• Äldre 21 Jan 08:23
    54626 visningar
    411 svar
    411
    54626

    förtvivlad, vill få hjälp nu.. tunna slemhinnor, ingen mens.

    Känner mig deppig och ledsen..
    har sedan 7 månader tillbaka slutat med p-piller sedan jag och min sambo vill bli gravida.. Har sedan jag slutat med p-piller inte haft endast en mens direkt efter avslutet därefter inget mer. Har en bakgrund med ätstörningar och extrem lite fett på kroppen under ca 8 år tillbaka.. jag har försökt att våga "ätapå" lite.. Idrottar dock fortfarande på elitnivå (dansar och styrketränar på heltid), har ökat lite i vikt och känner att jag som icke gravid inte vill lägga på mig mer.. (har ett normalt BMI) men fortfarande mycket lite hull...

    Jag fick i går gå till gyn (äntligen) för att få redan ut min uteblivna mens. Gynekologen sa att min värden (blodprover) och att den gynekologiska undersökningen såg bra ut förutom att jag hade extremt tunn slemhinna vilket han menade på var ett tydligt täcken på att jag inte producerar tillräckligt med hormon.

    Han ville att jag skulle om jag förstod honom rätt äta mer, träna mindre.. typ.. Och jag ska nu yterliggare göra mitt bästa för att trotsa mitt egna psyke (och den kropp som jag dagligen får så fin feedback på av många andra som ser mig som ett super tränat ideal) 

    Låter säkert löjligt men det känns jäääääätte jobbigt att gå in för detta.. och garanterat kommer få höra av folk omkring mig att jag blivit tyngre, rundare osv vilket också kommer att gå ut över min karrier.. 

    Jag vet att detta är ett måste, men det känns så otroligt jobbigt!!!!! NÅGON SOM VARIT, ÄR i LIKNANDE SITS?
    Jag vill så gärna kunna komma vidare i livet, när jag väl är gravid. Just nu känns en graviditet så långt borta.

  • Svar på tråden förtvivlad, vill få hjälp nu.. tunna slemhinnor, ingen mens.
  • Äldre 23 Jan 10:51
    #1

    TS, jag tycker du skall försöka hitta någon vettig tereapeut/coach/samtalspartner som kan hjälpa dig och stötta dig igenom detta.

    Din läkare har antagligen rätt - även om du har ett bra BMI (men BMI funkar väl inte så bra som måttstock när man är så vältränad som du) så är din kropp antagligen "stressad" på grund av all träning och då producerar den inte de hormoner som krävs. Vad mer är är att även OM du blir gravid så kanske inte kroppen klarar att förse barnet med det det behöver för att kroppen själv är så "stressad" på grund av träningen.

    Det måste finnas vettiga idrottspsykologer och liknande där ute som kan hjälpa dig - både att hitta någon form av kärlek och förlåtelse för din kropp och att kunna ge dig rätt råd för att kunna bli gravid och samtidigt fortsätta din karriär.

    För framförallt - att mensen uteblir är ett tydligt tecken på att kroppen inte mår bra. Så försök få hjälp av någon som faktiskt har lite vana av just idrottare, det måste ju finnas.

    Lycka till!


    Bloggar om 'husmorstips' för att bli gravid. -> www.frejochfreja.se/fertilitetsbloggen/
  • Äldre 23 Jan 15:44
    #2

    Tack Mar14.
    Jag går redan hos en psykolog som jag har gått hos i över ett år för mina ätstörningar som vill hjälpa mig och som jag numera sedan innan jul bara träffar en gång/ månad.. för att klara mig mer själv.. vilket jag tyckt att jag gör meeeen.. det handlar väl om att jobba mer...
    Känns som jag aldrig ska få min mens.. Tack Mar14 för att du skriver..  det lugnar än lite samtidigt att du coachar mig i rätt riktning...
    Självkänslan åker just nu berg och dal banan.. Men jag har bestämt mig att strunta i hur stor jag än kommer känna mig ska äta mer.. Samtidigt inte träna mer än vad som krävs för jobbet..  Bara att hålla ut och avvakta.

