Hur ser ni på detta? (Styvförälder).

För de flesta vet inte vad de ger sig in på, sen kan det vara försent när de får gemensamma osv. Med facit i hand säger i princip alla jag frågat: ALDRIG, ALDRIG, ALDRIG MER!!!

Är det för att rättfärdiga ens egen skuld som man som separerad förälder gärna håller på och tuggar om att barnen alltid ska komma först osv? Det är ju de själva som misslyckats med att hålla ihop familjen (kanske för att man satsat ALLT på barnen och ALLTFÖR LITE på den vuxna relationen) och att låta barnen få bo på heltid med båda sina föräldrar. Det är alltså de som orsakat barnen den ohyggliga olyckan, sorgen och smärtan att försättas i den situationen.. Var finns barnperspektivet i det? Sedan är det så himla lätt att hitta nya syndabockar att lägga skulden på. Och så kör man med intensiv överkompensering på alla möjliga plan. I stället för att förstå att situationen är en helt annan för deras barn och att det medför nya förhållningssätt och villkor. Det är helt enkelt ett annat sätt att leva på än vad som gäller för kärnfamiljen, framför allt när föräldrarna valt att inleda nya relationer med nya partners. 

Det är ofta bioföräldrarna som gör det hela till en mycket större grej än vad det behöver vara. De projicerar gärna sina egna känslor på barnen, säkert pga skuldkänslor mm. 

Just saying! Särskåda er själva lite grann också.Vill man göra det riktigt enkelt för sig själva väljer man att leva ensam med sina barn istället. 

Om man bortser från vissa förhållanden som inte ska hållas ihop. Så tycker jag att det är för mycket, JAG trivs inte i förhållandet, JAG är inte lycklig med min man, JAG väljer att lämna osv.
Sedan blir det MIN PARTNER hindrar mig från att träffa mitt barn på heltid/när jag vill!

Är det för att rättfärdiga ens egen skuld som man som separerad förälder gärna håller på och tuggar om att barnen alltid ska komma först osv? Det är ju de själva som misslyckats med att hålla ihop familjen (kanske för att man satsat ALLT på barnen och ALLTFÖR LITE på den vuxna relationen) och att låta barnen få bo på heltid med båda sina föräldrar. Det är alltså de som orsakat barnen den ohyggliga olyckan, sorgen och smärtan att försättas i den situationen.. Var finns barnperspektivet i det? Sedan är det så himla lätt att hitta nya syndabockar att lägga skulden på. Och så kör man med intensiv överkompensering på alla möjliga plan. I stället för att förstå att situationen är en helt annan för deras barn och att det medför nya förhållningssätt och villkor. Det är helt enkelt ett annat sätt att leva på än vad som gäller för kärnfamiljen, framför allt när föräldrarna valt att inleda nya relationer med nya partners. 

Det är ofta bioföräldrarna som gör det hela till en mycket större grej än vad det behöver vara. De projicerar gärna sina egna känslor på barnen, säkert pga skuldkänslor mm. 

Just saying! Särskåda er själva lite grann också.Vill man göra det riktigt enkelt för sig själva väljer man att leva ensam med sina barn istället. 

Ja, exakt. Och det är väl inte bara förälderns/föräldrarnas nya respektive partners som gör ett aktivt val att ge sig in i relationen, det gör ju också de själva. Alltså får de lära sig att acceptera och respektera att partnern har behov av att deras barn inte kommer och går som de vill (i de fallen det är så att deras partner inte uppskattar det). 

Snacka om att vara EGO!

Jag har nada dåligt samvete för separationen, inte ett dugg faktiskt, jag vet att mina barn har det betydligt mycket bättre nu än vad dom hade haft om jag hade levt med deras pappa.

Men jag antar att du precis som jag har hårda värden inom uppfostran som du vägrar att acceptera att vare sig mormor, bonusförälder eller bioförälder sätter sig emot?!

För mig är te.x att aldrig tvinga barn att äta upp maten, aldrig använda timeout, ett hem ska man aldrig behöva fundera på om man får komma till och att man slår inte andra människor.

Det här är bara några exempel på de fundamentalaiska värderingar jag har på människan, och för mig är det mycket märkligt att inte applicera dom på mina barn.

Nej. Anonym (också) skrev inte att du hade ett formellt språk.

Hon skrev "Du uttrycker dig som om du vore så himla mycket bättre än alla andra. Var det det är helt upp till dig men sluta klassa ner oss andra.".

Det är inte samma sak som formellt språkbruk (Vilket var vad jag påpekade).

Det är ju själva tonen i dina inlägg hon ifrågasätter. Att du tolkar det som att hon tycker du skriver för formellt visar ju att du har svårt att ta åt dig vad folk menar.

Man kan vara spydig utan att bryta reglerna. Men jag tolkar det som att så länge inget av dina inlägg tas bort så anser du att du får vara hur spydig som helst? Du vet nog lika väl som jag att det tyvärr tillåts ganska extrema påhopp innan ngt plockas bort. Det rättfärdigar för den skull inte att vara nedlåtande mot människor för att de är av en annan åsikt än du.

Men hur mycket du än vill att det ska vara så, så kan du inte styra den uppfostran pappan har i sitt hem. Och om pappan nu har andra fundamentaliska värderingar, som att man ringer och meddelar innan man dyker upp, ska han få tvinga på dig den åsikten? Eller är det bara du som får tvinga på andra dina åsikter?

Vi har till exempel regel att man ska smaka allt, men det man inte tycker om behöver man inte äta. Det gör att barnen ex får lov att plocka bort varm paprika eller svamp. Hos mamman måste dom dock äta upp det dom har på tallriken. Ska min sambo då gå in och försöka styra mammans sätt att agera med sina barn i sitt hem? Eller är det kanske vettigare att bara konstatera att vi tycker olika i dom olika hemnen och det är ok?

Oj, jag glömde bort att vara supertydlig, jag menade om vi inte skilt oss. Jag har svalt mycket saker som pappan har haft andra åsikter om, förutom när barnen mått dåligt av det, då har jag gripit in.