Min fru vill, men inget händer

Tror tyvärr att det kan bli svårt att uppnå. Jag tror inte att kvinnor har samma fysiska behov av sex som män har. Min man och jag har sex en gång i månaden ungefär och det räcker mer än väl för mig (ärligt talat så gör jag det mest för hans skull). Som gift kvinna är tryggheten att leva i ett förhållande det viktigaste för mig. Jag tycker att vi har det bra tillsammans. Jag vet iofs att han skulle vilja ha sex oftare men jag vet också att ytterst få män tar steget och lämnar ett etablerat förhållande med fru och barn p g a sexbrist. 

Jag har grubblat en hel del på de här frågorna eftersom jag har ett kraschat förhållande bakom mig där lust-olustbalansen mellan mig och mannen var helt satt ur spel. 

Och en sak jag har funderat på är att det (i vissa fall, inte alla, obs, det är bäst att jag skriver det) verkar hända något med oss kvinnor när vi får barn som gör att vi blir i det närmaste allergiska för mannens krav och behov. Alltså, som mamma står man upp över öronen i omhändertagande, man tar ofta största ansvaret för att barnen har det bra, och om då mannen mitt uppe i allt det här kommer och visar att han också behöver en massa saker så tappar man helt lusten för att ge honom det. Det blir lätt så, tror jag, att mannen i kvinnans ögon plötsligt förvandlas till ett extra barn i familjen, så att det där med sex och närhet blir ihopblandat. Hela spänningen förvinner och kvinnan känner bara "nej, inte ett krav till, jag pallar inte, lämna mig i fred!"

Jag vet inte om detta stämmer för dig, TS, men det är en teori jag har till varför det så ofta går snett i sexlivet när familjer får barn. Lösningen på det hela tror jag är att se över förhållandet i stort. Alltså, vidga vyerna, titta på allting, som en helhet, fastna inte bara i det som har med sexlivet att göra. Fundera på sådant som: Hur ser era roller ut? Vem gör vad och hur fördelas ansvaret? Trivs båda med den fördelningen eller skulle den kunna se ut på något annat sätt? Är ni mest mamma och pappa eller får ni utrymme för att vara man och kvinna? Vad behöver ni, vad saknar ni, vad vill ni ha mera av, hur kan ni ta hand om ert förhållande i stort på bästa sätt?

Haglar av fördomar här ser jag.
Jo, visst finns vi kvinnor som kan gå omkring och tänka på knulla en hel dag.
Jo, visst finns vi kvinnor som vill ha sex ofta och mycket.

Har man inte sex, glömmer man bort det. Lusten tappas bort i något hörn. Sex är ju ansträngande, det är bökigt och kladdigt. Det tar tid. Ok, det är jävligt skönt också, men när man har glömt bort det där med att det bara är kul att upptäcka varandras kroppar och skönt att vara nära och man vill ha sex mest hela tiden, så måste man hålla igång. Precis som med träning. Gör man det inte till någon slags trevlig vana är det motigt och jobbigt att komma igång igång (t ex efter graviditeter och amningstid och bebisår).

Det här är jag övertygad om. Jag vill ha sex. Jag tänker ofta på sex. Jag är kåt. Men det är skittråkigt att vara den som tar initiativet till sex jämt jämt jämt. Även jag vill bli förförd. Ibland tror jag bara att man måste visa sin partner hur om man nu är den som befinner sig på den sidan sexet, så att säga.

Nej, jag beskriver inte en "typisk kvinna", jag beskriver en individ oavsett kön vars sexdrift inte är jättehög. Hade du läst noggrannare hade du kanske sett att jag inte beskriver mig själv (=kvinnan i relationen) utan min respektive (=mannen i relationen) som den mindre lustfyllda.

Jamen, det var ju ungefär det jag menade. Om du dejtar en singelmamma så har ni ju en helt annan relation. En dejt. Något som är spännande. En träff där vad som helst kan hända, där ni har valt varandra av någon anledning, där ni ser varandra som man och kvinna. 

Min poäng var ju att det är lätt att tappa bort allt detta när man får barn ihop och lever som en familj med vissa fixerade roller. 

