0lsson89 skrev 2016-02-07 22:56:28 följande:
usch, ja det är hemskt att känna sig bitter och avundsjuk istället för att kunna glädjas :(
och som du skrev, när folk ska fråga å tycka synd om en. förstår också att de menar väl men egentligen hade ja inte velat säga nått alls och bli gravid igen snabbt istället hehe, men de funka inte riktigt..
Jag fick ju bara som en vanlig mens i 5 dagar, så testade jag med ÄL stickor i säkert 2-3 veckor och de visade svagt positivt hela tiden.. tillslut gav jag upp. men den dagen jag trodde jag skulle få mens igen (om man räknade missfallet som en vanlig mens) så tog jag både ÄL test och gravtest bara ifall att.. ÄL testet visade superstarkt, strecket va till och med starkare än kontrollstrecket! tog även ett CB-digital, positivt också. var en vinst bara i sig att äntligen få nått positivt även om de bara va på ÄL.. så körde vi på där runt ÄL och nu väntar jag på BIM på fredag.. oändlig väntan verkligen! har dessutom börjat må lite små illa korta stunder, det gjorde jag inte under missfalls-graviditeten. Så jag hoppas det betyder att vi kan ha tur denna gången!
..och att det som sagt är som alla säger att det kan gå snabbt att bli gravid igen efter missfall! :)
håller massa tummar för oss alla!! 
Å håller tummarna för er! Ska också köra ÄL stickor när det väl blir dags. Men just nu blöder man fortfarande som en stucken gris så det är bara att vänta tålmodigt..
Skulle egentligen blivit inlagd idag för att få cytotec, men eftersom allt kom ut i helgen så ligger jag bara hemma i sängen och dricker kaffe nu (hade redan tagit ledigt från jobbet så tänkte att jag kunde gott få ha kvar den lediga dan idag). Har lite ångest inför att gå tillbaka till jobbet i morgon. Jobbar på ett ganska litet bolag där alla vet allt om alla, känner inte riktigt att jag kommer orka med massa frågor.
Men det är skönt att kunna ventilera med er här på FL som förstår, känner mig rätt ensam med mina känslor annars. Verkligen svårt för någon som inte varit med om det att förstå hur jobbigt det är och vilket behov man har av att få prata om missfallet. Min sambo är självklart ledsen och besviken också, men inte alls på samma sätt. Jag klandrar honom inte heller, det var aldrig i hans kropp och jag tror aldrig han riktigt hann förstå att vi var gravida. Hade han hunnit få vara med på ett UL kanske det hade blivit lite 'verkligare' för honom men nu blev det ju tyvärr aldrig så. Så känner mig rätt ensam i hela situationen. Känner mig nästan lite 'tjatig' när jag tar upp det så har valt att bara prata om det med vänner/släktingar som själva varit med om det och förstår mitt behov av att prata om det och bearbeta det.
