Lesbisk mamma

Hon kanske inte har förstått det själv förrän nu. Hon kanske är bi, har ni pratat med henne om det? Jag har en kompis som alltid haft killar och bara varit intresserad av killar tills hon en dag träffade en tjej som vände upp och ner på hela hennes värld. Om man hade frågat henne innan det om hon var lesbisk hade hon bara skrattat åt en och sagt nej, men sen slog det ner som en blixt när hon träffade tjejen som hon nu är lyckligt gift med.

Hon stod vid dörren och grät. Tycker hon kunde berätta för oss att hon gillade bara tjejer för många år sedan. Varför göra det nu?

Du är fortfarande väldigt ung, och jag förstår att det verkligen inte är lätt att acceptera dina föräldrars skilsmässa. Jag tror inte jag hade tagit det särskilt bra jag heller, när jag var i din ålder. 

Men jag vill också berätta en annan sak för dig. Nämligen att din mamma älskar dig och dina syskon mer än något annat. Om mitt barn behandlat mig på det sätt ni gör mot din mamma, så vet jag inte om jag hade orkat med det. Att ens barn vänder sig emot en, är nog det värsta man kan uppleva som förälder.

Så tänk efter vad du gör, och hur du behandlar din mamma. Jag förstår att det inte är lätt, men ge henne en chans. Hon har lämnat sitt äktenskap - som miljoner kvinnor och män har gjort före henne. Sedan har hon träffat en ny kärlek  - precis som mängder av andra personer också har gjort. Enda skillnaden mellan henne och majoriteten, är att hon har träffat någon av samma kön. Det gör henne varken bättre eller sämre. Sin sexualitet är inget man väljer. 

Så försök att ge din mamma en chans. Det finns de som har riktigt usla mammor. Mammor som knarkar. Slår sina barn. Eller som bara struntar i dem. En sådan mamma har inte du. Du har en mamma som älskar dig, och gör allt hon kan för att försöka få dig att ha kontakt med henne. 

Sedan är det heller inte rätt av din pappa att dra in er i sina egna problem. Självklart har han rätt att vara ledsen, men ni barn har rätt att ha kontakt med båda era föräldrar. Ni ska inte behöva välja sida. Din mamma har skilt sig från er pappa - inte från er barn. 

Försök att inte ta ställning i en relation som egentligen bara involverar två vuxna; din mamma och din pappa. Ni.är nu stora, och det kan hända att din mamma stannat många år i ett äktenskap som hon inte varit lycklig i. Din pappa känner sig sviken nu, och undrar säkert om han levt på en lögn under alla år - som alla som blir lämnade.

Jag har en kollega som kom ut som bög/gay. Han lämnade sin fru för en man efter många års insikt om att han egentligen var bög och drogs till män. Alla hans vuxna barn vände honom ryggen och tog den sårade mammans parti. Hon i sin tur spelade ut alla sina kort. Han blev inte ens bjuden på sin dotters bröllop...... För ett par månader sedan försökte han ta sitt liv av sorg över saknaden av sina barn.

Hur vill ni att er mamma ska göra? Ska hon gå tillbaka till er pappa för hans skull/ för er skull och utplåna sig själv och sin dröm om ett lyckligt liv? Får det er att må bättre? Vad har en mamma för rätt att välja livsväg?

Jag hoppas att ni samlar ihop er och sluter upp hos er mamma, och slutar ta parti i föräldrsrnas konflikt. Det finns gränser för hur man får skada en människa man älskar!! (Då menar jag den skada ni gör er mamma)

Jag har själv valt ett liv med en annan kvinna och skilt mig från min man. Som tur är var det i samförstånd och vi har betett oss som vuxna människor som fortfarande tycker om och respekterar varandra. Som tur är har vi lyckats uppfostra våra tre barn till tänkande och vidsynta unga människor som förstår att vi utöver föräldraskapet har rätt att också vara lyckliga, och älskade för de vi är. De är bara glada och förstående i vår skilsmässa - och kan tycka om även min nya partner (som min exman också är vän med nu).

Det går alltså att klara en sådan separation utan att hugga, döma och bryta relationen till folk. Just sayin. Det här är 2016!!

Ibland förstår man inte sådant förrän efter många år. Känslor är inte lätt. Samhället har "krav" på en och då kanske man har skjutit undan sina känslor och gömt dem någonstans långt inne i kroppen.

Tycker du och din syster är oerhört elaka och egoistiska. Förstår att det känns oerhört jobbigt när ens föräldrar går isär och man ser sin/sina föräldrar ledsna, men din mamma var inte otrogen och det finns ingen anledning till allt hat. Hade det verkligen varit bättre om din mamma hade stannat kvar i ett förhållande med eran pappa trots att hon inte var kär i honom? Hade det verkligen känts bättre? Och för vem? För eran skull? Är inte det egoistiskt? 

Hoppas att ni växer upp och förlåter henne. Ja nu låter jag kanske elak och hård men ni är trots allt 16 år, inte 7 eller 8 och då tycker jag att man kan låta lite mer hård när man tycker någon agerar oerhört dåligt för ens ålder och för vad situationen kräver.

Vill tillägga att mina barn också är tonåringar. Dock tänker de på andra än sig själva, och det är jag stolt över!

Min syster har sina problem,jag förstår henne. Och har pratat med mormor en del hon var inte lycklig. Hon mådde inge bra. Jag har inte blockerat henne överallt som min syster har.

Jag har frågat förut då sa hon att hon var bi. Men var ett tag sen vi pratade nu. Försöker ta avstånd och vara stark. Är nog lite som med din kompis. Vi vill inte träffa hennes tjej.

Det är helt ok att ni inte vill träffa hennes tjej nu, och utifrån vad du skrivit om din mamma tror jag att hon också förstår och accepterar det. Att ni träffar er mamma betyder inte att ni måste träffa hennes tjej förrän ni själva är redo för det. Ta inte avstånd från din mamma, det är inte att vara stark!