Höstbebisar efter IVF 2016

Varför ska man lägga in BF-datum och ej födelse-datumet?

The wonder weeks var ju precis vad jag letade efter. Tack tjejer!

Några dar kvar till första språnget här, spännande. :)

Tack för alla grattis tjejer! 

Jag ramlade rakt in i bebisbubblan och vill aldrig någonsin lämna den. Herregud vilket underbart barn jag har! 

Vi är hemma med underverket sen igår, och saker börjar ordna till sig. Han är lite gul, sannolikt till stor del pga blåmärket efter sugklockan, men annars tror jag allt är tiptop. Han har dock bestämt sig för att korrekt ordning är att äta på natten och sova på dagen, vilket ställer till det lite för mig, men det är väl inte helt oväntat kanske.

Jag funderar en del på förlossningen, hur ganska mycket ändå blev precis som jag absolut inte ville, men jag är nöjd ändå... Tror jag. Ville inte ha värkstimulerande dropp, men de behövdes. Ville inte att han skulle ligga vidöppet, men det gjorde han, ville inte behöva sugklocka, men det behövdes också. Och sen hamnade han dessutom på barnbordet med CPAP och hela min tanke med sen avnavling och tidig amningsstart gick åt skogen, där de dessutom fick tillmata honom extra på neo för de var rädda att han skulle bli låg i blodsocker efter sin pärs. Så mycket som blev precis som jag inte ville, som sagt, men ändå har jag egentligen inget att klaga på. Konstigt.

Nu har amningen kommit igång hyfsat men vi kämpar fortfarande med att verkligen få till greppet, och vi sitter mest i soffan och ammar och sover (en av oss i alla fall), men försöker få nånting gjort per dag annars också. Oftast med hjälp av bärsjalen. Imorgon blir det BVC, ska bli spännande att se vad vikten ligger på, den verkade ha vänt uppåt igen sista dagen på BB i alla fall så förhoppningsvis är vi uppe i runt födslovikt nu :)

Hur har ni andra det?

Och Pusheen, stort grattis till er Hillevi, tror jag missade att säga det tidigare! :)

Oj, tuff förlossning, tråkigt att höra. Skönt ändå att du känner dig nöjd på det stora hela. Det underlättar visserligen när man har en guldklimp i famnen efteråt att snusa på och gosa med. <3

Var försiktig med din sömn nu. Om bebisen vänt på dygnet är det nog lätt hänt att du får lite för lite sömn. "Fixa" inte förmycket., det mesta kan vänta några veckor.

Grattis till att familjen äntligen är hemma också! :)

Samma med vår sömn! Sova hela dan, vaken hela natten. Frustrerande men svårt att göra nåt åt utom att försöka ta igen när det går.

De förklarar det i appen, men tror det är att det är hjärnans ålder som avgör och när man är född avgör ju inte hjärnans ålder utan det är när man blev till som gör det, s.a.s.

Jäkligt svårt att ta igen med ett äldre syskon dock. Vilken jäkla lyx det var då man bara hängde med en bebis. :D

Ja!!

Tack snälla!

Låter tufft med förlossningen. Det tar kanske lite tid att bearbeta, jag går igenom den ofta i huvudet och plötsligt kommer det över mig om hur något viss moment var eller kändes. Har inget negativt dock från förlossningen.

Känner samma som du med bebisbubblan! Så otroligt mysigt och jag kan bara inte sluta varken titta eller pussa på min lilla guldklimp!

Låter jobbigt att åka iväg till BVC? Jag är lite känslig för att ta mig någonstans.. vår sköterska på BVC kom på hembesök igår.

Vägde lillan som hade gått upp till födelsevikt igen. Hur stolt kan man bli liksom

Usch, jag känner mig hemsk som tänker såhär, men det är lite skönt att läsa att det är fler än jag som tänker och funderar över sin förlossning. Det får mig att tänka att det kanske är naturligt, vare sig förlossningen var bra eller inte.

Jag tänker (och ältar) min förlossning ganska mycket. Men den var ganska traumatisk också. Jag hoppas att ni tycker det är ok att jag skriver om den. Jag vill absolut inte skrämma nån, men har samtidigt ett stort behov av att få berätta. :/

Vi åkte in för en kontroll när jag var öppen 3 cm. Självklart blev vi hemskickade och jag var besviken att inte mer hade hänt.

