Hjälp, hur få vuxen dotter med add att fungera?

Ni som säger att jag inte ska curla och måste släppa taget, vad ska jag göra? Jag vill att hon ska klara sig själv och ta ansvar för sitt liv, men hur ska jag få henne dit. Gör jag ingenting så kommer hon att ligga kvar hemma i sitt rum och vegetera i stort sett.

Som det är nu så har vi sagt till henne att den sista augusti ska hon se till att ha en inkomst så att hon kan försörja sig. Svaret på det kravet var att hon lade på telefonen i örat på mig, sedan har vi inte sett henne...
Jag vill verkligen att hon ska bli självständig, men det känns som vi måste göra något riktigt drastiskt för att få henne att förstå, för det går inte alls att prata med henne.

Var får hon pengar ifrån idag och hur mkt?

Förlåt. Ser nu att hon jobbat till förra veckan. Men då är det kanske läge att ta ett snack om fortsättningen om hon är utan inkomst och brukar få av er när hon inte drar in något själv? Att få ngn att betala kan ju vara en tuffare process än att strypa försörjningen om ni står för mer än tak över huvudet.

Hon har i stort sett inga pengar som det är nu. Hon har fått lite av sin farmor och så har hon lånat av sina syskon (vilket inte är bra för hon betalar inte tillbaka), men hon behöver inte så mycket pengar heller...

Jag utreds för add nu som vuxen men är helt 100 på att jag har det.

Jag hade nog kunnat vara din dotter om det inte vore för att jag direkt efter gymnasiet träffade min man som var lite äldre. Då var det inte aktuellt att bo kvar hemma. Han krävde även att jag drog mitt strå till stacken.
Mao, hade jag curlats så hade jag haft jävligt svårt att få arslet ur. Jag gör saker när jag "måste". Sen visade sig det sig att min man hade adhd och inte hade ordning på någonting, något som även det "tvingade" mig att ta tag i saker som städning (hade jag gjort betydligt mindre om någon annan gjort det, hålla reda på tider, räkningar osv.

I efterhand kan jag se att min man varit som daglig kbt för mig och fört mig framåt. Att få barn är ytterligare ett sådant steg. Barnen är mina och därav mitt ansvar. Ger inte jag den mat tex så gör ingen det...lite så.

När jag bodde hemma var jag lika hopplös som er dotter och tog inte ens undan tallriken efter mig. Städade bara när mamma stod med soppsäcken och hotade slänga allt som låg på golvet osv

Vet inte om detta hjälper men hon kan behöva stå inför "ultimatum"

TS, jag tror också att ni måste släppa taget och prioritera era andra barn. Jag säger inte att ni ska överge henne, men jag tror också att det vore bättre om hon flyttade hemifrån och fick hjälp på annat håll. Då skulle hon också TVINGAS ta emot hjälp. Hon behöver stöd, men man kan samtidigt inte skylla allt på funktionshindret. Hon har ett eget ansvar, att hon vägrar ta din medicin samt vägrar ändra på sig är oacceptabelt. Jag tror att ni måste sätta hårt mot hårt. Though love är det som gäller här.

Anonym(släpp): Det är ju just det vi vill, men hur gör man praktiskt? Ska jag bara säga att om x veckor så måste du flytta? Vilket jag inte tror att hon kommer att lyssna på idag, utan bara vänta ut. Vilket då alltså betyder att jag i stort sett måste packa hennes väska och ställa utanför dörren? Eller hur gör man? Ni som har "slängt ut" era barn? Hur gör man och hur blir relationen sedan.
Jag vet att vi måste prioritera de andra barnen och göra det bästa för både dem och vår dotter. Men i bland är det ändå svårt.

Nej du kan såklart inte bara slänga ut henne om några veckor. Det är orimligt kort tid även för en normalfungerande individ.

Börja med att berätta för henne att du vill att hon ska flytta ut och varför. Du kan ha bråken, den bristande städningen etc som skäl. Radda upp de negativa konsekvenserna som hennes beteende har på er övriga hushållamedlemmar och ange det som skäl. i Skicka mail eller skicka sms om hon inte vill prata. Låt det sedan sjunka in ett tag. Sedan kan du kanske säga att du vill att hon ska ha flyttat ut senast till nyår. Eller sista maj nästa år eller nåt. Men det är bara min åsikt och mitt råd.

OK, det var ju ett betydligt längre tidsfönster än vad jag tänkte mig.

Hur ska man hantera tiden fram till dess? Som vi har det nu är ju ohållbart. 

Vill inte vara sådan men det är omoraliskt att kasta ut folk ur sina hem med så kort varsel. Om du vill att det ska komma någonting gott ur det hela för din dotter med måste dj göra det på rätt sätt.

Vad är de främsta problemen ur ert perspektiv? Att hon stökar ner och inte städar? Allt tjafsande? Vad beror tjafsen på?