Min man vill inte att vår nyfödda ska sova i vårt sovrum!!

Du vet att MVC anordnar föräldrakurser? Gå en sådan!Jag har 5 barn, har ammat alla fem. Jag har aldrig dragit igång något disco eller haft nattliga pratstunder med mina barn men inte heller haft totalt nersläckt eller bara nynnat. Ibland behövs det småpratas eller sjungas lite, lite smekningar eller en lugnande hand.

Min taktik har fungerat så som det var tänkt. Ingen av mina fem barn har hållit oss vakna om natten bara för att de velat ha sällskap.

;)

Flera fördelar med mörkt och tyst:

Man somnar om fortare själv. Man motarbetar mörkrädsla hos barnet, tror jag i varje fall. Har inte sett den minsta tillstymmelse till mörkrädsla hos sonen, jag är mera rädd själv tror jag.

Jag har två barn, ett på nästan 7 år och ett som är 4,5 år.

Mina barn har haft ett stort behov av närhet, vi har samsovit och nattammat. Jag har även burit mycket på båda i bärsele när de var bebisar.

Sen när de var drygt ett år så började de sova i sina egna rum. De kom dock in till oss på nätterna (och sov med oss ) under en längre period. (Men det var aldrig några långa nattliga lekpass).

Nu nattar vi genom att läsa saga och bädda om och de sover (nästan) alltid hela nätterna i sina rum.

Jag har svårt att se att man inte kommer dit, att de sover i sina egna rum, hur man än gör. (I princip i alla fall, finns alltid undantag..)

Men barn är olika och föräldrar också så självklart finns det många vägar till samma mål och man ska ju göra det man tror är bäst för just sina barn.

Jag säger som så många andra: bestäm inget förrän ni träffar er bebis och märker vad den gillar.

Som ammande mamma till en bebis som åt varannan timme dygnet runt sina första veckor kan jag säga att det hade varit tortyr av både bebisen och mig om den skulle behövt skrika för att väcka mig varje gång den ville ha mat. Och om bebisen skriker så att det hörs från ett rum till ett annat vaknar garanterat båda föräldrarna, vilket ju är onödigt. Och skulle jag stiga upp, ta uppbebisen, mata, lägga ner och hoppas att den inte vaknade direkt när jag släppte den (så gjorde min första bebis) då skulle jag vara klarvaken sen.

En fördel med att sova helt nära sin bebis (läs: samma säng eller i säng strax intill) är att den inte behöver skrika efter mat och närhet. Jag vaknar när den prasslar lite och då är det bara att docka till och sen somnar vi igen, utan att behöva flytta oss någonstans. Pappan, som också sover i samma säng, vaknar inte. Det är som att den som ansvarar för bebisen blir känligare för just de ljuden.

Men man behöver något att lägga mellan sig och bebisen när man sover i samma säng pga riskerna för PSD. Vi har en hårt stoppad tygrulle som jag lätt flyttar åt sidan när jag ammar.

Det har i vart fall funkat bra för oss. Men ni kan ju vara några av de få lyckligt lottade som får en bebis som sover hela natten!

Kan tillägga att mitt äldsta barn som var otroligt närhetskrävande som bebis (somnade bara i famnen, ville bli buren jämt), numera sedan länge sover i egen säng. Hon är tre år.

Låt barnet sova med de personer som h*n behöver knyta an till. Det tjänar ni på i längden. Att tvinga barn att skrika sig ensamma till sömns är bara att lära dem att de inte kan lita på sina föräldrar.

Jag tänkte på nyfödd bebis när jag skrev mitt inlägg om det inte står klart, den allra första perioden, inte en som kan leka med bilar.. Och med prata så menar jag inte hålla låda utan som du skriver nynna eller på nåt sätt finnas där med min tröstande röst som hon är ju redan van vid från inifrån magen, så hon ska somna igen. Målet är ju att hon ska sova om efter amningen..inte att vi ska vara uppe och umgås. Och lampan jag har är en liten i svagaste laget som jag har vid skötbordet så jag ser att jag sätter blöjan på bebisens rumpa och inte huvud. 
Man måste vara uppe på natten med nyfödd, men inte är det för sällskap, det är för amning och byta blöja. Jag förmodar att vi pratar om olika gamla barn. Man ska absolut dra gränser sen när det handlar om annat än just det grundläggande behoven en nyfödd har. 

Nu blev jag nästan full i skratt. Det sista man vill är ju att få bebisen att vakna riktigt och snacka och börja leka mitt i natten! Grattis på er som kommer att få en unge som är vaken och sjunger och leker två timmar mitt i natten och sen sover i godan ro hela dagen när ni inte kan sova. Jag vet de som har det så men de har helt själva skapat den situationen.

Varsin riktad sänglampa med rejäl dimmerfunktion är nåt av det bästa vi nånsin köpt, eller sätt dimmer i badrummet också om ni har skötbordet där. Man ammar utan att ens lämna sängen eller går upp och byter tyst och snabbt så kan båda två somna igen utan större besvär.

Vi satte sedan vid 10 mån in en 120-sängbotten direkt på golvet i sonens rum så vi kunde lägga honom där och antingen sova bekvämt hos honom (istället för att få ryggskott av att balansera på en helt onödig barnsäng) eller smyga tillbaka till vårt sovrum.  Vi var snabba som illrar på att ta oss dit om han vaknade, och därmed lärde han sig snabbt att det var hans säng, och där skulle han sova, med eller utan sällskap. Alla nöjda.

Men det är vad som funkade för oss.

TS - ni behöver inte gräla om det redan nu. Om din man har kvar sina åsikter när förlossningen närmar sig, så kan du enkelt sätta in en extra säng i babyns rum. Då kan din man sova i sovrummet medan du och babyn sover gott i ert rum. Alla blir nöjda!

Sätta gränser eller dalta för mycket? Jösses... En nyfödd...