Umgänget gör att barnet tappar andra nära relationer

För att göra en lång historia kort. Mitt barn som är 10 år bodde på heltid hos mig i flera år efter skilsmässan. Inget regelbundet umgänge utan pappan träffade barnet när han hade tid vilket var ett par gånger i veckan utan övernattning.

Sedan något år tillbaka är barnet hos pappan regelbundet varannan helg. Nu inser jag att barnet håller på att tappa flera andra nära relationer tack vare detta!

Eftersom de relationerna ligger helt på mig och pappan inte vårdar en enda av barnets nära relationer på sina helger känner jag en otroligt press och stress de helger jag har barnet att hinna med det också. Men lyckas ändå inte.

Så inte någon missförstår, barnets relation med pappan är viktigast förstås. Men är det rimligt att:

- barnet tappar andra viktiga relationer?

- jag ensam ska se till att de relationerna upprätthålls?

Det handlar om relationer med jämngamla kusiner, väldigt nära vänner till barnet och ovanpå det barnets allra bästa vän.

Jag jobbar heltid månd-fredag så att träffa släkt och vänner på vardagarna funkar tyvärr inte. Barnet träffar inga av de nämnda i skolan heller.

Kom med tankar snälla!

Ok, fine det hade jag löst. Om pappan DELAT ANSVARET för kompisrelationer som rimligtvis är något som ligger på båda föräldrarna. Eller du kanske tycker att även det är något som ligger på bara den ena föräldern?

Har du också flyttat långt från kusiner och vänner? Varför lägger du då allt ansvar på pappan?

Nej, jag har inte flyttat. Två av barnets närmaste vänner som gick i samma klass har däremot gjort det. Jag trodde nog som många andra att de hittar nya vänner och det har de väl gjort till viss del. Men värdesätter fortfarande vänskapen med varandra högst och efterfrågar ofta att få leka.

Håller faktiskt med dig lite om hur många anser det ska vara här på familjeliv. Pappor kan bete sig hur dom vill och skit i sina barn, men ändrar dom sig helt huxflux och vill ha umgänge, ja då ska mamman (och den nya familjen om det finns en sån) ändra hela sitt liv och göra allt för att pappan ska få det så bra som möjligt.

Vill tillägga att det alltså är barnet som uttrycker behov av mer tid med kompisar och kvalitetstid med mig. Men barnet vill träffa sin pappa också. Så jag vill lösa situationen på bästa sätt, inte ta bort barnets pappa som vissa verkar tro. Men barnet vill inte prata med sin pappa och han pratar inte med mig...