Funktionshindrade som skaffar barn

Ja, men nog har de väl lite taskiga gener, eller hur? 

Poängen är att jag inte kan se var gränserna skulle gå om man började med detta..Jag kan hålla med dig också- men frågan är ändå väldigt hypotetisk. Jag känner folk som skaffat barn- och haft alla dessa förutsättningar- en del har dessutom adopterat barn. Så kommer sukdomar och familjekriser. Och allt rasar ihop som ett korthus. Ett par jag känner. levde i en idyll - som man säger. Så adopterade de barn, eftersom hon inte kunde föda barn. Ett av de adopterade barnen visade sig vara utvecklingsstörd- så mamman ville skicka tillbaka barnet. Då tog pappan barnen och dumpade mamman. Så var det slut på den sagan. 

Frågan är om man ska ha rätten att så totalt äventyra en blivande människas hela liv i det läget. Om det var tydligt från början att han skulle tvingas att födas för tidigt med alla risker det medför så tycker jag att det är extremt egoistiskt av föräldrarna. Extremt egoistiskt. Det låter som att pojken lider men av detta och att hans värld är starkt begränsad både pga moderns och pga egna funktionshinder.

Jag har en neurologisk sjukdom som i de allra flesta fall är dödlig, ibland efter så kort tid som ett år efter diagnos.

Jag har levt med min sjukdom i några år nu och blir sämre långsamt så jag har tur.

Jag sitter i rullstol, använder elrullstol utomhus.

För snart 7 månader sedan fick jag mitt första barn.

Jag kan göra det mesta som andra mammor kan, jag har ammat honom sedan han föddes och kommer att fortsätta med det så länge han och jag vill, jag byter blöja (utom då maken är hemma, för då är blöjorna hans grej ) jag rullar på promenader med mitt barn och min hund, jag och min son går på öppna förskolans småttis timmar och leker med andra barn och sjunger på sångstunder. Vi fikar ibland tillsammans med andra mammor (ingen äkta lattemamma är jag då jag inte gillar kaffe) och jag är precis lika nojjig och rädd för att göra fel som andra första gångs mammor och pappor jag har mött.

Jag är precis som alla andra alltså. Fast jag sitter i rullstol.

Det är klart att jag och min man hade många samtal då vi plussade. Om allt möjligt, om hur vi ska göra om jag blir mycket sämre, om jag till och med dör. Men å andra sidan så forskas det mycket och sker framsteg hela tiden, min sjukdom går inte lika fort framåt (bakåt) som den gör för en del andra och när man ser helt nyktert på saken så kan min man bli överkörd av en bil imorgon och dö eller bli svårt skadad, eller så blir jag det och ingenting blir som man planerat ändå.

Jag har mött mest positiva åsikter i vården angående vårt val att ta emot ett barn, en del (bland annat på BB) undrat lite hur jag ska göra och om jag verkligen klarar av det här men för det mesta bara positivt.

För min del så tycker jag att man ska försöka att inte, i första hand, se handikappet. Det är väl möjligt att en del rullstolsburna, blinda, döva, enhandade, muskelsvaga och allmänt "handikappade" inte borde ha barn, men det är å andra sidan sant för många som inte har några fysiska eller andra handikapp heller.

Jag blir också ledsen TS när du skriver så om pojken. Många barn föds för tidigt och det är inte bara barn till "handikappade" som gör det. Många gånger händer det helt "vanliga" kvinnor med rätt normala graviditeter. Ska dom barnen inte heller få finnas och "kosta pengar"? Eller är det bara den här pojken som syndat så hemskt genom att födas?

Om mitt barn hade fötts för tidigt och fått skador av det? Hade mitt och min makes val att ta emot honom kritiserats av dig då?

Min graviditet räknades som högrisk eftersom ytterst lite information finns om kvinnor med min sjukdom som blivit gravida. Jag gjorde många ultraljud och träffade en del barnläkare, förlossningsläkare och annan övrig personal så vi kostade samhället klart mer än en "vanlig" graviditet", å andra sidan kostade vi inte mycket mer än någon kvinna som fått graviditetsdiabetes eller någon annan komplikation.

Betyder den kostnaden som vi utgjorde att vi inte borde ha fått vår son?

Vem ska bestämma vem som är "för handikappad" för att få skaffa barn? Ska vi sterilisera oss, vi som inte har full funktion på kroppens alla delar?

Jag har en neurologisk sjukdom som i de allra flesta fall är dödlig, ibland efter så kort tid som ett år efter diagnos.
Jag har levt med min sjukdom i några år nu och blir sämre långsamt så jag har tur.

Jag sitter i rullstol, använder elrullstol utomhus.

För snart 7 månader sedan fick jag mitt första barn.
Jag kan göra det mesta som andra mammor kan, jag har ammat honom sedan han föddes och kommer att fortsätta med det så länge han och jag vill, jag byter blöja (utom då maken är hemma, för då är blöjorna hans grej ) jag rullar på promenader med mitt barn och min hund, jag och min son går på öppna förskolans småttis timmar och leker med andra barn och sjunger på sångstunder. Vi fikar ibland tillsammans med andra mammor (ingen äkta lattemamma är jag då jag inte gillar kaffe) och jag är precis lika nojjig och rädd för att göra fel som andra första gångs mammor och pappor jag har mött.

Jag är precis som alla andra alltså. Fast jag sitter i rullstol.

Det är klart att jag och min man hade många samtal då vi plussade. Om allt möjligt, om hur vi ska göra om jag blir mycket sämre, om jag till och med dör. Men å andra sidan så forskas det mycket och sker framsteg hela tiden, min sjukdom går inte lika fort framåt (bakåt) som den gör för en del andra och när man ser helt nyktert på saken så kan min man bli överkörd av en bil imorgon och dö eller bli svårt skadad, eller så blir jag det och ingenting blir som man planerat ändå.

Jag har mött mest positiva åsikter i vården angående vårt val att ta emot ett barn, en del (bland annat på BB) undrat lite hur jag ska göra och om jag verkligen klarar av det här men för det mesta bara positivt.

För min del så tycker jag att man ska försöka att inte, i första hand, se handikappet. Det är väl möjligt att en del rullstolsburna, blinda, döva, enhandade, muskelsvaga och allmänt "handikappade" inte borde ha barn, men det är å andra sidan sant för många som inte har några fysiska eller andra handikapp heller.

Jag blir också ledsen TS när du skriver så om pojken. Många barn föds för tidigt och det är inte bara barn till "handikappade" som gör det. Många gånger händer det helt "vanliga" kvinnor med rätt normala graviditeter. Ska dom barnen inte heller få finnas och "kosta pengar"? Eller är det bara den här pojken som syndat så hemskt genom att födas?
Om mitt barn hade fötts för tidigt och fått skador av det? Hade mitt och min makes val att ta emot honom kritiserats av dig då?

Min graviditet räknades som högrisk eftersom ytterst lite information finns om kvinnor med min sjukdom som blivit gravida. Jag gjorde många ultraljud och träffade en del barnläkare, förlossningsläkare och annan övrig personal så vi kostade samhället klart mer än en "vanlig" graviditet", å andra sidan kostade vi inte mycket mer än någon kvinna som fått graviditetsdiabetes eller någon annan komplikation.
Betyder den kostnaden som vi utgjorde att vi inte borde ha fått vår son?

Vem ska bestämma vem som är "för handikappad" för att få skaffa barn? Ska vi sterilisera oss, vi som inte har full funktion på kroppens alla delar?