Forum Ofrivillig barnlöshet - Svårt att få barn
Varje medlem är ansvarig för sina inlägg.
  • LESS på ofrivillig barnlöshet? Skriv av dig!

    Fre 3 jan 2014 14:53 Läst 83352 gånger Totalt 616 svar
    Fre 3 jan 2014 14:53

    Hej alla ni som kämpar för att bli med barn!

    Jag vet inte om fler känner ett behov av att skriva av sig om allt möjligt som har med barnlöshet att göra, det kanske bara är jag, men då får det vara så. Jag och min man har försökt bli med barn i fem år nu, genomgått 4 IVF och inte ens varit i närheten av ett plus. 
    Vi är i 30-årsåldern, alla våra vänner har ungar och nu börjar yngre syskon skaffa barn. Överallt är det upptryckt i ansiktet på oss hur underbart det är att vara förälder och vi påminns ständigt om hur vi inte fått uppleva det och kanske aldrig får det. Julen var särskilt jobbig, då vi inte har så många barn i släkten var allt fokus på de få små när de öppnade klappar, åt mat, lekte, busade osv. Och samtalen vid matbordet handlade nästan uteslutande om barnen och mammorna var i centrum för svaren (såklart). Det var som en nål i ögat som vreds om varje gång och timme efter timme diskuterades det jultraditioner för barnen, klappar, matvanor och alt där emellan. Samma sak när man umgås med vänner. Jag skiter i hur lilla Anna och Bertil vände sig för första gången, jag vill inte sitta där när ni diskutrerar saken i en hel timme! Vill ibland bara skrika till - DET GÖR ONT!  PRATA OM NÅGOT ANNAT! (Men gör det förstås inte)

    Och överallt vill folk lägga sig i vår situation och komma med "goda råd", som tillexempel att "slappna av så går det". Folk förstår inte hur ont eller hur förolämpande en sån kommentar kan vara. 

    Till sist har vi alla dessa trådar här inne. Som i sig är fantastiska och uppmuntrande, det är skönt att prata med folk som går igenom samma sak som en själv, prata symtom och hormonbehandlingar. Men jag har alltid hamnat bland dem i tråden som fått alla "styrkekramar" i slutändan, aldrig fått skriva om hur vi plussade. Det gör ont.

    Missförstå mig inte, jag unnar ALLA mina vänner, familjemedlemmar och kämpande systrar här på FL all tid i världen att få prata om sina ungar, jag kommer nog alldeles säkert vara likadan! Men det gör ont att inte få vara inkluderad, att inte få instämma när de pratar om hur underbart det är när ens barn somnar på ens bröst. 

    Är det någon som känner igen sig?? Tänkte att här kan vi skriva om allt som INTE har med plus, symtom eller sånt att göra. Här kan vi få gnälla av oss med likasinnade helt enkelt! Det kanske bara är jag som sagt, men finns det fler som känner likadant, välkomna!
    Kram på er!

  • Sön 16 feb 2014 03:03 #130

    Hej!

    Jag och min sambo har snart försökt i 4 år. Gjorde utredning för 1 år sen som först såg lite illa ut pga min sambos dåliga spermakvalitet, sen var nästa prov normalt... Är skittrött på all jäkla väntan i sjukvården. 3 månaders remiss till det, sen 4 månaders väntan igen och efter det "ska vi ha ett samtal till" (som vi redan haft 2 ggr!!) för att veta hur vi ska gå vidare...för att få en remiss till! Jag VET hur jag vill gå vidare!! Ge mig IVF någon gång tack!! Håller på att bli tokig känner jag. Så är man ju inte 20 heller! Fyller 32 i år och har velat ha barn sen jag var 18! 3 barn var drömmen... Blir det ens ett?

    Börjat svara de som tycker att "det väl är dags snart" och "blir du inte sugen" när de trycker upp sin söta lilla bebis i ansiktet på en att "jo, men vi kan inte få barn". Fasen, då blir det tyst. Jag hymlar inte, jag skäms inte, men det kan dock de gärna få göra. Nästan ALLA ens vänner har ett eller två barn nu, stora magar överallt och man ska vara så glad för deras skull. Och det är jag, men det gör vääldigt ont och växer en ledsen, frustrerad och bitter känsla också.. Svider i kroppen. Vet att det bara är av omtanke de säger att jag kan få komma och "snosa" på deras guldklimp när jag vill. Vill inte snosa på deras och bli påmind, vill snosa på mitt egna barn någon gång!! Herregud, jag har allltid sett mig som mamma, varför är det så orättvist? Man har t.o.m. vänner som fått två som inte ens ville ha nåt...och ser folk som aldrig skulle få ha barn som har flera. 

