Varför känns det så fel

Och jag är kompis med mitt ex, och vi kan också småsnacka och jag vet att jag kan vända mig till honom om jag behöver hjälp med något, men det innebär verkligen inte att jag har lust att fira jul tillsammans med honom. Det vill jag göra med min man och med min familj. Och exet tillhör inte min familj längre. Och min man är inte ett dugg svartsjuk på vår relation, men jag tror inte han skulle vara helt nöjd med att jag firade jul med exet istället för med honom. Jag har valt att skapa en ny familj tillsammans med honom, och då får jag släppa taget om den gamla.

När det gäller min man och hans ex så är de dödsfiender, så att de inte firar jul ihop eller något annat heller för den delen har inte heller med svartsjuka (från min sida då) att göra.

Så vi firar alla jul med våra nya familjer, vi har barnen varannan jul och barnen mår lika bra för det. För de får varje jul fira med människor som älskar och värnar om dem, även om det inte är med mamma och pappa tillsammans. 

Det är skillnad på att ha en vänskaplig relation med sitt/sina ex och att välja att ta med dem in i nästa kärleksrelation som varande någon form av del av den.

Det du sägerär alltså att om man inte tänker som du är man trångsynt? Inser du att du själv just nu personifierar ordet trångsynt?

Jag är vare sig trångsynt, egotrippad eller svartsjuk. Däremot vill jag ha en relation bestående av två vuxna och bygga en familj tillsammans vi två. (Och eftersom vi är på fl får jag ju tillägga att blodsband inte har med ordet familj att göra för mig)

Jag vill att vi skapar traditioner tillsammans, bygger vårt liv och vår vardag. Vill barnen åka på semester gör vi det som familj, vill barnen gå på stan gör vi det som familj. Likadant är det med traditionella firanden som julafton, påsk, midsommar eller vad det nu kan vara. Det är vi, han och jag tillsammans, som bygger upp det. Och där har inget ex att göra.

Hon är däremot varmt välkommen om vi har ett födelesdagskalas för hennes barn ex, men det är som gäst i vårt hem och vår familj - inte som en del i den.

Som tur är har jag valt en man som tänker som jag. Och det är ju tur att du har ett ex som tänker som du. Men att kalla alla som inte tänker som du för trångsynta egoister säger mer om dig än den du uttalar dig om.

Hade ni på allvar satt barnet först och inte velat förneka barnet båda sina föräldrar hade ni ju fortsatt leva tillsammans. Men riktigt så icke egotrippad kunde ni inte vara.

Jag är i en liknande situation. Eller, jag vet inte om den är liknande, men så här ser det ut för mig:

Jag och mitt barns pappa träffas ofta, då pappan är på umgänge hos oss. Han spenderar några dagar hos oss och då umgås främst han och barnet, men givetvis umgås vi alla som "familj" också. Vi handlar på IKEA, storhandlar mat, lagar mat ihop, sitter och snackar på kvällen, osv.
Vi är kompisar och tills för bara några månader sedan så hade vi sex varje gång vi sågs. Men han träffade en tjej, som han är sådär seriös med. Han vet inte vad han vill med henne då hon är ung. Vi har hur som helst fortfarande sex ibland då mitt ex och hans nya inte verkar vara så seriösa. De bor dessutom väldigt långt ifrån varann.

Jag vet en del om henne, då exet har berättat lite (och jag, nyfiken som jag är, frågat en massa). Skulle jag träffa på henne så skulle jag nog hälsa på henne som om jag "kände" henne, då jag vet typ "allt" om henne.

De föräldrar som sätter barnen först fortsätter att umgås under olika former, för barnens skull. Att gå ut och köpa saker till barnen tillsammans är tex något som barnen uppskattar, och som underlättar för föräldrarna då de kan lösa ev ekonomiska frågor direkt. Jul och födelsedagar är också sådana dagar som man gärna umgås för barnens skull och som bonusförälder är det bara att gilla läget.
Jag var själv bomusmamma under en period innan jag fick barn och jag kunde för mitt liv inte begripa varför han skulle hjälpa exet hela tiden.
Som frånskild mamma fattar jag nu. Det handlar inte om exet alls, utan alltid alltid om barnen.
Om exet behöver göra något på sin vecka, så är det bättre för barnen att den andra föräldern kan hjälpa till än att ta in en barnvakt (om det inte finns någon som står barnen nära förstås). Mina föräldrar bort långt bort, och behöver jag hjälp pga sjukdom, läkarbesök, annat som inte går att flytta hur som helst så vänder jag mig alltid till exet i första hand. Hans mamma bor i området så han vänder sig oftast till henne i stället för mig.
Att han tycker det är lite jobbigt att möta dig på stan så där är väl inte så konstigt. Ni ska ju ta det lugnt för barnens skull, så det är klart han får lite svårt med hur han ska reagera när ni plötsligt står öga mot öga så där.

