Umgänget gör att barnet tappar andra nära relationer

Ja det är rimligt att andra relationer kommer i skymundan till förmån för en bättre relation med sin förälder.

Ja, det är rimligt att du, som har mer tid med barnet, lägger en del av tiden på att upprätthålla de relationer du anser är viktiga för barnet. Kusinerna är på din sida av släkten - där känns det faktiskt ganska orimligt att begära att pappan skall ha en del i umgänget med dem... Kompisar - ja, det är på sitt sätt viktigt men har man enbart vh så har man INGEN övrig tid. Fyra kvällar i månaden. Två heldagar i månaden.. Och två förmiddagar/dagar därtill..

Försök öka tiden till vv istället så blir det mer naturligt att barnet träffar vänner även på pappans tid.

Det stämmer att du har lika mkt helg som pappan. Eller lika lite.

Men - du har barnet 24 kvällar i månaden och pappan fyra. Du ser inte skillnaden? Pappan kamske känner (fullt förståeligt) att de EXTREMT få dagarna de har tillsammans behöver de tillsammans. Inte minska dem än mer genom att barnet är borta hela lördagarna hos vänner (vilket skulle innebära att de inte har EN ENDA dag tillsammans på hela månaden..

Lägg ner attityden.

Det du skrev kunde syfta till
1) Att barnet inte leker med kompisar hos ts heller

2) Att barnet inte kan gå eller cykla till kompisar när han är hos ts heller

Så nu kanske du förstår varför jag frågade vad barnet inte gör hos ts heller?

Ibland bjuder jag hit sonens bästis på kort lekträff en måndag, inklusive middag. Han kommer hit direkt efter skola och jobb slutar, och blir hämtad straks innan läggdags. Kompisen går på en annan skola och bor lite för långt bort för att killarna ska kunna sköta detta själva. Ungefär en gång i månaden eller varannan månad har dom maratonlekträffar med övernattning och någon gång har kompis hängt med på någon helgutflykt med oss. Plus dom skriver lite meddelanden på telefonen till varandra. Det funkar fint att hålla kontakten (sonen är 10 år). Pappan har sonen varannan helg, och har sagt att kompisar är välkomna. Men, där har sonen inget rum, inga prylar och pappan kör inte bil, så sonen har ingen lust att ta dit kompisar, och pappan skulle aldrig komma på tanken att främja kontakten med kompisar. Detta funkar i alla fall bra för sonen. Det finns också ett par andra kompis som går på annan skola osv. Dom skickar varandra meddelanden lite sporadiskt och ses lite genom sport och födelsedagskalas, och någon gång ibland på något skollov. Jag håller med alla som tycker att det är bra att sonen träffar pappan lite oftare.

Tycker relationen till pappan är så mycket viktigare vännerna träffar han i skolan och e han 10 årkan han väl sköta det själv ganska bra om de inte bor mil ifrån varandra; )

Håller faktiskt med dig lite om hur många anser det ska vara här på familjeliv. Pappor kan bete sig hur dom vill och skit i sina barn, men ändrar dom sig helt huxflux och vill ha umgänge, ja då ska mamman (och den nya familjen om det finns en sån) ändra hela sitt liv och göra allt för att pappan ska få det så bra som möjligt.

En 10 åring har väl kompisarna på skype eller chatt också? Man måste inte alltid ses IRL för att bibehålla kontakten? 
Om han kan möta kompisar varannan helg så kanske det helt enkelt får vara "gott nog" för nu? 

Jag har kanske missat hur långt ni från ni bor varann, men ju äldre barnet blir bör han väl kunna ta cykel eller buss till kompisar utan att pappan behöver hjälpa till, om han nu inte fixar det,  och även att vänner kommer hem? 

Om pappan är svår att samarbeta med så får du och ditt barn samarbeta istället, så drabbar det barnet mindre 

Jo jag har förstått precis allt.

Det är upp till dig som förälder att prata med ditt barn då. Du kan säga samma sak till barnet : Du har ju 26 dagar du kan leka med dina kompisar/umgås med mig. Din pappa och du träffas bara 4 dagar, ni har väl kul då?!

Var positiv istället för negativ och kom med konkreta fakta och förslag. Om DU hindrar barnet från att göra saker i veckorna så förklara för barnet varför.

Barn måste lära sig att de inte kan få allt. Mina styvbarn kan också gnälla över att de inte hinner med allt, men det är ju då man som vuxen måste förklara och lära dem att man KAN inte få allt. Hade ni valt att skaffa syskon till barnet hade det funnits ännu mindre tid, sånt är livet liksom. Allt är inte perfekt.

Har du också flyttat långt från kusiner och vänner? Varför lägger du då allt ansvar på pappan?

Relationen till pappan och relationen till kompisar anser jag ska prioriteras framför kusinkontakten.