Utredning på gång, stötta varandra?
Jag 28 år utan barn och min sambo 36 med två barn ska äntligen få börja en utredning angående barnlöshet. Känns så skönt då jag varit utan p piller i snart ett år utan resultat, har väldigt oregelbunden mens, ca 50 dagars intervall. Har bara märkt av ägglossning två gånger, sekret, smärta och positivt äl test. Har känts så hopplöst, full av skam då jag är säker på att det är mig det är fel på eftersom han har två barn sen tidigare. Jag blev gravid när jag var 17 vilket slutade i en tidig abort i vecka 8-9. Har aldrig haft dålig samvete eller mått särskilt dåligt utav detta då det var rätt beslut. Förrän nu. Kan ju inte låta bli att tänka att jag försatt min chans, vilket jag vet inte är sant eller något jag ska känna... Men kan ju inte låta bli. Vi testade oss för klamydia båda två för ett par veckor sedan och det var negativt, skönt det iaf! Man har ju läst skräckhistorier om den sjukdomen och dess följder...
Min syster har två barn och själv har jag två syskon, både mamma och syster blev gravid direkt med samtliga barn... Pratade nyss med kvinnokliniken och de ska skicka hem hälsodeklaration och information. När vi fyllt i dessa och tagit de prover som behövs kommer vi få träffa en läkare. Känns sååå skönt att äntligenfånhjälp istället för att grubbla själv under sömnlösa nätter..
Någon som är i en liknande sits och vill följas åt? Eller genomgått en utredning och vill berätta? Allt är välkommet!
Kram på er!
Att dom inte kunde höja dosen redan nu om dom ser att fet inte händer nått.... Men dom har fortfarande inte gett dig något östrogentillskott eller så fast än dom kommit fram till att du har lite lågt östrogen? Det går ju att köpa själv annars, kanske något att pröva iaf? För östrogenet är ju det som ska få både ägg och hinna att växa på sig så kanske borde du ta det också? Försökte googla lite och hittade en tråd här på fml, men dom hade fått receptbelagt östrogen för deras låga nivåer så fick inget bra tips om tillskott därifrån tyvärr :-/ Vill du ändå läsa så är länken: 
desperat känsla av att man i alla fall hade något över julen när jag gick totalt ostimulerad och utan varken äl eller blödning i 83 dagar - det blev lite min livlina för att orka då - det kändes som jag i alla fall gjorde något! 