Funktionshindrade som skaffar barn

Är du Gud själv eftersom du anser dig ha rätten att avgöra vem som ska få lov att finnas och inte? Är du genuint orolig för pojken så gör en anmälan till socialtjänsten prata inte skit på ett forum.

Jag har en neurologisk sjukdom som i de allra flesta fall är dödlig, ibland efter så kort tid som ett år efter diagnos.
Jag har levt med min sjukdom i några år nu och blir sämre långsamt så jag har tur.

Jag sitter i rullstol, använder elrullstol utomhus.

För snart 7 månader sedan fick jag mitt första barn.
Jag kan göra det mesta som andra mammor kan, jag har ammat honom sedan han föddes och kommer att fortsätta med det så länge han och jag vill, jag byter blöja (utom då maken är hemma, för då är blöjorna hans grej ) jag rullar på promenader med mitt barn och min hund, jag och min son går på öppna förskolans småttis timmar och leker med andra barn och sjunger på sångstunder. Vi fikar ibland tillsammans med andra mammor (ingen äkta lattemamma är jag då jag inte gillar kaffe) och jag är precis lika nojjig och rädd för att göra fel som andra första gångs mammor och pappor jag har mött.

Jag är precis som alla andra alltså. Fast jag sitter i rullstol.

Det är klart att jag och min man hade många samtal då vi plussade. Om allt möjligt, om hur vi ska göra om jag blir mycket sämre, om jag till och med dör. Men å andra sidan så forskas det mycket och sker framsteg hela tiden, min sjukdom går inte lika fort framåt (bakåt) som den gör för en del andra och när man ser helt nyktert på saken så kan min man bli överkörd av en bil imorgon och dö eller bli svårt skadad, eller så blir jag det och ingenting blir som man planerat ändå.

Jag har mött mest positiva åsikter i vården angående vårt val att ta emot ett barn, en del (bland annat på BB) undrat lite hur jag ska göra och om jag verkligen klarar av det här men för det mesta bara positivt.

För min del så tycker jag att man ska försöka att inte, i första hand, se handikappet. Det är väl möjligt att en del rullstolsburna, blinda, döva, enhandade, muskelsvaga och allmänt "handikappade" inte borde ha barn, men det är å andra sidan sant för många som inte har några fysiska eller andra handikapp heller.

Jag blir också ledsen TS när du skriver så om pojken. Många barn föds för tidigt och det är inte bara barn till "handikappade" som gör det. Många gånger händer det helt "vanliga" kvinnor med rätt normala graviditeter. Ska dom barnen inte heller få finnas och "kosta pengar"? Eller är det bara den här pojken som syndat så hemskt genom att födas?
Om mitt barn hade fötts för tidigt och fått skador av det? Hade mitt och min makes val att ta emot honom kritiserats av dig då?

Min graviditet räknades som högrisk eftersom ytterst lite information finns om kvinnor med min sjukdom som blivit gravida. Jag gjorde många ultraljud och träffade en del barnläkare, förlossningsläkare och annan övrig personal så vi kostade samhället klart mer än en "vanlig" graviditet", å andra sidan kostade vi inte mycket mer än någon kvinna som fått graviditetsdiabetes eller någon annan komplikation.
Betyder den kostnaden som vi utgjorde att vi inte borde ha fått vår son?

Vem ska bestämma vem som är "för handikappad" för att få skaffa barn? Ska vi sterilisera oss, vi som inte har full funktion på kroppens alla delar?

How about Stephen Hawing? Han är ju världskänd för sin intelligens och kan inte röra något förutom ögonen?

Jag håller till viss del med ts, vissa borde inte skaffa barn. Sedan går det såklart inte att förbjuda dem från det. Grava funktionsnedsättningar som göt att en är oförmögen att ta hand om ett barn utan assistenter är ett exempel. Ett annat är om föräldrarna har psykiskafunktionsnedsättningar av svårare grad som dessutom innefattar empatilöshet. Vid spårbara genetiska sjukdomar kan en abortera bort sjuka foster och/eller använda pgd. Jag har själv aborterat två sjuka foster pga genetiska sjukdomar. Hade aborterat barn med tex Downs, adhd mm eftersom barnet skall få goda förutsättningar. Hade hellre varit barnlös än få barn med svåra funktionshinder, om dessa går att förhindra. Med det sagt så är det självklart att de med funktionshinder etc skall behandlas med samma värdighet som de normala.

