Avsaknad av spermier

Som sköterskan på SU sa: bara för man har ÄL så funkar det inte ändå, heteropar försöker flera ggr per cykel ibland och blir inte gravida ändå... Hur vill du gå vidare?

Är så orolig över denna resa och att inte när och hur skapar sådan stress inombords. Hur går det för andra i tråden? Sara90? 999?

Haha ja jag förstår vad du menar! Alltid skönt att höra att någon annan har upplevt samma sak. Vissa verkar inte känna det ens? Förstår inte hur det kan skilja sig åt så från människa till människa?! Har också tänkt att jag måste vara så himla smärtkänslig.. Nä det är ju bara åka dit och prata. Hoppas på att man blir ?godkänd? iaf!

Förstår din frustration över att det inte tar sig! Det känns ju ändå som om ni gjort ett antal försök nu.. Hoppas läkarna gör något annorlunda till nästa försök. Skönt att höra att din sambo står vid din sida och stöttar. Man behöver verkligen varandra i det här! Det är en riktigt tuff situation..

Förstår dig till 100%. Det är förjävligt! Hur många försök har ni gjort hittills och hur har försöken sett ut? (Naturliga etc)

Det är helt hemskt hela resan... Och jag förstår verkligen att det tär på dig. Man lever som i ett vakum nästan. Håll i och håll ut!

Ok 4 totalt. Är du skeptisk inför ivf? Jag förstår att det är tungt just nu men det är många som inte blir gravida via insemination eller blir det efter fler försök. Vi har bestämt oss för max 6 inseminationer innan IVF.

Vi gjorde IVF, gjorde ingen insemination innan var rädd att bli besviken. Ville öka chansen till barn. Hade dock sån ångest inför sprutor och äggplock, som yngre svimmade jag efter sprutor. Första kvällarna var tuffa men med en målbild klar kom jag över det, min man tog sprutorna på mig och jag tittade aldrig på dem. Är inte ett dugg rädd för sprutor idag, dessutom tas det mycket provet när man är gravid, så tyvärr måste man vänja sig. Äggplocket var inte heller så hemskt som jag föreställde mig, var bedövad och fick morfinpuffar om jag kände något. Idag är vi föräldrar till en tvååring, jag trotsade mina rädslor och det gick vägen. Förstår dina rädslor, men har nog börjat resonera som så att rädslorna inte får hindra eller stoppa mig att leva mitt liv och uppnå det jag vill. Lycka till!

En fråga- varför insemineras du så tidigt? Är det inte dagen efter positivt som är den bästa tidpunkten? Det tar ju tid tills ägget släpper? Eller kör du med ultraljud?

Vi är i valet av donator. Nästa månad gör vi första försöket. Är så nervös, tränar för att stressa ned men det funkar inte. Inhandlat alla mediciner (hormonstimulerande) och ordnat en gyn.

Har någon av er som valt donator tagit hänsyn till CMV-status på donatorn? Hur går det själv?