Denna gången har jag exakt samma mått, 31 cm i v.34, så det är väl helt enkelt så jag bär mina barn.
Många som skrivit sedan jag läste sedan igår, roligt att läsa!
För att förtydliga så hjälps jag och min man åt 50/50, så vår jobbiga första tid berodde absolut inte på att han inte drog sin del av lasset. Faktiskt så blev jag sjukskriven under två månader när storebror var ca 6 veckor så att maken kunde vara föräldraledig, då var vi hemma på heltid båda två. Detta efter att BVC insett och fått oss att inse att vårt barn var så pass krävande både psykiskt och fysiskt att vi skulle gå under om vi inte fick hjälp (sjukskrivning i detta fallet) på något sett. Ifrån ca 5 veckors ålder tills han var drygt ett år accepterade han ingen annan än mamma och pappa så barnvakt var inte att tänka på heller. Enligt psykologen på bvc går det inte att "vänja" så små barn vid något, så får man ett barn som helt enkelt inte accepterar barnvakt, barnvagn eller bilstol finns det inget annat att göra än att vänta tills de blir äldre.
Nu säger jag inte att det är vanligt med sådana barn eller att jag önskar någon det. Förhoppningsvis får vi alla "lätta" barn som låter oss gå på stan och läsa böcker Jag säger bara att det finns sådana barn och då är det frustrerande med folk som säger "det blir vad man gör det till" eller "vi har vant våra barn vid att sova i vagnen, det går så bra så". För så är det tyvärr inte för alla!
Idag har jag varit en tur på förlossningen. Det började igårkväll med att det rann vatten ber för mina ben, inte mycket men ändå. Sedan hände samma sak i morse och då ringde jag förlossningen. Jag fick i vilket fall komma för kontroll. Så nu har jag suttit med såna där elektroner på magen och mätt hjärtljud, allt bra. Gjort vaginalt och vanligt ultraljud för att kolla om det är tillräckligt med forstervatten. Allt var bra förtutom att jag har urinvägsinfektion. Det var troligtvis inte forstervatten som läckte utan ngt annat ?
Hon trodde dock inte att vi pratat 7 veckor till. Bebisen är fixerad och det brukar inte se ut som det gör nu när det är så långt kvar. Men som hon sa man vet aldrig. Men hon sa flera gånger att det räcker med tre veckor till, det är inte farligt att föda efter 35 veckor.
Var på vanlig kontroll hos BM i dag. Tog upp att jag haft väldigt ont i högra revbenen ett bra tag nu och att jag upplever att jag får svårt att andas. Och att jag sedan i torsdags svimmat tre gånger av att jag inte får luft.
Det blev en väldans fart på henne. Extra prover togs, hon diskuterade fram och tillbaka med läkaren. Det slutade med att jag ska åka till förlossningen i morgon. Och minsta lilla känning ska jag åka in akut.
Fick inte veta alls vad som kommer att ske i morgon. Kan inte riktigt låta bli att bli väldigt nervös och lite orolig. Är bara i 33+1 just nu. Bf 9/1. Hoppas på att bebisen får stanna så länge som möjligt i alla fall.
En liten undring till er som också har äldre syskon på dagis.
Min son (snart 3 år) brukar sova middag i sin vagn på dagis. Hemma har han aldrig gjort det utan sover i sin säng, ibland sover han inte alls längre. Nu kommer vi ju att behöva vagnen till den lilla bebisen och har inte så stor lust att köpa en ny vagn. Troligtvis sover han ju snart inte längre på dagis heller. Dagis har en del lånevagnar men de är redan "upptagna" av andra barn. Är det vår skyldighet att stå för liggplats till vårt barn eller är det upp till dagis att fixa det?
Jag har gråtit så mkt sen igår kväll att jag typ ser ut som en hög Rudolf med röda mulen. Jag tappade det totalt igår efter förlossningskursen, jag gick dit själv, min sambo har gått förr och tyckte inte de var något att ha och vem är jag att tvinga med honom? Men efter det kände jag mig så fruktansvärt ensam. Han säger att med sina söner så blev det inte verkligt för honom, för än han höll dem i sin famn. Han är en fantastisk pappa.
Men jag vet inte riktigt hur jag ska hantera ointresset som jag upplever från hans sida. Det blir ju extra tydligt när man ser hur alla andra blivande fäder sitter och klappar på deras partners magar och följer med på alla besök hos BM, är delaktiga i alla inköp och planering som har med bebis att göra. Visst kan han hjälpa till och fixa något om jag ber honom, men han har ingen egen drivkraft eller intresse. Jag fattar att det blir skevt att jag är heltidssjukskriven och typ kan lägga en månad på vilken vagn vi ska köpa, medan han jobbar 100% och tar det största lasset när det kommer till barnen som vi har ca 80%.
Hur intresserade/delaktiga är era partners?
Det beror nog mycket på att det är jag som var hemma första tiden i början och det blir likadant nu, så han har nog svårare att tänka sig vad som behövs köpas.
Såg att det diskuteras hur länge man tänkt stanna efter förlossningen och jag måste fråga varför pappor inte får stanna över natten i Sverige? Vi var på information på sjukhuset igår och här är det helt självklart att partnern sover över i samma rum med mamman och barnet. Alla som föder vaginalt får stanna två nätter, efter kejsarsnitt fyra nätter.
En sak vi inte alls har tänkt på är att vi tydligen måste bestämma nu snarast vilken barnläkare vi ska ha till barnet för hen ska komma och kolla barnet på sjukhuset innan man åker hem. Man ska förregistrera sig på sjukhuset här senast fyra veckor innan BF så senast 11/12 måste vi ha hittat barnläkare och fyllt i de papprena. Gör man så i Sverige också? När är första besöket på BVC med barnet efter hemkomst? Jag tycker det låter som att man går på kontroller här i USA hela tiden och jag känner bara att det låter jobbigt att behöva ta sig hemifrån för det när man precis kommit hem med bebisen.
Hur många dagar man stannar brukar bero på belastningen och bedöms individuellt ifrån fall till fall. Förra gången stannade jag tre nätter, kommer att känna efter hur det känns denna gången och hur det går med amningen. Detta är ju mitt andra barn och storebror kommer nog inte att ha tålamod med att jag sitter i soffan med lillebror, så jag kommer att stanna tills det känns ok.
Ni som har barn, vad är era erfarenheter, hur länge använde ni babyskyddet? Hur har/hade/ska ni göra?