30+ som väntar på PLUS

Vi har berättat för min mamma och syskon att vi ska börja försöka, vilket de tyckte var jättekul. Berättade också för en tjej på jobbet för vi brukar prata på om det ena och det andra. Det ångrar jag nästan nu för hon frågar VARJE månad, "hur går det, blev det något nu"? och det tycker jag börjar bli lite jobbigt. Kanske inte skulle sagt nått till någon överhuvudtaget men liiiite svårt att hålla mig:). På tal om att försöka "främja" en graviditet, tips någon? Jag äter endast folsyra. Jag har från och till rökt en del under ca 8 år men har förökt dra ner så mycket som möjligt nu när jag försöker bli gravid.

När kan man känna de första symtomen om man är gravid??

Vi har berättat åt några få nära vänner och sen åt min syster. Vill inte berätta det åt allt för många då jag tror att det skulle bli alldeles för mkt frågor om hur det går osv. Får nog mkt frågor om när vi ska skaffa barn och sen påtalas det om min ålder osv. Inget jag uppskattar precis, är enligt mig en väldigt intim fråga, speciellt när vi försöker och det inte blivit nåt än. Så får skämta bort det vill ju inte outa våra försök på jobbet osv... Folk tror att det bara är att bli gravid, önskar de va så men det är långt ifrån.

Men snart blir det vår tur! Det måste de bli :)

Ha tålamod.. Din dag kommer... Håller tummarna för er

Så tråkigt:(. Då försöker vi på en majbebis:)!!

Förstår det.. Va själv där innan maj månad... Den 25 maj fick jag och sambon veta att vi hade blivit gravida... Graviditeten kom som en stjärna från himlen... Den va som sagt efterlängtad...

Fick sedan i början av juni missfall, och nu är vi på det igen... Har bim nästa söndag så vi fr se...

Tack Nenna o Carro. Ska göra så otroligt frustrerande detta. Man hinner tänka så mycket. O när man möter andra i vardagen med sina bebismagar är rena mardrömmen o en stor portion avundsjuka infinner sig. Samtidigt då får jag lite dåligt samvete eftersom man känner så för någon man inte ens känner.

Nä nya tag får det bli <3

Hej!

Jag hoppar gärna in här för lite stöd och pepp. Jag är 32 år och vi började försöka för ganska exakt ett år sen i augusti 2015. Vi har inga barn sen innan. Fick ett efterlängtat plus i januari som blev till ett missfall i v 8+3 i februari. Sen fick vi ett plus igen i slutet på maj som redan från början kändes fel eftersom det var svagt och jag fick bruna flytningar, några dagar senare blev det missfall av det också. Var förstås hemskt men vi hade inte ens hunnit hoppas på att det skulle vara något.

Nu närmar sig datumet då vår första graviditet skulle blivit ett barn på utsidan och allt känns så outgrundligt ledsamt. Den här månaden har dessutom varit knäpp med lite ägglossningsflytningar till och från ända sen mens (två gånger lite blodblandat också) men inget positivt äl-test. Min kropp har annars känts ganska pålitlig med det där och jag brukar ha väldigt tydliga ägglossningar. Iof ska den inte komma förrän i veckan men då borde jag inte haft flytningarna så länge innan.

Funderar på att söka hjälp denna vecka. Vet inte hur de räknar missfallen dock, vi har ju lyckats bli gravida. Men det är så frustrerande att inte kunna göra något annat än att varje månad ha sex rätt datum bara. Jag ser gravida magar överallt och blir gråtfärdig varje gång. Hur står man ut?

Känner verkligen med er som fått missfall. Först få en strimma hopp och glädje och sen... Håller alla tummar jag har för att det ska plussa för er och sen gå bra hela vägen. Jag har ett par nära vänner som fått missfall. En tidigt och en sent i graviditeten. Det positiva är att de båda fortsatt försöka och nu ha varsin bebis

Ni som har fått mens - håll huvudet högt! Säger som min man: Då får vi chansen att träna lite till.

Jag har BIM nu på söndag och väntar otåligt. Det är ju vårt första försök så jag har ingen aning om hur jag kommer reagera i vad det än visar sig bli.

Ni som försöker bli gravida. Hur gör ni med alkohol? Om man fått till sex i samband med ägglossning, tackar ni nej fram till nästa mens/BIM?

Ta hand om er!!