Svärmor sade att deras barn är sötare än vårt!

Skulle inte ha läst den här tråden. Sitter själv med gråten i halsen i skrivandes stund, känner mig värdelös, mindre värd, oälskad och oönskad efter att ha blivit övergiven av en "förälder". Han var som min pappa från det att jag var ett år tills dess att jag fyllde 14, då han och min mamma skilde sig. Efter skilsmässan visade det sig att gener spelade en jävla massa roll och helt plötsligt var han bara pappa till mitt yngre syskon, inte till mig. Det spelade ingen roll att jag älskade (älskar) honom, att jag såg (ser) honom som min fadersgestalt. Det spelade helt plötsligt ingen roll att det var just han som nattat mig, tröstat mig, skrattat med mig och uppfostrat mig...det spelade ingen roll, för vi hade ju inte samma gener. 

Fy fan vad jag HATAR gener. Skulle göra vad som helst för att få hans gener så han älskade mig tillbaka lika mycket som jag älskar honom. Det gör ONT att bli övergiven, och jag blev det två gånger. Av min biologiska pappa (död nu) och av min "fd bonuspappa" som jag älskar. Och att läsa om alla här inne som håller med om att gener spelar roll: Tänk er för, snälla. Tänk på vad ni säger. Ni får säga vad ni vill och tycka vad ni vill men säg det inte till barnen...

Blod är tjockare än vatten, vad ni än påstår.

Kanske finns en anledning till att det uttrycket finns?

Skulle inte ha läst den här tråden. Sitter själv med gråten i halsen i skrivandes stund, känner mig värdelös, mindre värd, oälskad och oönskad efter att ha blivit övergiven av en "förälder". Han var som min pappa från det att jag var ett år tills dess att jag fyllde 14, då han och min mamma skilde sig. Efter skilsmässan visade det sig att gener spelade en jävla massa roll och helt plötsligt var han bara pappa till mitt yngre syskon, inte till mig. Det spelade ingen roll att jag älskade (älskar) honom, att jag såg (ser) honom som min fadersgestalt. Det spelade helt plötsligt ingen roll att det var just han som nattat mig, tröstat mig, skrattat med mig och uppfostrat mig...det spelade ingen roll, för vi hade ju inte samma gener. 

Fy fan vad jag HATAR gener. Skulle göra vad som helst för att få hans gener så han älskade mig tillbaka lika mycket som jag älskar honom. Det gör ONT att bli övergiven, och jag blev det två gånger. Av min biologiska pappa (död nu) och av min "fd bonuspappa" som jag älskar. Och att läsa om alla här inne som håller med om att gener spelar roll: Tänk er för, snälla. Tänk på vad ni säger. Ni får säga vad ni vill och tycka vad ni vill men säg det inte till barnen...

Jag är bara sååå glad att mina barns farmor, mormor, morfar osv kommer att älska vårt adopterade barn precis lika mycket som sina andra barnbarn. Jhiii, jag tror att om du fick ett adopterat barnbarn skulle du anknyta till detta barn och skämmas över hur trångsynt du var innan. Kärleken sitter inte i generna!

Skulle inte ha läst den här tråden. Sitter själv med gråten i halsen i skrivandes stund, känner mig värdelös, mindre värd, oälskad och oönskad efter att ha blivit övergiven av en "förälder". Han var som min pappa från det att jag var ett år tills dess att jag fyllde 14, då han och min mamma skilde sig. Efter skilsmässan visade det sig att gener spelade en jävla massa roll och helt plötsligt var han bara pappa till mitt yngre syskon, inte till mig. Det spelade ingen roll att jag älskade (älskar) honom, att jag såg (ser) honom som min fadersgestalt. Det spelade helt plötsligt ingen roll att det var just han som nattat mig, tröstat mig, skrattat med mig och uppfostrat mig...det spelade ingen roll, för vi hade ju inte samma gener. 

Fy fan vad jag HATAR gener. Skulle göra vad som helst för att få hans gener så han älskade mig tillbaka lika mycket som jag älskar honom. Det gör ONT att bli övergiven, och jag blev det två gånger. Av min biologiska pappa (död nu) och av min "fd bonuspappa" som jag älskar. Och att läsa om alla här inne som håller med om att gener spelar roll: Tänk er för, snälla. Tänk på vad ni säger. Ni får säga vad ni vill och tycka vad ni vill men säg det inte till barnen...

Ja det uttrycket finns för att familjen i de flesta fall alltid kommer först. Ett adoptivbarn tillhör familjen och delar därmed blodsband med sina föräldrar - dock ej biologiskt blodsband. Mina föräldrar kommer alltid måna mer om mig vad jag än gör, än om grannungen pga att jag är deras barn, vilket inte grannens barn är. Vi är en familj och delar blodsband men inte biologiska.

Så du är bara släkt med dem du har genetiska band till? Skulle vara kul att se ditt släktträd ... har du barn med din kusin eller hur resonerar ni i din familj för att slippa släkt som "såklart inte är släkt" dvs som man saknar genetiska band till. Duelling Banjos gör sig osäkt påmind.

Det är i övriga världen fullkomligt normalt att ha nära familjemedlemmar man saknar genetiska band till, t.ex. maka eller maka.

Ja det uttrycket finns för att familjen i de flesta fall alltid kommer först. Ett adoptivbarn tillhör familjen och delar därmed blodsband med sina föräldrar - dock ej biologiskt blodsband. Mina föräldrar kommer alltid måna mer om mig vad jag än gör, än om grannungen pga att jag är deras barn, vilket inte grannens barn är. Vi är en familj och delar blodsband men inte biologiska.

.Och en sak till, det är skillnad på familjemedlemmar och släkt.

Ska jag vara seriös så vilket I-landsproblem, det är vad hon tycker och ni tycker annorlunda vilket de flesta föräldrar gör angående sina barn. Hade min svärmor sagt något sådant hade jag inte brytt mig ett skvatt .