oense om hund

Att hon säger att hunden blir helt ditt ansvar är väl inte fånigt.
Du vill ha hund.
Hon vill inte ha hund.
Om hon då tillåter att ni skaffar en hund men att du tar ansvar för allt kring hunden är väl det generöst om något?
Jag vill inte ha en hund i mitt hem överhuvudtaget, alltså även om min man/min son lovade 100% ansvar för den, never.

Du tycker inte att hunden tar mycket resurser, varken i tid eller pengar. Där tror jag du får tänka till lite. För att hunden ska bli en väluppfostrad individ och funka i familjen kräver det massor av jobb, främst i tid.
Vaccinationer och försäkring kostar pengar liksom mat.

Är det så att du vill att ditt barn ska få nära kontakt med djur och du själv känner saknad av hund i din vardag kanske ni har en granne vars hund ni kan få gå ut med nån gång då och då? Ger det mersmak får du väl ta upp diskussionen igen men vara fullt redo att acceptera 100% ansvar för djuret i så fall. Och förstå din partners frustration när hela livet framöver kommer påverkas, att ni måste ha hundvakt vid semestrar, att hon tvingas gå ut med den om du är sjuk exempelvis. Den typen av spörsmål.

Det intryck som du förmedlar med allt som du har skrivit är att du ser hunden som vilken annan ägodel som helst, till skillnad från den familjemedlem den kommer att vara (och se sig själv som). Bara det faktumet borde diskvalificera dig från att skaffa hund, men när du dessutom redan har en familj som hunden ska bli en del av, som inte delar din önskan om det, är det ju helt enkelt uteslutet. Jag kan bara hoppas att det faktum att precis alla som skrivit i den här tråden håller med din sambo får dig att tänka tre varv extra.

Du frågar hur andra lyckas kombinera arbete med hundägande. Jag har vuxit upp med hund hemma hos mina föräldrar, och de har löst det på lite olika sätt genom åren. Då jag var liten gick min mamma skiftgång medan min pappa jobbade dagtid, vilket innebar att de allt som oftast kunde överlappa varandra under dagarna. I annat fall fick de hitta hundvakt. Senare i livet arbetade mamma som hovslagare, och då kunde hon ha med sig deras nästa hund hela tiden. Generellt så krävs det nog oftast att man är egen företagare för att kunna ta med sig hunden på jobbet, eftersom man då kan sätta upp sina egna regler, men numera löser de det så att min pappa har med sig hunden till jobbet några dagar i veckan. Han jobbar som innesäljare i ett kontor med bara några få kollegor, så där fungerar det.

Vad du ska göra eftersom du ändå längtar efter att ha hund är förstås att på riktigt fundera över dina prioriteringar i livet. Jag håller med om att det är otroligt mysigt att ha hund, men det kräver även stora uppoffringar. Du kan inte säga att du längtar efter hund enbart genom att titta på de positiva sidorna av hundägandet. Om uppoffringarna känns större än det positiva är det ju faktiskt inte hund som du prioriterar högst här i livet, och du borde sluta längta. Bor man med en sambo som ser uppoffringarna som större än glädjen kan det ju vara så illa att den uppoffring som krävs av dig är att hitta någon annan att dela ditt liv med, eller bo ensam med hunden. Samtidigt som du hittar ett arbete som du kan kombinera med att ha en hund som familjemedlem, eller ha ekonomin för att ha hundvakt varje dag.

Att du tror att det på något sätt kan sluta bra för ditt förhållande med sambon om du övertalar henne att gå med på en så livsförändrande sak får mig också att undra över hur stor erfarenhet du har av förhållanden.

Så som ni skriver kan bara pensionärer ha hund?? Eller vad gör alla ni andra? Max fem timmar själv per dag liksom. Det skulle bli dubbelt hos mig.