Jag är en reko man och far. Men nu är jag värd att älska med nån annan.

Jag tycker att exklusiv sex är överskattat. Man sätter sex på en piedestal som nåt heligt. Vi skulle leva i en mycket lyckligare värld om sex var avdramatiserat och man kunde få ha sex med den man ville och det vore lika självklart som att ta en fika med nån man vill umgås med. Svartsjukan, behovet att äga en människa, ställer till med en massa elände i världen.

Men fattar ni inte, alla "hobbyfeminister"? Vi män har av kvinnorörelsen anklagats för att vara egoistiska drumlar som inte deltar i hemarbete och familjeliv utan bara jobbar och sen ägnar oss åt oss själva på fritiden, och orsaken till att kvinnorna inte velat ha sex är att de inte orkat efter att ha skött hela Familjen AB ensamma.

När nu männen har ändrat sig och är ansvarstagande familjefäder som tar sin del i allt som rör familjelivet och hushållsarbetet så faller det argumentet, men likförbannat kvarstår problemet att kvinnor tappar lusten till sex inom äktenskapet. (Ja, jag vet att det finns undantag, men problemet finns i massor av relationer, vanligare så än det motsatta.)

Vi män som verkligen har velat lösa problemet enligt regelboken åker ständigt på bakslag. Det kan bli bättre under en tid, men sen är man snart tillbaka på ruta 1. Till slut blir man frustrerad och söker andra lösningar. Javisst, lösningen borde vara att separera och leva loppan på egen hand. Men vi som också gjort så, hittat en kvinna som verkar ha motsvarat ens ideal på sexfronten, och efter ihopflyttning efter ett tag funnit sig sitta i samma sits igen, tappar tron på att det går att lösa detta enligt regelboken.

Varför skilja sig och träffa en ny när det ändå blir det samma? OK, man borde iofs då leva solo och bara träffa kvinnor för sex, och det är det jag skulle göra om jag separerade från min sambo nu (vilket börjar framstå som det enda möjliga). Men det finns så mycket som talar emot att man ska separera som barn, ekonomi, umgänge etc.

Ni som säger att det otrohet alltid kommer fram vet inte vad ni pratar om, för den otrohet som ni inte kommer fram finns ju inte med i statistiken. Och det förekommer en hel del! Tro mig, jag vet! Jag har sett relationer där otroheten har fungerat som den borde: som en ventil under en svår period och sen har paret hittat tillbaka igen. Sånt förekommer faktiskt.

Svek? Tja... men vi män som verkligen velat förstå varför kvinnan inte vill ha sex, som har gått i familjeterapi, egen terapi för att försöka fatta vad det är för fel en själv, i praktiken skött hela hushållet på egen hand för att kvinnan ska få förverkliga sig själv och vila upp sig osv. osv. men ändå blir inget bättre. Tror ni inte att vi känner oss svikna? Och att vi tappar tron på äktenskapet som institution?

Jag tycker att exklusiv sex är överskattat. Man sätter sex på en piedestal som nåt heligt. Vi skulle leva i en mycket lyckligare värld om sex var avdramatiserat och man kunde få ha sex med den man ville och det vore lika självklart som att ta en fika med nån man vill umgås med. Svartsjukan, behovet att äga en människa, ställer till med en massa elände i världen.