  • Äldre 23 Jan 17:28
    #3

    Hej! Vad bra att du lagt in den här tråden för jag tror att det faktiskt finns ganska många därute som befinner sig i liknande situationer. Jag själv led av ätstörningar i många år men ansåg mig frisk för några årsedan även om jag tränade otroligt mycket. Blev väldigt förvånad när jag precis som du slutade med p-piller vid graviditetsönskan och inte fick någon mens. Sökte kontakt med gyn där man konstaterade tunn slemhinna och låga hormonnivåer. Fick rådet att minska ned på träningen. Trots att jag var beslutsam så var det jobbigt, viktfobin kom tillbaka en hel del och det var svårt att släppa taget om den vältränade kropp jag kämpat mig till och identifierat mig med. Men det blev en resa med mycket tårar och ångest som fick mig att släppa de sista ätstörda tankarna och våga prova att börja acceptera min kropp som den var. Tyvärr kom inte mensen tillbaka så nu väntar IVF. Men det var ändå värt kampen för jag känner mig friskare än någonsin och mitt förhållande till både kost och träning har blivit så mycket bättre. Nu tränar jag återigen ganska mycket men är noga med att tillföra tillräckligt med energi och återhämtning när kroppen känner sig sliten. Jag är helt övertygad att du kommer att ta dig igenom det här också om du verkligen vill ha ett barn. Den där vältränade kroppen kan du alltid träna dig tillbaka till senare om du önskar.

  • Äldre 24 Jan 09:09
    #4

    camille. tack för att du skriver och berättar om din bakgrund! tråkigt att höra att du ännu inte fått mens..  hur länge har du fått vänta på IVF? stort lycka till!

  • Äldre 24 Jan 12:30
    #5

    Genomgick behandling med pergotime förra året utan positivt resultat. Remiss för IVF skrevs i maj 2013. Tyvärr kom remissen på villovägar så vi hamnade sist i kön och fick vänta extra länge. Fick därför tid för planeringsbesök först i slutet av december 2013. Nu planeras IVFbehandlingen komma igång i mitten av februari. Från mitt första besök på kvinnokliniken tills nu har det tagit 4år.... Men då har det varit många missar i sjukvårdssystemet så så lång tid brukar det inte ta. Men man måste ha försökt själv i ett år innan man får komma på en första infertilitetsutredning. Men du kanske redan har varit på en sådan?

  • Äldre 25 Jan 17:55
    #6

    tråkigt när det blir massa strul med utredningen å så.. villovägar känns ju inte helt ok.. håller tummarna för dig nu i februari.
    Jag har inte vågat bli gravid tidigare pgav mina ätstörningar (har velat i 3år).. men har sen i sommar vågat ta det stora steget då jag känner mig mogen för att gå vidare. men som sagt ingen mens( har nu gått 7 månader sen jag sluta).. trodde läkaren skulle skriva ut något  så jag skulle få lite hjälp med hormonproduktionen.. meeen,, så nu är det uppenbarligen bara att vänta.. men tänkte faktiskt kontakta honom igen och förklara hur lite mer om mitt läge..

  • Äldre 26 Jan 13:48
    #7

    Ja, riktigt tråkigt att det dragit ut på tiden så mycket för vår del men nu känns det skönt att det snart är på gång iallafall.
    Låter klokt att du väntat tills nu när du känner dig redo för en graviditet. Tycker absolut att du ska höra av dig till din läkare igen. 
    De flesta som har/har haft en ätstörning får ju tillbaka sin mens när man uppnått normalvikt. Men som sagt så är ju BMI ett tveksamt mått på normalvikt när man är vältränad. För en normal östrogenproduktion är det viktigare med andelen kroppsfett än vikt och bör ligga runt 20-25% för kvinnor. (Det här vet du ju säkert redan, men kan vara bra att höra igen). Så även om det känns jättejobbigt att behöva gå upp i vikt/öka fettprocenten så råder jag dig verkligen att våga försöka. Det kanske bara handlar om något kilo och att gå upp något/några kilo är ju långt ifrån att tvinga upp kroppen till övervikt. Att tänka så hjälpte iallafall mig att våga minska ned på min träning och öka mitt näringsintag.
    Hade jag inte vågat prova att låta kroppen förändras lite hade jag nog ångrat mig mycket. Kan man lyckas bli fertil utan konstgjorda hormoner är det att föredra helt klart. 
    Men det kan ju vara bra att kolla upp exempelvis sköldkörtelhormonproduktionen då det kan påverka fertiliteten mycket också. Vet du om du har tagit några sådana prover?

  • Äldre 26 Jan 16:38
    #8

    Jag håller med Camille... försök att lösa det "på egen hand" genom att gå upp lite i vikt först, hellre än att börja äta hormonpreparat. Det finns trots allt ett skäl till att mensen slutar komma pga för hård träning, och det beror ju på att kroppen är i obalans och inte redo för en graviditet. Även om du tillsätter rätt hormoner själv så är det ju inte säkert att det räcker, för det finns ju så mycket som man inte vet kring hur hormoner och annat i kroppen påverkar graviditeten.

