BF Oktober 2014

Åh, vi har också kub i veckan. Har sett den lille i vecka 11 och även om risken för missfall är väldigt liten så är det ju ändå ingen garanti att det inte är något fel på fostret. Tyvärr är det ju så att runt kub är det några som försvinner från tråden och eventuellt någon till när det är dags för RUL :( hoppas, hoppas,hoppas att så inte blir fallet för oss och att alla som är kvar kommer få friska och glada barn!

Håller med! Har aldrig "hängt" i en sån här tråd med min son, men det känns som att det är väldigt väldigt många som fått missfall :( Både i denna tråden och den andra bf-oktober.. Hoppas alla får behålla de små liven nu.

styrkekramar!!

Kalleankan, det är ju tyvärr vanligare än man tror. I sånna här trådar får man dock reda på det, i "verkliga" livet pratar man ofta inte så öppet om sånna saker. Är nog därför det känns som om många får missfall. Jag var aktiv i en sån här tråd med sonen med och då var det en som förlorade sitt barn i vecka 25, barnets hjärna hade inte utvecklats och barnet skulle aldrig överleva utanför livmodern. Var helt förfärligt, gråter fortfarande bara jag tänker på det. Och även om man försöker verka cool kommer jag nog inte sluta noja innan bebisen kommit ut välskapt. Inte ens då.. När bebisen flyttar hemifrån kanske.. Men då börjar väl en helt annan noja..

Då slutar jag nog hänga på familjeliv nu... jag vet att hemska saker förekommer och när man läser om allas olycka tappar man hoppet och glädjen själv. Jag vill kunna vara gravid och vara glad för det men när jag läser om missfallen så oroar jag mig bara. Nu har jag rå-ångest och inbillar mig att bebben är död. För det är ju så vanligt? Jag har själv haft ett ma men jag kommer nog undvika fl ett tag och utgå från att allt är bra tills motsatsen är bevisad. Naivt eller ej..

Fruktansvärd tanke att någon är fel eller att fostret är dött på rul. Vill inte ens tänka tanken! Den dagen den sorgen.

Beklagar djupt till er alla som fått missfall. Hoppas livet ger er rättvisa snart. Kram

Eller är det inte vanligare, bara att man faktiskt pratar om det öppet här? Vill tro det i alla fall..:/

Jag har i alla fall min doppler så jag kan lugna mig att lyssna på hjärtat när jag är orolig, känns som en stor trygghet. Kommer nog kännas lugnare efter v.12 iaf. Hoppas nu att alla har turen att få behålla sina nu.

Kalleankan, ja det var det jag menade. Här är det ju tyvärr så att man mest får läsa de mest tragiska historierna.

Åh, min iPad skickar iväg mina meddelanden innan jag skriver klar hela tiden.. I alla fall, att vara orolig är nog en del av att vara gravid. En del av oss har långa historier bakom oss innan vi blev gravida, andra inte. Men att inte oroa sig någon gång under graviditeten är nog ovanligt. En del oroar sig i början, andra i slutet.. En del oroar sig för missfall, andra oroar sig för att det är något fel på bebisen. Sen finns det ju andra saker att oroa sig för med, sexlivet, mammakroppen, förlossningen. Men en sak som vi alla har gemensamt är att vi finns här och kan dela erfarenheter med varandra :)

 Jag är så ledsen och beklagar ert trauma..så fruktansvärt!! Kramas, bryt ihop och kom igen när ni kan Singoalla!!  Lycka till..

Och så måste jag också tillägga att man inte får glömma, att alla vi miljarder människor som lever på denna jord faktiskt också varit bebisar i en graviditet! Lätt att glömma, och se hur många av oss som överlevt jämtemot försvunnit i mf/ma! Man glömmer lätt de, iaf jag! Trotts de är de ju svin hemskt när de väl händer och ja, man önskar inte ens sin värsta fiende ngt sådant! Men jag fick panik igår när jag läste singoallas inlägg, jag är i v 13 men plöttsligt så försvann allt med missfalls risk borta. Men tänk så, tänk hur många som lever på jorden, tänk i stora begrepp!