    Detta är mina känslor nu. Dock har ett hopp växt i mig nu. Helt ny här på familjeliv, bara varit inne och läst inlägg tidigare. Men idag är jag BIM +8. Aldrig varit så sen. Haft ömma bröst i lika många dagar. De 3 första dagarna från BIM hade jag, vad jag trodde var början på min hemska mensvärk, så jag åt mina voltaren och annat för hindra det. Kom dock aldrig nåt. Känner nåt molande i magen fortfarande till och från och i 2 dagar nu har jag haft (sorry) väldiga gaser... Inte testat ännu, utan vill vänta tills min sambo är hemma. Vågar inte alls tro eg. Trott för många ggr tidigare. Men skulle känts lättare om man hade nåt stöd här från de som är med om något liknande. Känner ingen i liknande situation nu.

    Tack för ordet!

    vänligen, EMA

  • Sön 16 feb 2014 20:19 #131
    E M A skrev 2014-02-16 03:03:41 följande:
    Hej! Jag och min sambo har snart försökt i 4 år. Gjorde utredning för 1 år sen som först såg lite illa ut pga min sambos dåliga spermakvalitet, sen var nästa prov normalt... Är skittrött på all jäkla väntan i sjukvården. 3 månaders remiss till det, sen 4 månaders väntan igen och efter det "ska vi ha ett samtal till" (som vi redan haft 2 ggr!!) för att veta hur vi ska gå vidare...för att få en remiss till! Jag VET hur jag vill gå vidare!! Ge mig IVF någon gång tack!! Håller på att bli tokig känner jag. Så är man ju inte 20 heller! Fyller 32 i år och har velat ha barn sen jag var 18! 3 barn var drömmen... Blir det ens ett? Börjat svara de som tycker att "det väl är dags snart" och "blir du inte sugen" när de trycker upp sin söta lilla bebis i ansiktet på en att "jo, men vi kan inte få barn". Fasen, då blir det tyst. Jag hymlar inte, jag skäms inte, men det kan dock de gärna få göra. Nästan ALLA ens vänner har ett eller två barn nu, stora magar överallt och man ska vara så glad för deras skull. Och det är jag, men det gör vääldigt ont och växer en ledsen, frustrerad och bitter känsla också.. Svider i kroppen. Vet att det bara är av omtanke de säger att jag kan få komma och "snosa" på deras guldklimp när jag vill. Vill inte snosa på deras och bli påmind, vill snosa på mitt egna barn någon gång!! Herregud, jag har allltid sett mig som mamma, varför är det så orättvist? Man har t.o.m. vänner som fått två som inte ens ville ha nåt...och ser folk som aldrig skulle få ha barn som har flera.  Detta är mina känslor nu. Dock har ett hopp växt i mig nu. Helt ny här på familjeliv, bara varit inne och läst inlägg tidigare. Men idag är jag BIM +8. Aldrig varit så sen. Haft ömma bröst i lika många dagar. De 3 första dagarna från BIM hade jag, vad jag trodde var början på min hemska mensvärk, så jag åt mina voltaren och annat för hindra det. Kom dock aldrig nåt. Känner nåt molande i magen fortfarande till och från och i 2 dagar nu har jag haft (sorry) väldiga gaser... Inte testat ännu, utan vill vänta tills min sambo är hemma. Vågar inte alls tro eg. Trott för många ggr tidigare. Men skulle känts lättare om man hade nåt stöd här från de som är med om något liknande. Känner ingen i liknande situation nu. Tack för ordet! vänligen, EMA

    Hej EMA! Jag känner igen mig i det du skriver om all eviga väntan på sjukvården. Jag kan däremot inte säga att jag gått så långt över tiden förutom då jag faktiskt var gravid, men det fick jag ju inte behålla. Men då hade jag inga symtom alls. Men skriv gärna och berätta hur det går för dig, hoppas att du plussar
  • Mån 17 feb 2014 20:51 #132

    EMA: Känner verkligen igen mig. Har försökt i snart 3 år och väntan börjar kännas olidlig. Drömde också om en stor familj när jag var ung. Ville ha 3-4 barn. Nu verkar det inte ens bli ett... Hur har det gått för dig? Har du testat än?

