LESS på ofrivillig barnlöshet? Skriv av dig!

Så skönt ändå att läsa allas historier och inse att det inte bara är man själv som har motgångar på detta området. För mig känns det lite så ibland, då alla i min familj fått barn direkt och aldrig fått missfall, och många av mina kompisar är gravida eller har barn. 

Vi har försökt i ca 2 år nu. Först trodde jag det skulle gå direkt då man ju alltid fått höra typ att man blir gravid direkt man har oskyddat sex när man var ung och så, men inget hände och inget hände. Till slut påbörjade vi utredning i höstas. De hittade inga fel på någon av oss, tvärt om såg allt strålande ut. Vi blev iaf klara för IVF och fick komma till en privat klinik via vårdgarantin. Vi träffade dem i december och skulle börja direkt efter jul, men då blev jag plötsligt spontangravid. Blev förstås strålande glad.

Allt gick bra och jag mådde bra och hade tydliga symptom osv, men i v 13 fick jag en liten blödning och lite molvärk, samt kräktes. Efter något dygn åkte jag in till gynakuten och de såg att fostret hade varit dött sedan v 9. Trodde jag skulle gå sönder av sorg. 

Efter skrapning och lite återhämtning började vi försöka på egen hand igen. Vi kände oss ändå ganska hoppfulla, det hade ju gått en gång och kanske hade kroppen fattat nu vad den skulle göra. Vi bestämde att försöka sommaren ut, men redan efter tre misslyckade försök var hoppet borta och orken med. Vi kontaktade IVF-kliniken och de tog emot oss direkt och påbörjade behandling. 

Jag tog ut ägg i tisdags, var lite orolig att det skulle vara få ägg, då en del verkade ha avstannat i växandet på senaste ultraljudet, så döm om min och läkarnas förvåning då de fick ut 21 ägg!
Dock sa de att de var oroliga för överstimulering så de visste inte om de ville sätta tillbaka något. Gick och nojade i två dygn, ville inte alls vänta till efter deras sommaruppehåll med att få tillbaka ett embryo!

Idag var jag tillbaka och de kollade mig och tyckte att det ändå såg bra ut så de satte tillbaka ett litet tjusigt embryo. 15 stycken hade blivit befruktade så vi hoppas nu att några klarar sig till frysen.

Så nu ligger jag här och "ruvar", haha. Vet inte om jag vågar känna mig hoppfull, jag vet att jättemånga lyckas på första (eller andra eller tredje) försöket, men har fått nån sån där uppgiven känsla att det aldrig kommer gå. Jag vet att det är fånigt, att andra har varit genom ännu värre grejer och haft sämre förutsättningar och ändå lyckats, men det känns lite så. Jag fyller 34 i år och det är ju inte så farligt, men det känns ändå som att åren tickar på så snabbt. 

Nåja, hoppet är det sista som överger än. Vi har också tänkt gifta oss i sommar om detta embryo inte behagar fästa, så att vi kan ställa oss i adoptionskö sedan, som en slags backup-plan.

Jag hoppar gärna in här med, vi har försökt med ett syskon i nu två års tid.

Det tar verkligen på krafterna. Läkarna hittar inget fel på mig eller min man, men det blir ingen bebis oavsett hur mycket vi prickar in och försöker.
Vårt gemensamma barn gick på första försöker när jag var 20 och han 21, när hon var ca 6mån slutade jag äta piller då jag tyckte de var jobbigt med amining osv.

Vi försökte pricka in lite så gott vi kunde men de gjorde inget om det inte ville. Men såklart blev det inget alls. Nu går vi i tankarna att mot Juli/Augusti göra ivf istället och hoppas på att det går vägen då de som sagt inte alls ser vart felet är.
Mår så dåligt över att tösen är 4år och vi har inget syskon till henne.

Man funderar ju såklart starkt på om ivf verkligen kommer att fungera och att man kanske aldrig får fler barn med sin partner. Det i sig är det jobbiga.

 

Vi har försökt i åtta år. Utan ett enda lilla plus. Och fyller 39 år om ett par månader.

Absolut sista försöket nu. Är på rd11 och det känns inte rätt.

