15-20 år som nyss pluassat

Gud va avis jag är på din mage! Vill också ha en mage! Så du har bestämt dej för att veta könet nu :) jag tycker det är jätteskönt nu när jag vet att det är en flicka som ligger där inne, det är så skönt att kunna säga hon och inte säga den/bebisen typ! Känns så mycket mer verkligt nu :)

Din mage kommer :) ja jag har bestämt mig :) blir enklare :)

Åååååh här börjat känna sparkar hehe bebisen gillar iaf att sparka för hen gör de hela tiden :D är i vecka 17 (16+4)

Jag har inte känt mycket rörelser än men tror jag har livmodern i framkant för det sägs att magen kommer snabbare o man känner inte bebisen lika mycket :o

Såhär ser min kula ut i vecka 24 :)

Diamond:

Oroa dig inte. Man såg knappast att jag var gravid till vecka 31, är i vecka 33 + 6 nu. Magen kommer och den kommer fort. Det VIKTIGASTE är att din bäbis hjärta slår. Det trodde dem inte att mitt barns hjärta gjorde så jag hoppas att dem inte stressade upp dig som dem gjorde med mig.

Min barnmorska har inte sagt något om att min mage är liten än. Hon rör sej ju jätte mycket, speciellt idag så jag är inte orolig :)

Tänkte bara berätta att allt såg jätte bra ut med min bebis och det e en liten kille :D jag e så sjukt glad :D

Denna tråd är rolig! Grattis till alla graviditeter! Hoppas eran början var lättare än min :)

Jag ska börja med att presentera mig själv. Jag är 20 åring som plussade när jag var 19, chocken över plusset var jättejobbig men jag hade min fästmans stöd redan från dag 1 efter att vi fick veta. Hur jag fick veta att jag var gravid är en annan historia. Början av min graviditet innehöll en massa illamående och jag kräktes hur ofta som helst, ju fler månader som gick ju mer smalare vart jag tills jag i vecka 20 är så äckligt smal att man inte tror att jag är gravid. Mina vänner hade jättesvårt att tro mig.

Vecka 13 så fick jag ordentligt illamående, det vart en sväng till sjukhus och man konstaterade att bäbisen inte skulle överleva. Men peppar, peppar så klarade Hen sig.



Bild ifrån vecka 19. Inne i rummet med mig och min kompis så fanns tre andra läkare. Bara för att se om fostret lever. Här konstaterade man att mitt beräknande datum är 21 Januari och att bäbis är full av liv. Vi vet inte kön (faktiskt ganska skönt).

Nu lite mer allvarligare, jag har haft en ordentlig graviditets depression. Nu skojar jag inte utan jag har helt enkelt bett min fästman ta ansvar för detta barn. Både psykologer och läkare samt barnmorskan tror att det beror på att jag hade en jobbig början i graviditeten. Jag mår jävligt mycket bättre nu!

Eftersom jag nyligen tog studenten och dessutom inte har hunnit riktigt jobba så får jag lägsta mammapenningen. Då så flyttade jag i November till Finland och jag har en massa problem med försäkringskassan som inte vill försäkra mig och vägrar skicka in detta till Finland. Bara jag som känner att dem är otrevliga?

Som nyflyttad till ett annat land och dessutom gravid, planerar bröllop och allt annat kaos så får man prioritera. Min man och jag prioriterade mat före barnvagn men detta löste sig. (haha, ja jag använder oftast orden min man, vi har planerat bröllop den 23 december iår) :)



I slutet utav november fick vi denna barnvagn. Den är använd men den är helt perfekt.



Här är jag :) I vecka 33. (Nu vecka 34). Min mage är precis lagom och alla kontroller har varit bra! Bäbis sparkar och senaste undersökningen visade en arg bäbis, den undersökningen tog två timmar och jag hade inte käkat lunch.

Detta är bara min berättelse, så egentligen kan ju din bli ännu bättre! :)
Nu är inte detta för att få kommenterar om diverse saker och ting utan att göra en poäng. Man är inte dålig för att man är ung och gravid. Min man, som är året yngre sa igår för första gången att han inte ångrar detta. Han har sökt in till diverse universitet men inte kommit in och han sa igår att Universitetlivet är inte hans grej, han skulle gladligen komma in men han kan inte föreställa sig att leva som en student. Bäbis är mycket välkommen!

Så även om ni går igenom detta ensam, kom då ihåg att det absolut viktigaste är att kunna dela glädjen med någon, kanske en familjemedlem.

Ni är starkare än dem flesta med tanke på era åldrar! 

Du är så jäkla stark! Har oxå haft det väldigt jobbigt i min graviditet men inte så jobbigt som du! Mitt ex (pappan till min son) visste att jag aldrig skulle kunna göra abort men han försökte tvinga mig o göra abort, han fråga aldrig hur jag ville göra utan i hans huvud fanns det bara abort som ända utväg. Han och hans pappa kalla mig psykfall o massa liknande ord o en dag när mitt ex kom hem t mig berättade han för mina föräldrar o försökte få dom på hans sida, jag sa till han att om han skulle berätta det för mina föräldrar kunde han dra åt helvete, o så blev det. Några veckor efter kom han hem t mig fast han inte fick o började snacka skit om mig till min familj, han berättade då för min syster.. När det var hennes födelsedag! Det gick så långt så jag boka tid för abort men dagen innan bestämde jag mig för o behålla barnet ändå o sedan dess (v10) har han inte hört av sig. Jag gick inte en dag utan att va rädd för att han helt plötsligt skulle dyka upp utanför ytterdörren men det har han inte gjort! Nu idag så skiter jag fullständigt i honom! Han kommer försöka få ensam vårdnad men han kommer aldrig någonsin lyckas för jag e för stark! Jag har min barnmorska på min sida o i januari ska vi på möte så jag får svar på mina frågor om här det blir med mig o pappan.

Men jag e så sjukt glad att jag inte gjorde abort för jag älskar redan min son massor fast jag har svårt o förstå att han finns i min mage :p o jag vet att det alltid blir bra i slutändan :) så sluta inte kämpa vi som e unga o gravida/mammor :) o glöm inte! Vi finns där för varandra!