. Är de helt sjukt å säga till min man att dom för försöka på riktigt att somna i sin säng å om de verkligen inte går får han lägga sig i deras säng? Även när jag jobbar å våran säng då skulle bli tom? De är även så att han inte bara kan lägga sig i deras säng utan å tjorva massa då han har hjälpmedel på natten som behöver flyttas på. Jag behöver min säng å sovrum.

  • Svar på tråden Min säng(vår säng) min plats!! Hjälp!!
  • Anonym (mm)

    Jag förstår dig precis. Hade också önskat att min säng var en fredad zon men det tycker inte resten av familjen (sambo plus våra barn 2 och 3 år). Nu är våra barn så små men jag får panik av att alla ska böka runt i sängen. Det är svettigt och jobbigt och stökigt och jag vill helst byta lakan efter varje natt om alla sover ihop. För min del är det väl bara att härda ut tills barnen är äldre. För din del tycker jag att du ska få ha din säng för dig själv.

  • Guldtrollsmamman

    Tycker det verkar som om TS är den i familjen som är i störst behov av eget rum. Fixa det och låt barnen dela med varandra eller sin pappa. Då får TS eget utrymme och pappan o barnen kan sova med varann utan att störa någon. Har personligen aldrig riktigt förstått varför så många verkar tycka det är viktigare att barn har egna rum än vuxna.

  • vatten
    Eterisk skrev 2013-11-03 16:21:05 följande:
    Jag skulle inte gå vidare tillsammans med en partner som gav uttryck för känslor som: är samma som att min man skulle ha tagit med en tjej hem från krogen å bara sovit med.. Jag skulle totalt avfärda en person med den sortens tankar och känslor. Vämjeligt. 

    Jag kan absolut förstå den tankegången! Att någon annan sover i mitt täcke och mina lakan när jag inte var hemma är uteslutet för mig!! Att dela säng med någon annans 9-åring skulle kännas väldigt onaturligt (och trångt!) Bonusbarnen har inte lagt sig hos oss på nätterna utan ropat på oss alternativt kommit och väckt oss om de haft mardrömmar eller mått dåligt. Sen har vi suttit med dem i deras rum tills de var okay. Någon gång somnat hos dem. Nu har en flyttat hemifrån och en är i tonåren. Vi har en 3-åring och ska få en bebis i december. 3-åringen slutade självmant amma när hon var 7 månader och då flyttade hon till eget rum vilket gjorde att hon för första gången sov genom nätterna! Sedan dess har hon inte sovit hos oss. Någon gång när hon varit sjuk har hon fått somna i vår säng och sedan bli buren till sin egen när vi la oss. På morgonen är hon välkommen att komma och mysa i vår säng men på nätterna sover alla bäst på sin egen plats. Samma sak kommer att gälla för bebisen - så länge hon är spädis eller nattammas sover hon bredvid mig, sedan får hon sin egen säng i rummet hon får dela med sin syster. Jag tror på en trygg, kärleksfull och nära relation mellan vuxna och barn (inkl bonusbarn självklart!) och för att underhålla dessa relationer behöver de vuxna sin egen plats för vila, samliv och sömn.
  • Anonym (OMG)
    Eterisk skrev 2013-11-03 16:21:05 följande:
    Jag skulle inte gå vidare tillsammans med en partner som gav uttryck för känslor som: är samma som att min man skulle ha tagit med en tjej hem från krogen å bara sovit med..

    Jag skulle totalt avfärda en person med den sortens tankar och känslor. Vämjeligt. 
    Jag reagerade också starkt på den jämförelsen. Det låter ju inte riktigt klokt!
  • Anonym (Utrymme)
    Eterisk skrev 2013-11-03 16:21:05 följande:
    Jag skulle inte gå vidare tillsammans med en partner som gav uttryck för känslor som: är samma som att min man skulle ha tagit med en tjej hem från krogen å bara sovit med.. Jag skulle totalt avfärda en person med den sortens tankar och känslor. Vämjeligt. 

