Hej
Här tänkte jag att vi kunde samlas, alla vi som väntar barn och är "lite" äldre. Första barnet eller femte spelar ingen roll. Alla är välkomna, tycker inte heller det spelar roll hur långt gången man är. Vi stöttar varann fram till förlossningen :)
Dragonwoman: Ursäkta, men vad är det för karlslok du har? Och hur kommer det sig att ni inte bor ihop nu när ni ändå ska få ert andra gemensamma barn? Fast det är klart, jag skulle nog inte heller vilja bo ihop med någon sådan omogen latmask...
Dragonwoman: vad skönt att få stöd från det hållet! Hoppas ni kan få honom förstå situationens allvar!
Sessan: jättebra, förstår din lättnad!!
Hur går det för er tjejer? Mår ni bra??? 
Har känt mig otroligt stel och tung i kroppen idag, men det kan ju ha att göra med att jag just klarat av och fått pusta ut efter ett par veckors stress & slit (både psykiskt och fysiskt). 
Kul att det är lite liv här trots att det är helg
Allt bra här. Blir full i skratt över att vissa tycker min bebismage är liten för att vara i v22, o andra tycker den är stor 
knasigt att folk ska värdera jämnt!
Jag är i vecka 35+2 idag och bara längtar tills det är dags för bebis att titta ut! Jag är enormt trött och sliten och orkar ingenting. BM vill att jag går ner i tid, men då måste jag ju ha dottern hemma istället och det kräver ju sitt (fysiskt) att ha en 4 åring... Då är det betydligt enklare med jobbet där det är möten och att sitta vid sitt skrivbord. Mentalt är det jobbigt på jobbet iof när saker går emot en, även små struntsaker som tex när någon ifrågasätter något litet eller ber en om att göra något som är utanför mina planer. Fick jag sjukskrivning skulle det vara betydligt annorlunda! Då skulle jag kunna ha dottern på dagis och jag skulle verkligen kunna ta den tiden som jag "fick" till att vila och kanske orka med något hemma. Nu gör jag inte det. Allt hamnar på mannen. Men nu är det ju bara 13 arbetsdagar kvar, så det borde jag väl klara!? Sjukskrivning verkar inte vara aktuellt från MVC:s sida så jag får helt enkelt fortsätta försöka tuffa på
Stundvis så känner jag mig lite piggare och då försöker jag bidra lite. Senast nästa dag får jag sota för det. Så har det varit i helgen. Jag tycker så enormt synd om mannen som får dra det tunga lasset! Och även om jag vet hur det är och att jag har en giltigt ursäkt så bränner skuldkänslorna. Det är ju så svårt att acceptera att jag inte orkar saker som jag är van vid!
Jag är i vecka 30+2 och mår, under omständigheterna, fantastiskt! Att jobba halvtid passar mig jättebra då jag får mer tid att vila och hinner "ladda upp" mig tills resten av familjen kommer hem. Min sambo och älskling drar det tunga lasset hemma och är väldigt mån om att jag inte ska överanstränga mig. I det stora hela är det ju bara en begränsad tid det gäller så det funkar bra. Samvetet gnager i mig när jag ser hur han jobbar på men oftast möts jag av ett leende som säger att jag ska sluta tänka på allt jag inte kan bidra med hemma, och tänka på mig och bebisen istället. Får mycket kärlek och omtanke...och komplimanger av sambon! Han brukar inte vara så bra på det men nu när jag känner mig som en val så säger han jättefina saker till mig! Betyder så mycket!
Jag önskar att tiden gick att snabbspola så att jag fick vara "ogravid" och hålla bebisen i famnen i stället, men just nu känns allt väldigt bra trots alla mina krämpor. Min familj är ju bara helt fantastisk! Lever i en lyckobubbla just nu!
Maramina: det låter inget vidare, varför får du ingen sjukskrivning av mvc?
Sessan: vad härligt med sån omtanke