Sambo jobbar inte :(

Med 13000 i månaden och fyra pers att försörja ska väl ingen av er gå hemma egentligen. Så länge hon inte har någon problematik som gör att hon inte kan jobba så förstår jag inte varför hon gör det och hur ni tycker att det är okej att låna av andra? Vill du fortfarande att hon ska sköta allt hemma, och att hon också vill det så får du skaffa ett jobb som betalar mer eller åtminstone gå upp på 100%. Alternativet är att hon också börjar jobba men då kan du inte räkna med att hon fortfarande ska fixa allt hemma. Märkligt att du känner avundsjuke-känslor på att hon går hemma. Mår hon bra av att göra det ens? En av er får gå upp till 100% och den andra får jobba typ 50% om det är så att ena ungen inte kan gå på fritids. Vad är den här grejen med folk att de inte "vill" jobba? Som att det är nåt val? Vad är alternativet? Alla måste jobba. 

Tog hon bara för givet att hon kunde gå som hemmafru och leva på dig hela livet eller var det något ni kom överens om i början av relationen? Hon måste ju förstå om hon inte är helt tappad att ni inte klarar er utan en till inkomst. Hemskt att hon håller dig borta från barnen, du kommer att ha ndet bättre om ni separerar. 

Jag tycker det är fult gjort att bara ta för givet att gå hemma.Man är ju två om det stora beslutet.Du får vara tydlig mot henne att om ni ska fortsätta så får hon jobba.Hur många procent hon ska jobba är upp till er.

Det känns som att i den här familjen rinner problemen mycket djupare än till om någon jobbar eller ej.
Det känns mest som symptomlindring att fokusera på det. 

Kan du och är du villig att anpassa dina arbetstider för att hämta barnet med ADHD efter skolan om hon får ett jobb som inte passar med barnets skoltider?

Det är inte själklart att få jobb om man bara är tillgänglig kl. 9-14 eller t.o.m. kortare om det är lång restid.

Kommer du ta mer ansvar för hem och barn om hon jobbar?

Jag skulle verkligen rekommendera familjerådgivning om ni inte kan prata om frågorna utan att du blir ful i mun.

Du måste också ha realistiska förväntningar för vilken typ av jobb hon skulle kunna få och vad hon skulle kunna tjäna.

Vet inte heller hur mycket passning och läxhjälp som barnen behöver, speciellt barnet med ADHD. Ni skulle t.ex. kunna se hur många timmar vardera vuxen lägger  på måsten vad gäller barn, hem och jobb, och då får en klarare bild av hur mycket "fri" tid respektive person har.

Studier utan lån, med bara bidragsdelen skulle faktiskt kunna vara ett sätt att öka totalinkomsten, men skulle i så fall rekommendera t.ex, YH eller något annat som innebär praktik och kontakt med arbetsmarknaden.

Ts: Enda sättet som gör att hon kan snusa en dosa om dagen är väl för att du ger henne pengar till det! Eller tar hon barnbidraget till det? Snuset är ju en lyxpost i er ekonomi.

Hon får väl i värsta fall börja redovisa alla inköp och ni gör en handlingslista ni håller er till.

Sedan tror jag du kommer behöva följa med henne till bemaningsföretag för just nu går det ju för henne att bara flyta med. Du ställer krav, men sedan händer ändå ingenting ...

Jag tycker det på ett sätt är fint att du har haft tålamod med henne så länge som 12 år, men samtidigt så har det inte lett någon vart, eller hur?

Och första reglerna om ultimatum vare sig det gäller barn eller partner är

1) att det ska vara extremfall om man ska ta till något sånt och
2) att aldrig hota med nåt som man inte kan/tänker genomföra.

Jag har lämnat en man som inte fick koll på sin försörjning och det är inget snack, har man sagt att man ska separera så gör man det. Han tackade mig ett drygt år efteråt för det var det som fick honom att vakna upp och börja ta sitt liv på allvar.

Varje gång du slänger ut det ultimata hotet så dödar du en bit av hennes känslor, men du ger henne inte ens kicken av att tvingas gå vidare och i ren ilska bevisa att du har fel. En människa med någon som helst gnista kvar gör vad de måste för att överleva, men du har nu flera gånger valt att rollen som medberoende istället, med det enda budskapet att hon är värdelös som inte jobbar. Är det verkligen konstigt tycker du att hon inte tänder på det?

Jag tycker absolut att ni borde söka terapi ihop för du kan uppenbarligen inte ta konflikten eller söka orsakerna och hon har ingen anledning att ta något du säger på allvar längre eftersom du inte agerar som att det är allvar.

Ni behöver nog en tredje person som kan bena i vad som är rimligt att begära och sätta mål utifrån hur ni känner för varandra och hur var och en mår. Om ni sen kommer fram till att det bästa är att avsluta relationen är det ändå värdefullt att ha en tredje part där som hindrar de värsta utbrotten och kanske kan låta er gå vidare med lite förståelse och kunskap om vad som gick fel.