    Hmm.. Jag gillar inte heller den känslan jag får i magen. Tycker inte de är okej, men de är så jag känner. Hur ska jag jämföra de då? Känslan är ungefär som att någon rotar runt bland mina personligaste saker, läser min dagbok (om jag haft en) De finns liksom ingenting i mitt liv, mitt hem, min kropp, mina känslor och tankar som är bara mitt. Jag delar precis allt med någon annan. Behöver inte alla nånstans eller nått som är bara mitt? Andrum, egen plats för tankar å avslappning?
  • Starkast

    Jag har två barn.

    Den yngsta har ALDRIG velat sova med mig. Han har älskat att ha sin egen säng från den dag han föddes. När han varit sjuk och jag velat ha honom nära har det aldrig funkat. Han har BARA velat sova i sin säng.

    Nu är han 9år och det har tvärvänt! Han vill sova med mig helst varje natt! Detta känns märkligt då han aldrig kunnat sova på annan plats än i sin egenn säng.
    Den slutsats jag dragit är att det måste vara något särskilt som hör åldern till och ger extra otrygghet.

    Mitt äldsta barn har alltid tyckt om att sova med mig. Och gör det gärna fortfarande 12 år gammal. Så kan inte avgöra om han var mer benägen till det runt 9års ålder,
     
    Men om du vet med dig att ni har en extra otrygg period just nu så behöver du nog sätta extra tydliga regler och ramar. Typ ett familjemöte där alla får säga sitt och göra upp regler för när man får och när man inte får. 

  • vatten

    Jag förstår dig i alla fall, även om en massa andra i tråden anstränger sig för att inte begripa! I en familj där man lever tillsammans med barn som man inte är släkt med men som man bryr sig om, tar hand om och offrar sig för blir det än viktigare att få ha en egen plats! Och då är det ändå viktigt även om man "bara" har gemensamma barn. TS : du är fullkomligt normal och förtjänar att få ha din sovplats ifred!


    Anonym (Utrymme) skrev 2013-11-04 00:16:32 följande:
    Hmm.. Jag gillar inte heller den känslan jag får i magen. Tycker inte de är okej, men de är så jag känner. Hur ska jag jämföra de då? Känslan är ungefär som att någon rotar runt bland mina personligaste saker, läser min dagbok (om jag haft en) De finns liksom ingenting i mitt liv, mitt hem, min kropp, mina känslor och tankar som är bara mitt. Jag delar precis allt med någon annan. Behöver inte alla nånstans eller nått som är bara mitt? Andrum, egen plats för tankar å avslappning?

  • Petroleum

    Är det bara sängen eller hela rummet? Ni kan inte ställa in en säng till som barnen får komma till och sova i när de inte kan sova? På så vis är er säng bara eran och de får ändå sällskap.


    Tror du att det finns något okänt där ute? Som mirakulöst förblev oupptäckt...
  • Anonym (Utrymme)

    Jag diskuterade med min man idag och han förstod å vi bestämde att han får lägga sig i deras säng. Och om de är riktigt jobbigt nån kväll får hon somna i sängen å sen bär han in henne till sig. Ja frågade om han tyckte jag missunnade honom att få sova med sina barn, Lite tyckte han men han förstod mig. Jag förklarade oxå att om vårat förhållande ska fungera måste jag ha min plats där jag kan andas ut. Jag var ganska ledsen å upprörd efter en jobbig händelse å han förstod nog hur viktigt de är för mig.

  • Anonym (Förstår dig)

    Jag förstår dig TS. Du måste, precis som barnen, ha någon hörna som bara är din. Jag är uppväxt med att man respekterar sina föräldrars rum, dit går man inte in hur som helst, man öppnar inte lådor eller lägger sig i sängen hux flux. Föräldrarnas rum är föräldrarnas rum och barnens rum är barnens rum. Respekt ska råda åt båda håll.

    Detta om att tanka trygghet och liknande kan lika gärna ske dagtid.

    Jag hade bett mannen att köpa en madrass och sova i barnens rum. Jag hade aldrig accepterat så som du har det nu.

Svar på tråden Min säng(vår säng) min plats!! Hjälp!!