    Jag gick upp en del av IVF-medicinerna (ytterligare en nackdel med att ta hormoner, man går lätt upp utan att man egentligen borde det) och det var lite jobbigt, men jag fokuserade på mina vänninor som har några kilos övervikt och hur lätt de blivit gravida. Det hjälpte mig att släppa kroppspressen lite. (Nu hade jag inte samma problem som du, men det kanske kan hjälpa att tänka så.)

    Försök att göra det till ett projekt: Nu har du länge haft som projekt att hålla kroppen så vältränad som möjligt. Gör nu ditt nya projekt till att göra kroppen så babyvänlig som möjligt. Sätt en tidsgräns på 1-2 år om det känns bättre och fokusera på att lägga på dig lite fett och få ordning på hormonerna.

    Det finns någon bok (på engelska) som handlar just om att göra kroppen "baby friendly". Tyvärr minns jag inte exakt vad den heter, men det går säkert att googla sig fram om man vill.


    Bloggar om 'husmorstips' för att bli gravid. -> www.frejochfreja.se/fertilitetsbloggen/
  • Barbam­ama08
    Äldre 31 Jan 10:01
    #9

    Det säger ju sig självt egentligen... Att kroppen inte är beredd på en graviditet om man har för lite underhudsfett.

    Jag har själv mycket sparsam mens och är underviktig. Jag har inte varit hos någon gynekolog, då jag inte ser den sparsamma blödningen som ett problem, men jag är väldigt säker på att det beror på en tunn livmoderslemhinna. Jag har ägglossning men en väldigt kort lutealfas. Ändå blev jag gravid och allt gick bra!

    Det största problemet jag upplevde med hela graviditeten var att jag blev så fruktansvärt sugen på allt möjligt och gick upp tokmycket i vikt. I synnerhet i början (hade redan i v. 8-9 gått upp ca 10 kg) och det gjorde allting väldigt jobbigt både psykiskt och fysiskt då jag fick väldigt ont i knän osv. Inga kläder passade längre och alla runt omkring, på jobb mm, konfronterade mig i v. 9 och jag kände att det var lite för tidigt för alla att ta del av nyheten.

    Det slutade med ca 30 kg viktuppgång, varav barnet, moderkaka mm brukar gå på 10 kg. Många som påstår att de går upp lika mycket, och "gick ned allt dagarna efter förlossningen" har snarare samlat på sig vätska, men det här var ju rent fett. Alla andra i min omgivning, och även jag, förstår ju att min massiva viktökning berodde på att jag hade mindre underhudsfett än vad som är optimalt om man ska bära på, och därefter amma, ett barn. Dvs, att min kropp reglerade det på det sättet och att jag inte kunde sluta äta.

    Nu har jag ju gått ned allt, och det var egentligen inga problem att komma ned till min vanliga vikt igen även om det tog några månader (barnet blir två om lite drygt en vecka). Men det var väldigt jobbigt att gå upp så mycket i vikt, det var som att jag fick en chock och jag var orolig under hela graviditeten att jag aldrig skulle gå ned igen. Det är verkligen inte kul att behöva känna så, därför tror jag att om man ändå planerar att bli gravid är det bättre att tänka lite långsiktigt. Att man först går upp några hälsosamma kilon och därefter blir gravid, och då slipper hetsäta för att lägga på sig allt kroppen vill ha när man redan är gravid.

  • Äldre 31 Jan 10:06
    #10

    Tack Mar14 och Camille! det känns skönt att få denna pepp i från er.. Och tack för att ni så öppet delar med er av egna erfarenheter. 
    Jag har bestämt mig för att inte väga mig alls på ett bra tag, råkade dock göra det i gårkväll och hade nu gått upp ca 1,5kg tror jag.. kändes inte bra men acceptabelt liksom.. egentligen bryr jag mig inte alls om vikten men det har så länge varit en indikator på "kontroll"..
    Men jag känner mig faktiskt helt ok i kroppen fortfarande..  era tips är guld värda! bara att gilla läget och starta ett nytt babyfriendly kapitel av livet... ska verkligen jobba på det.. nu e jag pepp för att ta tag i dagen. ska kolla upp den där boken :)


     


     

Svar på tråden förtvivlad, vill få hjälp nu.. tunna slemhinnor, ingen mens.