Hur ser ni på detta? (Styvförälder).

Jag skriver på det sätt jag gör och den som anser att det bryter mot någon av forumets regler får anmäla inlägget.

Det är inte jag som påstått att jag använder ett formellt språk, så diskussionen om distinktionen mellan vanligt och korrekt språkbruk och formell svenska får du ta med Anonym (också). 

Nej. Anonym (också) skrev inte att du hade ett formellt språk.

Hon skrev "Du uttrycker dig som om du vore så himla mycket bättre än alla andra. Var det det är helt upp till dig men sluta klassa ner oss andra.".

Det är inte samma sak som formellt språkbruk (Vilket var vad jag påpekade).

Det är ju själva tonen i dina inlägg hon ifrågasätter. Att du tolkar det som att hon tycker du skriver för formellt visar ju att du har svårt att ta åt dig vad folk menar.

Man kan vara spydig utan att bryta reglerna. Men jag tolkar det som att så länge inget av dina inlägg tas bort så anser du att du får vara hur spydig som helst? Du vet nog lika väl som jag att det tyvärr tillåts ganska extrema påhopp innan ngt plockas bort. Det rättfärdigar för den skull inte att vara nedlåtande mot människor för att de är av en annan åsikt än du.

"Kommer det däremot in folk som bland annat du som ska visa med hela handen och på ett formellt sätt och ett spydigt sätt deklarera för oss andra hur fel vi har så blir jag förbannad."

Som sagt, du får anmäla mina inlägg om och när du anser att de bryter mot Familjelivs regler och inte bara mot hur du anser att de bör vara skrivna. Resten får du diskutera med Anonym (också) - det ger dig säkert mer att göra det. 

För de flesta vet inte vad de ger sig in på, sen kan det vara försent när de får gemensamma osv. Med facit i hand säger i princip alla jag frågat: ALDRIG, ALDRIG, ALDRIG MER!!!

Jag tycker att det handlar mycket om ömsesidig  respekt. och det känns inte som din sambo respekterar dina känslor och önskemål speciellt när han inte ens vill prata om sakern 

Även om man bor i samma hus och har samma hem så är det för mig lika viktigt att man berättar och pratar om och ev bestämmer om både närvaro och frånvaro. Att barnen berättar när de kommer och bor hos er - utöver den tid som är bestämd - likaväl som att sambon berättar om han ska åka bort ett par dagar. Om du bestämmer dig för att åka bort en gång i veckan - så är det kanske något ni behöver sätta er ner och prata om och bestämma om det är ok eller inte.  

Jag tänker på mycket praktiska saker, som mat/inköp, jobbtider och om man kanske är bortrest eller att man kanske tillochmed bjudit hem folk.

Om jag relaterar till min egen situation - så som jag ser det så är det så att de veckor som min dotter bor hos sin pappa så är det hennes hem den veckan. Det är inte valfritt för henne, jag vill inte att hon ser det familjeliv som hon har med sin pappa som något hon kan välja bort. Sen kan hon självklart komma hem till mig om det skulle vara något speciellt, men då får det vara något speciellt och inte bara för att hon har "lust".

Jag finns alltid där för min dotter, men de veckor hon är hos sin pappa är - och ska - han vara hennes "förstaval" både i boendefråga och i vem hon vill ha stöttning och hjälp av.

Försökte svara dig privat eftersom diskussionen om mig får anses vara totalt off topic men du har visst någon inställning som inte medger privata meddelanden. Hur som helst så blir svaret till dig detsamma som till Brumma. 

Och exakt detta har även jag påpekat ett flertal gånger.

Är det för att rättfärdiga ens egen skuld som man som separerad förälder gärna håller på och tuggar om att barnen alltid ska komma först osv? Det är ju de själva som misslyckats med att hålla ihop familjen (kanske för att man satsat ALLT på barnen och ALLTFÖR LITE på den vuxna relationen) och att låta barnen få bo på heltid med båda sina föräldrar. Det är alltså de som orsakat barnen den ohyggliga olyckan, sorgen och smärtan att försättas i den situationen.. Var finns barnperspektivet i det? Sedan är det så himla lätt att hitta nya syndabockar att lägga skulden på. Och så kör man med intensiv överkompensering på alla möjliga plan. I stället för att förstå att situationen är en helt annan för deras barn och att det medför nya förhållningssätt och villkor. Det är helt enkelt ett annat sätt att leva på än vad som gäller för kärnfamiljen, framför allt när föräldrarna valt att inleda nya relationer med nya partners. 

Det är ofta bioföräldrarna som gör det hela till en mycket större grej än vad det behöver vara. De projicerar gärna sina egna känslor på barnen, säkert pga skuldkänslor mm. 

Just saying! Särskåda er själva lite grann också.Vill man göra det riktigt enkelt för sig själva väljer man att leva ensam med sina barn istället. 

Precis, så säger jag och faktiskt alla jag känner som har erfarenheten.
ALDRIG MER!!!

Förälder, ja. Men vv så är det den ena av föräldrarna som har huvudansvaret och omvårdnaden om barnet, och då är barnets hem där. Vad är så svårt att förstå?

Vill man ha en partner som vill ha barnen lika mycket som man själv vill, och vill att partnern sätter barnen före sig själv. Tja, då ska man hålla ihop med den andre föräldern.
Annars får man acceptera att det finns ytterligare en som har något att säga till om i hemmet. Annars är det brukligt att betala lön åt vederbörande, och då kallas det barnflicka.
Alt så kan ju föräldern välja att leva ensam.