BF Januari 2016 :)

Har hållt på att stöka runt i bilen som en galning för att försöka hitta bästa lösningen med alla stolar och kuddar. Det blir trångt men vad gör man, ny bil kommer vi inte köpa, haha.

Barnmorskan ringde, det venösa blodvärdet va oxå väldigt lågt så på torsdag ska jag in till sjukhuset och få en järntransfusion. Lite trist såhär innan jul då jag har 3 miljoner andra saker som ska fixas med, men samtidigt vill man ju vara vid medvetande efter förlossningen! ;) Man förlorar ju endel blod då med..

Jag har nog inte accepterat än att det faktiskt kommer hända snart. Blir fortfarande förvånad när det ilar i ljumskarna eller magen rör sig, trots att jag nu vet att huvudet ligger väldigt långt ner och att jag har en hel del sammandragningar. Jag menar, jag har sett dem på en kurva liksom. Antagligen för att smärtan skrämmer mig. Vill inte ens acceptera den lilla smärtan jag har nu, varje gång någon sorts ont kommer blir jag livrädd att det ska stanna kvar, men så försvinner den "alltid".

Jag är inte redo, jag har så mycket kvar jag vill göra, men orken räcker inte alltid så försöker prioritera de saker jag tror jag kommer sakna mest. Denna veckan träffa en vän som jag vet det aldrig kommer bli detsamma med- hon är medvetet barnfri och inte vidare intresserad av lära känna andras barn, all respekt för hennes öppenhet med det tycker jag.

Och bio, jag som älskar bio, men sambon har lovat att jag ska få gå så snart jag känner för det och det funkar för bebis och oss.

Denna veckan slutar jag jobba också- det känns som en enda vecka full av avsked. Som tur är behöver jag inte tömma mitt skåp, det hade bara varit för mycket just nu ihop med min ångest inför förlossningen, hade känts som när min chef plockade bort alla sina saker inför sin cancerbehandling i vintras.

Som tur är är sambon ledig över julhelgerna så vi är lediga tillsammans, känns som något att se fram emot iaf. För jag vägrar tro att bebisen kommer då:)

Nu märker man att folk verkligen räknar bort mig, även min familj: vi firar jul hos er- om du inte ligger på BB. Vi ses på annandagen - om du orkar.

Till sambon- ska du verkligen gå på julbord till helgen? Vågar du det?

Jag hatar det. Verkligen avskyr det. Att bli behandlad som en mindre vetande, överkörd.

Fick en blomma i lördags av en jag jobbat tillsammans med i ett projekt. Och en kram " tack för ett gott samarbete"

Jag ska inte sluta, inte dö, ville jag skrika. Jag kommer tillbaks, vi ska jobba tillsammans i höst igen, med samma projekt, jag ska tom komma på möte under våren.

Jag vill inte ha kramar och blommor och avsked.

Förlåt, idag är verkligen ingen bra dag.

Det är min generella inställning till livet som räddar mig, "det kan alltid bli värre!". Jag är i grunden nån sorts optimistisk pessimist. Livet hittills har lärt mig att just när jag tror att det inte kan bli värre, eller när jag faktiskt tror att det skulle kunna börja gå åt rätt håll, så händer det nåt mer skit. Men överlever gör jag ju uppenbarligen ändå. Hehe.

Nu är jag iaf på jobbet, fullproppad med mediciner så det täcker allt jag INTE tagit hittills i graviditeten. Alvedom, Nasonex, Symbicort (jag hade hemma, wohoo!), Otrivin och Bafucin. Och ja just, Bisolvon. Jag är det vandrande apoteket. Ljuspunkten är att i eftermiddag ska maken till tandläkaren - ok det är ingen ljuspunkt, han har bitit sönder en gammal lagning så det blir dyrt - det innebär att han måste sluta jobbet tidigare så han får hämta sonen på förskolan, så jag kan vila HELA eftermiddagen! Och granen åkte upp igår, dock oklädd förutom ljusen än så länge, men då kanske vi kan klä den ikväll, till slut!

Vilket jäkla kämpe du är! Skönt att du slipper hämta på dagis idag och bara kan VILA i eftermiddag. Jag är imponerad av ditt intag av mediciner!

Fick precis reda på att yngsta bonusen har halsfluss. jag var ju hemma med honom hela förra veckan, brukar vara han och jag som får det i den här familjen... Jag hoppas verkligen på att jag slipper det denna gång!

kom du på något smart? Har båda äldre barnen bälteskuddar? Vi borde också gå ut i bilen och testa babyskyddet tillsammans med 2 bälteskuddar, finns ju en risk att det inte kommer funka... Äldsta är tyvärr inte tillräckligt lång för att sitta utan än, men vi har som sagt 2 säten till i bagageutrymmet som man kan använda om det verkligen inte går. Vart kommer ni sätta babyskyddet? Vi funderar att ha det på mittensätet. 

Jag har nog inte accepterat än att det faktiskt kommer hända snart. Blir fortfarande förvånad när det ilar i ljumskarna eller magen rör sig, trots att jag nu vet att huvudet ligger väldigt långt ner och att jag har en hel del sammandragningar. Jag menar, jag har sett dem på en kurva liksom. Antagligen för att smärtan skrämmer mig. Vill inte ens acceptera den lilla smärtan jag har nu, varje gång någon sorts ont kommer blir jag livrädd att det ska stanna kvar, men så försvinner den "alltid".

Jag är inte redo, jag har så mycket kvar jag vill göra, men orken räcker inte alltid så försöker prioritera de saker jag tror jag kommer sakna mest. Denna veckan träffa en vän som jag vet det aldrig kommer bli detsamma med- hon är medvetet barnfri och inte vidare intresserad av lära känna andras barn, all respekt för hennes öppenhet med det tycker jag.

Och bio, jag som älskar bio, men sambon har lovat att jag ska få gå så snart jag känner för det och det funkar för bebis och oss.

Denna veckan slutar jag jobba också- det känns som en enda vecka full av avsked. Som tur är behöver jag inte tömma mitt skåp, det hade bara varit för mycket just nu ihop med min ångest inför förlossningen, hade känts som när min chef plockade bort alla sina saker inför sin cancerbehandling i vintras.

Som tur är är sambon ledig över julhelgerna så vi är lediga tillsammans, känns som något att se fram emot iaf. För jag vägrar tro att bebisen kommer då:)

Nu märker man att folk verkligen räknar bort mig, även min familj: vi firar jul hos er- om du inte ligger på BB. Vi ses på annandagen - om du orkar.

Till sambon- ska du verkligen gå på julbord till helgen? Vågar du det?

Jag hatar det. Verkligen avskyr det. Att bli behandlad som en mindre vetande, överkörd.

Fick en blomma i lördags av en jag jobbat tillsammans med i ett projekt. Och en kram " tack för ett gott samarbete"

Jag ska inte sluta, inte dö, ville jag skrika. Jag kommer tillbaks, vi ska jobba tillsammans i höst igen, med samma projekt, jag ska tom komma på möte under våren.

Jag vill inte ha kramar och blommor och avsked.

Förlåt, idag är verkligen ingen bra dag.