Hemma tog vi en "promenad" i trädgården och tittade på alla blommor och åt lite smultron. Mannen vinkade åt grannen medan jag pustade mig igenom värkar. Och vi vilade på soffan.

Nästa gång vi åker in är jag hela 8 cm öppen! Jag känner mig stark och modig som kunnat och vågat ta nästan hela öppningsskedet själv, utan smärtlindring.

Men nu gör det ont och jag vill testa lustgas.

Det är skönt att andas i masken och att ha den att fokusera på. Men det ger ingen riktig smärtlindring. (7 timmar senare upptäcks att den inte är inkopplad, det fanns bara syre i min mask.)

Eftersom lustgasen inte hjälper blir jag övertalad att testa EDA. Egentligen vill jag inte. Men nu gör det ont!

När EDA:n sätts släpper det onda. Men det visar sig snart att det beror på att mina egna värkar har slagits ut. Så jag får värkförstärkande dropp. Och plötsligt är värkarna tio gånger värre än före EDA:n. Men ingen reagerar på hur ont jag har. Det tar sex timmar innan personalen slår av pumpen och ger EDA manuellt istället. Under tiden har jag nypt migsjälv i mage och lår och konstaterat att benen är bedövade, tyvärr inget annat.

Den manuella EDA:n hinner jag aldrig känna effekten av (jag visste inte ens att jag fick den förrän jag läste journalen.) Några minuter efter den beslutas nämligen om urakut snitt.

Den sista halvtimmen innan snittet är den värsta i hela mitt liv. Jag känner hur nånting börjar gå sönder inne i magen och hur jag börjar blöda. Värkarna tilltar ännu mer i både styrka och längd. Och jag är helt slut, jag orkar inte kommunicera med omvärlden. Jag minns hur jag tänker att jag hoppas att nån ska upptäcka blodet. Själv har jag inte mer energi än att jag håller mig från att svimma. Och jag har riktig dödsångest, jag känner att det är moderkakan som börjat släppa.

Plötsligt kommer en läkare upp till mig och KRÄVER min uppmärksamhet. Hon berättar att de tagit ett prov som indikerar att barnet inte mår bra och att det nu blir snitt. Och det kommer gå fort.

Sen öppnas dörren och en kolugn mansröst säger "jaha, vad händer här då?". Sen går han fram till mig, lägger en hand på min axel och lämnar inte min sida innan jag är sövd. Han ställer frågor, svarar på frågor, pratar med och informerar mig och är tydligt navet i det som händer. Och är hela tiden lika lugn och trygg.

Lampor tänds, larm piper till höger och vänster, rummet fylls av människor och alla pratar. Jag ser min man inträngd i ett hörn. En kvinna håller om honom och han kämpar med tårar. Jag lyckas få ögonkontakt med honom och säger leende att allt kommer gå bra. Min värld har gått från rädsla för mitt och min bebis liv till lättnaden av att personalen upptäckt det. Min mans värld har gått från oro över att jag är okontaktbar till att någon påstår att det är fara för hans barns liv...

Från det att larmet gick, tills bebis var ute tog det inte fyra minuter! Sen tog det nån minut till i "bebisrummet". Därefter kunde min man hålla vår välmående flicka och pusta ut.

Vi stannar på BB i två nätter. Alla mår bra och operationssåret läker förvånansvärt bra. Vi åker hem och sover hemma en lång skön natt. Mannen och stora dottern går till och med ut och "halloweenar".

Nästa natt vaknar jag och är svullen och har svårt att andas. Jag får skjuts av ambulans till akuten. Jag har lätt hjärtsvikt, kraftigt ödem och ett blodvärde på 87.

Puh..

Efter det, lite järn intravenöst och många dagar med fötterna i högläge, börjar jag må bra igen.

Jag önskar att jag kunde säga att jag är OK med allt. Det är mitt mål att kunna det. Men jag är inte riktigt där än. Under tiden snusar jag bebis, gosar, kramar storasyster och pappa och tänker på hur otroligt lycklig jag är som har min fantastiska familj! Och även att de har mig och lillasyster. <3