Plussade idag!
Bf blir runt 31 juli/ 2 augusti 2015 då min cykel varit lite knasig efter ett MA i augusti!
Men har gått över 14 respektive 11 dagar med mina tjejer som är födda 2010 och 2013!
Här kan vi diskutera allt och skapa nya vänskaper!
Säg till om ni vill vara med i en Facebook grupp oxå! :)
Kram på er!
Tack för alla svar! Då tänker vi likadant! :) Man kan ju alltid komplettera i efterhand om det skulle visa sig behövas något mer dessutom!
Ah, härliga hormoner!
Vår son (7 år) har alltid varit svår att lägga. Han blir hyperaktiv vid sänggåendet och börjar fundera på de mest bisarra saker och kan omöjligen slappna av i varken kropp eller knopp. Babblar, suckar, stönar, det spritter i benen och händerna kan inte vara stilla. Efter 7 år tycker man att vi borde vara vana, men för att vara ärlig så blir jag bara mer frustrerad. Just nu kan det mycket väl ha med hormonerna att göra..
Ikväll gick jag med på att båda barnen skulle få somna bredvid mig i soffan eftersom det var lördag (dom brukar få göra det på lördagar), mycket också därför att jag ville se ett engelskt kostymdrama. Dottern somnar på 3 sekunder som vanligt. Sonen snurrar runt, suckar, kollar på tv:n i smyg och till slut inser jag att jag måste stänga av tv:n. Redan här känner jag att jag blir lite irriterad, jag hade verkligen sett fram emot den här filmen.
Därefter lyckas sonen pricka in en spark rakt på min brutna stortå vilket inte gör mig på bättre humör. Fy satan vad ont det gjorde!
När han till slut, efter DN dryg timme, äntligen somnat ska jag slå på tv:n igen...och upptäcker att boxen hängt sig. Jag känner hur jag börjar koka. Maken har hela den här tiden suttit vid datorn och kollat på serier. Jag ber maken komma hit med hårddisken med filmer (jag är den första att erkänna att jag lär grinig) varpå han surnar till och frågar varför jag varit så förbannat grinig hela dagen. Och där brister det. Krokodiltårar och jag som mellan snyftningarna hackande berättar att jag haft en till helvetisk nattning med domen och att HAN (maken) minsann aldrig lägger barnen (vilket han inte gör, det har helt enkelt hamnat på mitt bord).
Han försöker trösta lite, lommar bort och hämtar hårddisken och nu ligger jag här och tycker synd om mig själv. Ont i tån har jag också
Minxy: fy vilken kväll. Varför inte få maken att natta barnen, framförallt en kväll du vill se en film? Jag låter och sur och gnällig ibland mot min man även om det inte är hans fel men med alla hormoner är jag verkligen sjukt lättstött och lättstörd (ljud, dofter etc).
Men nu med ett till barn på väg är det nog dags att involvera maken i nattningen så du slipper dra hela lasset själv. Ibland blir det att vi hamnar i perioder då bara jag duger för sonen men med lite jobb går det tillbaka..
evelinac- men wow! Otroligt att du inte anat något fast du gått så långt. Grattis! :) Hoppas chocken lagt sig för er och att ni kan se fram emot ert lilla barn.
Vårt första barn vägde 3400g och hade stl.50 i drygt en månad. Barn nr.2 vägde 4050g och hade stl.50 typ en vecka. Så det beror lite på storleken.
Sen också hur blöjorna sitter. Vi hade mycket kisslekage och även bajs med första. Då går det åt mycket kläder.
Tack! :D
jenwal - Tack. Jag tycker också det är otroligt! Förstår inte riktigt hur jag har kunnat gått så långt utan att märka.. men samtidigt är det ganska skönt att slippa den första tiden med illamående och oro :) Ja den värsta chocken har ju lagt sig, vi är så klart fortfarande chokade, men vi längtar otroligt mycket efter vår lilla hoppsan :)
Tänkte hoppa in här :)
Jag är en tjej på 20 år som bor tillsammans med min pojkvän och våran hund.
Torsdagen den 26 mars 2015 förändrades våra liv totalt.. Jag hade besökt en läkare i tron om att jag hade fått en cysta på äggstocken, men det visade sig att jag var gravid. Jag kunde inte riktigt tro på det och jag frågade till och med om han verkligen hade sett rätt. Det hade han. Den 1 april var jag och min pojkvän till kvinnomottagningen för att kolla hur långt gången jag var. Vi båda trodde det var väldigt tidigt då jag inte har känt något och jag hade haft min mens i slutet av februari. Min pojkvän har inte heller märkt att något är annorlunda med mig. Men vi fick reda på att det hade gått så långt som 20 veckor! Halva graviditeten har gått och jag har inte märkt någonting! Både jag och min pojkvän blev rädda och oroliga. Men när vi fick se vår lilla hoppsan som rörde på sig där inne så blev jag helt varm i hjärtat och min pojkvän satt och log.
Vi är fortfarande rädda och oroliga för hur framtiden kommer bli, men även glada för det lilla livet som växer i magen. Nu har vi ca 20 veckor på oss att förbereda oss, men det kommer vi att klara! :D
Någon som varit med om något liknande?
! Min kusins ex påstår hon gick hela graviditeten utan att veta om att hon är gravid hon säger att hon fick ont i ryggen ringde ambulansen trodde hon skulle dö ambulans personalen sa ganska snabbt att hon inte ska dö utan hon ska föda barn de blev snitt antar hon hamnade i chock . Hon tog piller för att mjölken inte skulle rinna till hon ville adoptera bort barnet först min ovetande kusin ( de va slut mellan dom )fick telefon samtal att han hade blivit pappa lika chockad han . Barnet är 11 år nu och inte bort adopterad .
Mamma till 5 underbara barn - Tack! Oj, jag förstår att hon var chockad. Jag kan fortfarande inte riktigt förstå att jag ska få ett barn i slutet av augusti. Hade jag inte varit hos läkare för att jag trodde jag hade en cycta så hade jag nog kunnat gått ett litet tag till, men jag tror inte det skulle kunna gå så långt som till förlossningen för jag har börjat känna små buffar någon gång ibland :)
Här har boa instinkten kickat in, igår köpte jag elfa system till två garderober och organiserade dom och idag har jag varit ut i förrådet hela dagen och sorterat, slängt och fixat. Vi slängde en garderob som jag va så less på för några veckor sedan för att göra ui ordning rummet som bebbe ska få i framtiden. Nu ska vi flytta hyllan/skötbordet från äldsta sonens rum till nyfisens rum och ersätta den med nåt annat till hans grejer. :)
Nån mer som boar?