Jag var på blinddejt med en tjej, en gemensam vän hade fixat det. Tjejen var söt och trevlig, men jag har aldrig varit så uttråkad och obekväm någonsin.
Vi träffades på café, jag gick fram och hälsade. Hon tittade bort och fnissade, sa inte ens hej eller något. Jag sa att jag heter Joel. Hon sa "jaha" och fnissade ännu mer. "Och du heter Lisa?" frågade jag (egentligen hette hon något annat), hon nickade och fnissade.
Jag beställde kaffe och kaka till oss båda, hon sa ingenting, bara tog koppen och stirrade i golvet. Jag försökte få igång ett samtal, jag tänkte att hon bara var nervös och bara vi började prata så skulle hon känna sig mer bekväm, men det var omöjligt.
Typ såhär:
- Vad gott kaffe de har här.
- Mm *fniss*
- Kakan var också god.
- *tyst*
- Gick det bra på jobbet idag?
- Ja *fniss*
- Hände det något roligt idag?
- Nej *fniss*
- På mitt jobb hade vi föreläsning om brandsäkerhet, det var intressant.
- Jaha.
- Jag drömde om att bli brandman när jag var liten, fast sen fick jag ryggproblem så det gick inte.
- Jaha.
- Vad ville du bli när du var liten?
- Inget särskilt *fniss*
- Nähä, okej.
*pinsam tystnad, jag försöker *
- Vad fin inredning de har här.
- *tyst*
- Jag gillar inredning, gör du det?
- Nää *fniss*
- Nähä, gillar du nåt annat då? Träning, mode, politik, böcker, resor?
- Nää alltså jag vet inte, inget särskilt *fniss*
Ungefär så satt vi i en timme. Till slut tröttnade jag och sa att jag var tvungen att gå hem och mata katten eller nåt. Då reste hon sig upp, stoppade in handen innanför mina jeans, försökte trycka in tungan i min mun och viskade "kom hem till mig istället". Då sa jag typ att katten var sjuk och jag hade bråttom hem :D
Jaa... Vad ska man säga?
Inte det optimala med två blyga människor på dejt, den ena försöker desperat dra igång ett samtal och den andra sitter och stirrar i golvet och fnissar. Jag vågade inte ens gå tillbaka till caféet på en månad typ, det kändes som att jag skämt ut mig för all framtid.