Funktionshindrade som skaffar barn
Jag skulle vilja diskutera det här med funktionshindrade som skaffar barn.Vad tycker ni om det?
Jag har i min närhet en svårt funktionshindrad kvinna, beroende av sina assistenter dygnet runt sedan många år. Hon är förlamad från midjan och nedåt på grund av medfött ryggmärgsbråck, har både urin- och avföringsstomi, samt är extremt kortvuxen och gravt överviktig.
Hon är ensamstående med en son på elva år...
När hon blev gravid blev hon, enligt egen utsago, mycket illa behandlad av vården, då både läkare och barnmorskor försökte övertala henne att göra abort. Hon har uttalat sig om detta i alla år: hur diskriminerad hon blev, hur fördomsfulla läkarna och barnmorskorna var, och hur bra det sedan har gått (enligt hennes egen utsago).
Men i verkligheten föddes hennes son i 28:a veckan, då kvinnans lilla kropp, dessutom extremt överviktig och fjättrad i rullstolen, inte kunde få plats med graviditeten längre. Något som läkare och barnmorskor också varnade för. Pappan tröttnade snart på att ta hand om både en fru och ett barn med särskilda behov, och avvek. Något som alla med lite människokännedom kunde ha förutsett.
Pojken fick "typ alla" komplikationer en förtidigt född kan få. Problem med lungkapacitet, matsmältning, syn och hörsel. Kognitiva svårigheter, lätt utvecklingsstörning och beteendeproblem. I skolan är han helt beroende av en elevassistent, och har knappt några kontakter med sina klasskamrater. Han har ett lustigt, "nördigt" utseende med starka glasögon, avvikande rörelsemönster och beteende.
Jag brukar se dem på stan. Assistenten skjutsar kvinnan i rullstolen, och pojken springer efter med klumpiga, oregelbundna rörelser. Jag har aldrig sett honom med några kamrater. Mamman, elevassistenten i skolan och de personliga assistenterna i hemmet är hela hans värld.
Var det värt det? Eller hade läkarna och barnmorskorna som ville att hon skulle göra abort rätt? Man får även väga in kostnaderna för samhället, inte bara nu när pojken är barn utan förmodligen hela hans liv.