Jag och exet firar inte jul tillsammans, men åker alltid till Gotland några dagar för att fira sonens födelsedag. Vi har varit skilda i tre år.

Uttrycket "leka familj" som så många älskar att svänga sig med om och när bioföräldrarna gör nåt tillsammans med sina barn, börjar bli väldigt tröttsamt. En del "bonusmammor" är ju så fruktansvärt svartsjuka på sin partners tidigare liv så det är ju inte klokt. Blotta tanken på att han har älskat en annan kvinna, levt tillsammans med henne och fått barn, verkar sticka i ögonen nåt hemskt. Helst ska han väl inte haft en aning om vad kärlek var innan hon kom in i bilden. En del män påstår säkert det också för husfridens skull. Alla som skiljer sig hatar inte varandra. Kärleken kan ha tagit slut, men man känner fortfarande en stark vänskap. Allt är inte svart eller vitt här i livet.Jag och mina barns pappa "leker inte familj" om vi träffas och gör nåt tillsammans med barnen, då våra nya partners inte är med. De känner sig dessutom så trygga att de inte har nåt behov av att övervaka det hela.

Mitt ex hade tidigare en sambo som gick i taket om han stannade fem minuter och tog en kopp kaffe när han lämnade barnen. När en mycket god vän till både mig och mitt ex gick bort och skulle begravas 70 mil från där vi bor, så kunde hon inte acceptera att vi skulle samåka dit, utan hon tyckte att vi skulle åka i var sin bil. Mitt ex avslutade den relationen. Tillhör man den svartsjuka typen så ska man nog inte välja en partner som fortfarande tycker om sitt ex och inget ont har att säga om henne/honom.  Varken jag eller mitt ex skulle klara av att leva med en sån partner.

Det bästa för alla, var att vi gick isär när vi gjorde, och på så vis kunde fortsätta att vara goda vänner.

Uttrycket "leka familj" som så många älskar att svänga sig med om och när bioföräldrarna gör nåt tillsammans med sina barn, börjar bli väldigt tröttsamt. En del "bonusmammor" är ju så fruktansvärt svartsjuka på sin partners tidigare liv så det är ju inte klokt. Blotta tanken på att han har älskat en annan kvinna, levt tillsammans med henne och fått barn, verkar sticka i ögonen nåt hemskt. Helst ska han väl inte haft en aning om vad kärlek var innan hon kom in i bilden. En del män påstår säkert det också för husfridens skull. Alla som skiljer sig hatar inte varandra. Kärleken kan ha tagit slut, men man känner fortfarande en stark vänskap. Allt är inte svart eller vitt här i livet.Jag och mina barns pappa "leker inte familj" om vi träffas och gör nåt tillsammans med barnen, då våra nya partners inte är med. De känner sig dessutom så trygga att de inte har nåt behov av att övervaka det hela.

Mitt ex hade tidigare en sambo som gick i taket om han stannade fem minuter och tog en kopp kaffe när han lämnade barnen. När en mycket god vän till både mig och mitt ex gick bort och skulle begravas 70 mil från där vi bor, så kunde hon inte acceptera att vi skulle samåka dit, utan hon tyckte att vi skulle åka i var sin bil. Mitt ex avslutade den relationen. Tillhör man den svartsjuka typen så ska man nog inte välja en partner som fortfarande tycker om sitt ex och inget ont har att säga om henne/honom.  Varken jag eller mitt ex skulle klara av att leva med en sån partner.

Men varför pratar du inte med honom om det, istället för att sitta här och gissa?

Om du inte klarar av att han träffar barnens mamma, så ska du nog inte dejta någon med barn.