Bonusbarnen hatar mig

I min lilla värld? Du kan hålla dina härskartekniker till din stackars man och ungar!

Ts har garanterat betett sig så pass illa att mamman blivit orolig för dem och därav är det bra om barnen inte åker till pappan förrän han separerat från ts!

Något din karl också borde gjort men vissa män har ingen stake tyvärr. Tragiskt!

Förutsättningslöst ja. Utan att anklaga ja. Utan att på förhand dömma ja. Utan att redan ha bestämt sig för att pappa med partner ljuger.

Jag frågar dig. Ditt barn berättar för farmor att du ger barnet grönsaker. Farmor ringer dig och anklagar dig för att göra barnet illa. Du svarar att lite grönsaker nog inte är hela världen. Du får en socanmälan på dig för detta. Känns det vettigt?

Ditt barn berättar för farmor att du drar henne i håret så att du skriker av smärta. Farmor ringer och frågar vad du håller på med. Du berättar att du bara borstade ut tovor ur håret, barnet stod tyst och stilla och pappa var med och kan intyga. Du får en socanmälan på dig för detta. Känns det vettigt?

Är det du eller farmor som skapar oreda i barnets liv och ställer till med konflikter?

Med din logik är det du själv som är boven i dramat. Med min logik är det farmor som behöver skärpa till sig rejält.

Ts är du, mamman är farmor.

Berätta nu hur du tänker.

Ja här kommer ytterligare förtydning.

Mamman har mestadels skickat sms och skrivit vad barnen berättat, jag och maken har då diskuterat vad som skrivits där och han har sedan svarat henne hur situationen barnen beskrivit egentligen gått till. Mamman har inte godtagit dessa svar. Maken har pratat med barnen när de varit här hemma och frågat dem om sakerna de sagt hur de känt och varför de inte sagt något till honom men då har framför allt dottern enbart ryckt på axlarna till svar. När han frågat dem om de tycker något är jobbigt med att vara här hemma har de enbart svarat att det enda som är jobbigt är att man måste äta grönsaker till maten. (med grönsaker menas 4-5 gurkskivor)

Mamman har även i perioder trakasserat både mig och maken med sms, ibland 10-20 sms i timmen där hon fortsatt hävda dessa anklagelser. både jag och maken har då svarat trevligt tillbaka att situationerna inte gått till på det viset och flertalet gånger föreslagit att vi ska träffas och prata för att få till ett bättre samarbete vilket mamman vägrar.

Sedan har mamman många gånger även ringt till min man och skrikit massor av otrevliga ord om mig och hävdat att alla dessa anklagelser är sanna, maken har återigen lugnt försökt förklara för henne vad som hänt men då har hon bara fortsatt med fler personangrepp mot både mig och maken. Vid dessa tillfällen har barnen stått bredvid sin mamma när hon skrikit och vräkt ur sig otrevligheter, maken har då sagt till henne att inte prata om det här när barnen är närvarande för att det bara förvärrar situationen men hon hävdar bestämt att det bästa för barnen är att veta allt om konflikten.
Maken har många gånger vädjat till mamman att hålla barnen utanför och även jag har bett henne om det men hon vägrar förstå att det skadar barnen.
Vid ett tillfälle sa han även till mamman: Snälla kan vi inte träffas och reda ut den här konflikten nu? Varpå hon svarar: Över min döda kropp att jag är i närheten av din vidriga fru. Även vid detta tillfälle stod båda barnen bredvid sin mamma.

Pappan (min man) står alltså inte alls enbart på sidan om och inte gör någonting utan framför allt han men även jag har vädjat till mamman sedan januari om att vi måste reda ut konflikten och se till att fokusera på barnen och deras välmående, 

Om det är sådan konflikt mellan dig och mamman, varför kan inte pappan prata med henne utan din närvaro? Vore det inte lättare för er allihop?

Sedan måste jag fråga, varför bloggade du om hennes mentala tillstånd? Var inte det lite onödigt? Det har knappast hjälpt er relation. 

Du fullkomligt bara förbiser att mamman står och skriker på pappan, och snackar skit om TS, inför barnen och fullkomligt medvetet drar in dem i konflikten, och vill fortsätta lägga skulden för detta på ett blogginlägg, på en anonym blogg, av TS?

Om det är sådan konflikt mellan dig och mamman, varför kan inte pappan prata med henne utan din närvaro? Vore det inte lättare för er allihop?

Sedan måste jag fråga, varför bloggade du om hennes mentala tillstånd? Var inte det lite onödigt? Det har knappast hjälpt er relation. 

Pappan/min man har pratat med mamman utan min närvaro och det resulterade i en överenskommelse om att de inte skulle skicka sms eftersom de så lätt kan missförstås utan att de ska ringa och prata i vanlig samtalston om det är något som behövs diskuteras.  Denna överenskommelse bröt mamman redan dagen efter. Pappan försökte återigen förklara för mamman hur situationerna som barnen pratat om gått till men mamman blev bara arg och menade att han ljög.

Som jag skrivit tidigare så är min blogg helt anonym och anledningen till att jag skrev att hennes beteende var maniskt var att jag mådde/mår så fruktansvärt dåligt av dessa hemska anklagelser. Jag har surt fått ångra detta och den raden är självklart borttagen. Jag kan garantera att det aldrig kommer att upprepas.
Mamman har dessutom tagit illa vid sig av andra saker som jag skrivit på bloggen som inte har med varken henne eller barnen att göra utan jag har enbart skrivit om det jag läser om på universitet vilket är barnpsykologi.

Nu var det inte det jag sade. 

Men om mamman är så labil som ts gör gällande, då kan man nästan se det som lite retsamt att skriva blogginlägg om hur labil hon är. Som om hon vill reta upp mamman. Lite onödigt om man vill förbättra relationen. Eftersom även morfadern kommenterat där är bloggen antagligen inte så anonym, eller vad tror du?

Det blir ju inte bättre av att båda beter sig illa, tycker du inte? 

Jag hoppas verkligen att sådana här dysfunktionella familjer bara är fiktiva. 

Vilken familj menar du är dysfunktionell i det här fallet? Det är väl snarare en dysfunktionell förälder det handlar om?