Jag vill ha barn, men för min man är det mer än så. Det är hans högsta önskan i livet. Det gör ont att vi inte lyckas.

Det sociala livet är minimerat, orkar inte hänga med alla som ynglar av sig.

Just nu är det mest skit.

Hur går man vidare efter åtta års kämpande?

har ni försökt mycket med ivf? ser allt bra ut eller är det något som ställer till det?

Jag vet inte hur man går vidare tyvärr, mer än att min man säger att vi kan alltid adoptera om det är så. Vi har inga hinder men vi får inget plus, konstigt att allt ser bra ut men inget händer. vi har kämpat i två år som sagt och jag orkar inte egentligen. vår utväg är ivf och sen får vi se, vill ju gärna ha ett gemensamt syskon till vårt barn. även om man verkligen mår skit över att inget händer och vården inte tar en på allvar.

3 ET och 3 FET + en ivf där det inte blev någon ET alls pga av miss hos kliniken.

Inga allvarliga fel på oss, inga problem med att iaf få befruktade ägg. Har övervikt, pcos och sköldkörtelproblem. Makens simmare är lite långsamma..

Adoption är inget alternativ av olika orsaker, tex att maken är 42.

Jag vill inte vara otrevlig, men kan någon tipsa om någon tråd bara för helt barnlösa, där man kan snacka av sig? Jag vill inte förminska någons längtan, men känner ett behov av en diskussion med helt ofrivilligt barnlösa.

Och kanske någon tråd för diskussioner om hur man kan förlika sig med att leva resten av livet som barnlös? Vet inte riktigt hur jag skall hitta en sådan tråd på detta forum?

När du börjar förklara dig så låter du väldigt förnedrande.. Vi sitter alla i samma båt oavsett om man har ett, flera eller inga barn. Samma smärta och längtan..

Antingen går du in på svårt att bli gravid och letar eller så startar du en egen tråd.

Jag håller inte med dig busigasyrran. Flera i tråden skriver om det de känner när någon som har barn säger "jag förstår precis hur du känner, vi försökte i flera månader".

Det du skriver är precis samma sorts argumentation. Att ha försökt i ett par månader är inte detsamma som ha försökt i ett antal år. Att redan ha ett eller flera barn och försöka få syskon är inte detsamma som att vara helt barnlös.

Det är en längtan, där ingetdera är värd mer eller mindre än någon annan - men inte samma.

Jag trodde att denna tråd var till för oss som är helt barnlösa och som försökt under lång tid utan resultat. Men jag har säkert missuppfattat och därför skulle jag vilja ha tips på trådar som redan finns som vänder sig till den grupp jag tillhör och har ett behov att skriva av mig i. (Ja, jag vet att det går att starta nya trådar, men det är inte det jag är ute efter)

Och min fråga om trådtips ställdes eftersom jag försökt hitta med vanliga sökvägar, utan resultat - och jag tänkte att det kanske finns folk i denna tråd som har tips på existerande trådar.

Jag håller med dig, Hanalaya. Det är inte för att vara otrevlig, busigasyrran, men den här tråden heter "less på ofrivillig barnlöshet", alltså för oss som inte lyckats få ett enda barn.
Jag förstår att det måste vara jättefrustrerande att inte kunna få ett andra barn, men det är inte detsamma som att inte kunna få ett enda. 
Det finns jättemånga trådar här på forumet om att ha svårt att bli gravid i största allmänhet, där du kan få tips och stöd om ivf osv. 

Jag håller också med dig. Jag kan (tyvärr) känna att jag inte kan ta sorgen över sekundär barnlöshet på allvar riktigt, vet att det är en sorg också men för mig som aldrig varit gravid och (som det känns) aldrig kommer få barn så skulle ett barn vara en fantastisk tröst. Att ha varit gravid och fått barn tidigare hade ju kunnat ge hopp i denna kamp, men för mig som inte lyckats på snart tre år finns det inget hopp, det är bara bäcksvart. Jag skulle också gärna se en tråd för oss som är helt ofrivilligt barnlösa. 

TS skapade denna tråd för dem helt utan barn som kämpar :)