Stackars pojken. Han hade nog mått bra av att bo i en avlastningsfamilj där han kan ha syskon.

Jag håller med många härinne att TS hänger ut både personen och sonen extremt mycket med alla detaljer. Låter lite som en assistent som vill snacka skit bakom ryggen men inte står för att bryta tystnadsplikten.

Däremot tycker jag att det är en relevant frågeställning. Jag tror att alla har rätt att skaffa barn, men alla kanske inte bör göra det. Ingen ska tvingas till tvångssterilisering eller aborter, men vårdpersonal och anhöriga måste kanske ta en oerhört svår diskussion i vissa lägen. Vilket de här verkar ha gjort, och fått massor av skit för.

Frågan är ju rätt komplex, egentligen tror jag det handlar om fyra saker. Vilket handikapp gäller, är det risk för ärftlighet, risk vid graviditet/förlossning samt vilket stöd finns i omgivningen (partnern samt släkt/vänner). 

Killen i "armlös benlös menlös" tror jag är en fantastisk pappa, helt oavsett om han aldrig kommer att kunna hålla om sina barn. Jag tror även att han har ett oerhört stöd hos sin fru, oavsett om de går isär. Antagligen dessutom en stöttande familj.

Har en bekant med förståndshandikapp som fått barn, det fick mig att tänka i liknande banor. Samtidigt som jag blev väldigt glad för hennes skull, hon var verkligen överlycklig, blev jag orolig att hon egentligen inte är mogen att ta hand om ett barn. Byta blöjor och vara en kärleksfull mor är nog inga som helst problem, men barn växer och blir äldre. Troligen kommer barnet att få ta en vuxenroll gentemot sin mor vid en ganska tidig ålder. Pålitlighet och konsekvenstänk som krävs för ansvaret att ta hand om ett barn var också något jag var orolig för. Å andra sidan, finns det en bra uppstöttning med släkt och vänner kan allt lösa sig finfint.

Orsaken till varför jag ser stöttning med släkt som ruggigt mycket viktigare än stöttning av personal är att en relation med släkt att varaktig och bygger på kärlek, två saker som är viktiga för ett barn. Att växa upp och bli omhändertagen av personal innebär ett jäkla bytande av anknytningspersoner för ett barn oavsett om de stannar en månad eller ett par år.

Det är en svår fråga, men det enda jag spontant känner är "nej", man får inte väga in kostnaderna för samhället! (det som du skriveri sista stycket).

I övrigt kan man inte annat än upplysa, upplysa och åter upplysa den blivande mamman om hur situationen kommer att bli. Beslutet är hennes, som för alla andra kvinnor.

Ok. Trodde det var "ventilera mera" som valde att bli anonym.

Du hade aborterat ett barn med ADHD?

Ja. alla borde förstås krävas på en fullständig genetisk kartläggning före barn avlas- det finns ju skador som kommer till uttryck först då taskiga gener från båda föräldrarna kommer till uttryck. Ingen ska heller få äta sushi eller rovfiskar under graviditeten och en noga kartläggning måste ha gjorts av av de senaste tre generationerna minst för att se om kan finnas minsta lilla avvikelse.

Finns diabetes, överviktighet eller cancer under de senaste generationerna bör man inte få reproducera sig. Likadant med alla bokstavssyndrom samt dysleksi,

Vissa ögonfärger borde kanske inte heller få förekomma, då de kan vara känsliga för solljus. Allt från nageltrång till rattfylla under de femton senaste generationera bör noggrannt vägas in. 

Och så har vi detta med dialekter. Ärligt, talat- ska verkligen skåningar och folk från mellansvenska gnällbältet få yngla av sig? De kommer att mobbas i skolan.