  • Mån 17 feb 2014 20:55 #133

    Här skrivs det flitigt! Hur går det för er fina tjejer? Har tänkt på er! Var tvungen att pausa lite efter det senaste misslyckandet, men nu är jag här igen. 

    E M A : Det här är tyvärr inte tråden med solskenshistorier :/ Men du får gärna bidra med en! Håller tummarna!

    Kram på er allihop!

  • Mån 17 feb 2014 21:05 #134

    Det värsta jag hört är "ni utan barn är så lata!" Tack för den. Bara för att personen i fråga har flertalet barn så ger det visst rätt att säga vad som helst till vem som helst...

    EMA: Precis det känner jag med. Fyller 33 imorgon och önskar jag hade börjat när jag var 15 i den takt som sjukvården rör sig. Fick diagnos för 5 veckor sen, som jag inte ens fått diskutera med min läkare än. Blir tokig på det här och folk undrar varför jag är så sur?

    Nåja. Hoppet sägs ju vara det sista som överger en...

  • Mån 17 feb 2014 22:09 #135

    Kram till alla!!!

    Förra veckan sa jag då någon frågade då det var dags för mig att jag inte tycker om barn!

    Nu är denna person så att han gapskrattade. Sen slut på diskussion.

    MEN det kändes då himla skönt å kasta ur sig nå korkat istället för å linda in å slingra ur sig ett svar...

    Nu går vi i bröllopstankar och för första gången är ivf och behandlingar bortkopplade ur mitt huvud. Till och med glömt att jag har teletid m läkaren nu i veckan om vårt kommande försök...

  • Mån 17 feb 2014 22:23 #136

    Var idag på hss-undersökning. Och allt såg så bra ut så. Vi är i princip friskförklarade och då är det bara ivf som återstår. Vi ska på ett slutsamtal för utredningen och sedan blir det troligtvis remiss för ivf. Hur lång tid tog det för er att påbörja ivfbehandligen från det att ni blivit utredda?? För lång tid gissar jag! Jag är verkligen tvetydig kring detta. Vill så gärna lyckas på egen hand och man blir ju lite hoppfull när allt är som det ska, men samtidigt vill vi ju bli gravida så snart som möjligt.

  • Mån 17 feb 2014 22:40 #137

    SmulAnna.

    Vi var på vårt första möte maj 2013 och då hade vi fått lämna blod och spermatest innan och fick på mötet veta att "allt såg bra ut". Då vi redan försökt i två år då sattes vi upp på väntelistan direkt. Kallades i november samma år och gjorde första försöket i december.

    Beror nog mycket på vart man bor det där...

    Lycka till!!

  • Mån 17 feb 2014 23:51 #138

    Förlåt om jag smyger in i eran tråd men jag vill bara säga:Ge inte upp tjejer-mirakel sker! Jag har själv varit i eran sits,vi kämpade i 5.5 år med att bli gravida och gick igenom 6 misslyckade ivf och ett sent missfall i vecka 13.
    När jag var 33 år blev jag helt plötsligt spontant gravid och idag är miraklet snart 3 år
    En liten solskenshistoria till er starka tjejer,jag vet att det behövs ibland.
    Stor kram till er!!

  • Tis 18 feb 2014 19:09 #139
    princess77 skrev 2014-02-17 23:51:54 följande:
    Förlåt om jag smyger in i eran tråd men jag vill bara säga:Ge inte upp tjejer-mirakel sker! Jag har själv varit i eran sits,vi kämpade i 5.5 år med att bli gravida och gick igenom 6 misslyckade ivf och ett sent missfall i vecka 13.

    När jag var 33 år blev jag helt plötsligt spontant gravid och idag är miraklet snart 3 år

    En liten solskenshistoria till er starka tjejer,jag vet att det behövs ibland.

    Stor kram till er!!



    Tack!! Och stort grattis!!
Logga in
Bli medlem
Svara i tråden...

Innehåll