Varning

Nej men hej, det var ett tag sedan :)

Ja, barnen är viktigast men prioriteras inte över ngn annan i varje situation. Det hade blivit helt snedvridet. Speciellt i en "nyfamilj". För om man naturligt ska sätta sina barn först alltid hade det ju inneburit att min man, som har tre barn, hade prioriterat alla på samma plats, medans jag, som har två barn skulle prioriterat mina - vilket gjort att jag prioriterat dem framför min bonus. O jag tror ju inte det varit ok för alla som predikar om att barnen naturligtvis kommer först :D

Istället är det ju så att det ibland är bonus behov o önskemål som styr, ibland vårt äldsta gemensamma, ibland vårt yngsta gemensamma, ibland pappans o ibland mina. Som ngn ovan skrev så bra - om ngn av barnen är bjuden på kalas så prioriterar vi in det, men om det varit ngt bokat långt tidigare - tex att jag o pappan bokat en resa, då får det högre prioritet. Eller om farmor fyller år - då går hennes firande före tex.

Jag ÄLSKAR mina barn mest, men de går inte alltid först. Jag förstår inte föräldrar som avbryter allt för att barnen inte lan vänta en minut tills man är färdig med det man gör oberoende om man lagar mat, pratar med ngn annan, diskar osv. Är det ett behov som är VIKTIGARE så avbryter man naturligtvis (tex att de behöver hjälp på toaletten, att de slagit sig osv) men det är basala behov o däri ligger skillnaden. Kommer min son o vill ha uppmärksamhet bara för att jag är upptagen så får han vänta en liten stund. Vill han att jag ska spela spel med honom när jag pratar med min man får han vänta en liten stund. Läser jag läxor med bonus får de andra barnen vänta tills jag är färdig. Ammar hag minstingen får de andra vänta. Ligger jag i badet får alla vänta. Behöver jag o pappan en kväll för oss själva får barnen vara hos barnvakt. Sådana saker. Allas behov måste då prioriteras ibland.

Bra varnat TS..... Det är inte speciellt kul för barnen heller.

Nej barnen ska inte behöva uppleva att pappa träffar en ny kärlek. Vill han ha vuxen kärlek bör han sköta det så de slipper känna till nåt. Stackars barn. Eller?

Det var därför jag skrev 'när det kommer till kritan'...

Det jag upplever hos vissa (själv utan barn) som träffat ngn med barn eller som av annan anledning tycker i frågan, är ofta en oförståelse för att man som partner i ett förhållande får 'dela' på kärleken från sin partner. Man ska nog då fundera på att välja ngn utan barn. Jag menade i mitt inlägg att ALLA kommer i andra hand efter barnen till syvende och sist, alltså gäller det inte specifikt 'styv/bonus'-föräldrar.

Det betyder ju självklart inte att man ALLTID ska bli vald i andra hand. Tror dock att träffar man en relativt nyskild person måste man nog räkna med att relationen (barn-förälder) kanske inte 'satt sig' ännu. Antingen bör man vänta isf, eller 'stå ut' en tid så att relationen får mogna..

(Är själv numera både separerad och träffat en ny kvinna med ett barn, så jag är mitt i det hela även om jag alltid har lätt att ta till mig barn).

När jag skriver att barnen alltid kommer först så menar jag mer i förälderns hjärta. Det innebär inte att barnens vilja alltid ska råda, utan de måste naturligtvis lära sig att ibland får de stå åt sidan för andra familjemedlemmars behov i det vardagliga livet. Det ingår i fostran.

Det är alla föräldrars ansvar att älska, vårda och fostra sina barn. Att man ger barnen den bästa och sundaste miljö att få växa upp i, så de känner sig älskade och trygga. Det gäller antingen man är en kärnfamilj eller blandfamilj. De viktiga barndomsåren går ju inte i repris, därför är det ju så oerhört viktigt att man som förälder gör rätt val.

När jag läser en del trådar här på FL där en del bonusföräldrar skriver hur illa de tycker om sina bonusbarn, t.o.m. hatar dem, vilken pest de är, och hur de står i vägen för deras lycka med barnens förälder, så är det för mig skräckexempel på olämplig miljö för ett barn att tvingas vistas i.

Så som partner till en förälder ska man acceptera att aldrig få vara närmast sin partners hjärta? Det känns inte som ett sådant liv jag siktat in mig på. Jag vill att min man älskar mig lika innerligt som jag älskar honom.

Kärleken till sitt barn och kärleken till sin partner är ju två helt skilda saker, så din partner kan älska dig lika innerligt som du älskar honom. Vad gör det då att du får dela hans hjärta med hans barn?

Alla skriver ju hur barnen kommer först då det gäller och jag vill verkligen vara den som min partner alltid står vid min sida i livets alla skeden. Liksom jag gör för min partner.

Det kanske han gör...

Det betyder inte att han älskar dig lika mycket som sitt barn dock

En förälder förstår, vilket är varför jag skulle tänka mig för många gånger innan jag blev tillsammans med ngn utan barn..

(Nu är jag sedan ngr månader tillsammans med en kvinna med en 6-årig dotter, och det funkar underbart, men visst är jag nr 2 om det ställs på sin spets...)

Det ena utesluter inte det andra. Jag är övertygad om att du utan problem skulle dela din mans hjärta med era barn. Detsamma gäller också för honom.  Vill man ha monopol på sin partners kärlek så ska man nog inte ha några barn öht.