Det de flesta beskriver här är sin egna situation, vilket är självklart, men jag tror inte på den typiska rollen att mannen kommer hem sent när frun lagat mat och tagit hand om barnen, och mannen vill knulla och frun vill mysa.

Jag har det mesta ansvaret kring barnen, lagar all mat (för jag vill), vi myser massa, pussas, kramas etc. Men det jag som trådstartare reagerar på, är att jag beskrivit gång på gång hur viktigt det är med sex för mig, hon håller med om allt, vi knullar ett par gånger och sen är allt som vanligt igen...

När hon beskriver något för henne som är viktigt så nog fan gör inte jag den grejen då en eller två gånger, utan då jobbar vi på att få det bättre.

Skulle min fru berätta att hon inte är så intresserad av sex, så skulle jag få köpa det. Men nu när vi pratar så är vi på precis samma nivå, vi vill ha rolig sex, och ofta. Men, så går det en dag eller två....

Nej, min poäng var inte "att det hade med barnen att göra och arbetsfördelning". Min poäng var rollerna, vem man blir i en familj, hur man ser på varandra, vad som händer i relationen. 

Och din poäng är tydligen att man antingen kan "investera" i en kvinna eller inte, det låter väldigt fyrkantigt och trist i mina öron, så, ja, jag tror att vi ser detta på väldigt olika sätt. Kanske inte så mycket mer att diskutera, helt enkelt. 

Jag vet inte om jag egentligen tror att det har med barn och småbarnsliv att göra, jag tror snarare att småbarnslivet oftast infaller vid ungefär samma tid i livet som man lutar sig tillbaka och känner trygghet och börjar föredra bekvämlighet före äventyr. Tyvärr är det för många kvinnor (inte alla) så att trygghet och passionerad lust är motsatsord. När man är trygg är man bekväm och behöver inte lägga energi på att locka och försöka bli uppskattad. Då blir sex inte lika viktigt längre som bekräftelseverktyg. Har man barn får man dessutom utlopp för mycket närhet och mys genom dem, förutsättningslös och kärleksfull närhet som inte automatiskt medför ett krav på att ta hand om ett stånd.

Särskilt lätt tror jag det blir såhär om kvinnan från början egentligen inte var supernöjd med sexlivet som det var de första åren. Kanske märkte mannen inte ens att hon var missnöjd på den tiden. Och då när hon kommer in i trygghetsfasen kommer hon inte längre associera sin man med lust och begär. Det är inte alls säkert att hon inte känner lust och begär, tvärtom, problemet är bara att den riktas mot nån fantasi istället, eller kanske till och med någon annan.

Inte så uppmuntrande inlägg kanske, men tyvärr tror jag att det är väldigt svårt att få tillbaka den där passionerade lusten igen när den väl försvunnit. Många kvinnor längtar nog efter den passionerade förälskelsen på samma sätt som män längtar efter det passionerade sexet. Inget av det kommer tillbaka igen med samma person, åtminstone inte på samma sätt som förr. Man får lära sig uppskatta andra delar av livet, eller också får man byta relation ofta resten av livet.

Bra fråga.

Och, TS, jag tycker att du ska göra klart för dig (och oss) vad du är ute efter här egentligen. Förutom att ha sex med din fru. I trådstarten undrar du om du ska ta upp samma gamla diskussion med henne igen eller om du bara ska acceptera läget. Det finns ju massor av andra saker du kan göra, om du verkligen vill. Som att ta reda på varför situationen är som den är. Vad händer mellan dig och din fru i det sexuella? Hur ser ert förhållande i övrigt ut? Finns det någon spänning, attraktion, är ni man och kvinna eller bara mamma och pappa, gör ni saker tillsammans, har ni roligt, tar ni hand om ert förhållande på andra sätt?Så kvinnor ska inte ha förhållanden om de vill ha ett bra sexliv? Och män som vill ha bra sex ska bara dejta singelkvinnor? Är det det du vill säga?

Men om man vill ha ett längre förhållande och bra sex, hur gör man då? Enligt dig? Hur ska exempelvis TS göra för att hans fru inte känna sig alltför trygg och säker, och därmed okåt, på honom?