Varför går folk inte på föräldrarkurser?

Räcker det inte med instinkt så ska man inte ha barn. Mitt barn får prima vård varje dag och har aldrig gått en kurs. Allt bara kommer så naturligt, det är ändå ens eget barn.

Sen OM jag behöver hjälp med något eller tvivlar så söker jag ju hjälp eller kunskap just då.

Sunt förnuft kommer man långt med.

Gäller det uppfostran så har vi klarat det galant själva. Visst har det varit utmanande i bland, men skam den som ger sig!
Har inte heller läst en massa innan och varit nervös för allt utan vi har tagit saker som det har kommit.
Har än så länge två friska självständiga killar som inte råkat i några större svårigheter utan klarar både utbildningsmålen med råge och det sociala samspelet.

Personligen så har jag fruktansvärt svårt för folksamlingar/möte för jag blir galen på allt tramsande. 
Jag har slutat gå på vissa möten i skolan där andra föräldrar ska vara med för jag orkar inte med detta eviga tjafsande och tramsande. Inget händer, inga beslut tas, ingen kommer någonsin till skott.
Ena sonen ska på klassresa i vår och hjälp vilket trams! Inte konstigt att barnen är som de är när föräldrarna beter sig som de gör.

Funderar på detsamma.

Har man själv haft lyhörda, trygga föräldrar som sätter barnen först så tror jag inte det behövs men många har ju inte det. Jag exempelvis.

Jag gick inga kurser men läste själv massor, och det behövdes!

Varför skulle vi göra det? Att föda barn lär man sig knappast genom att läsa några böcker. 

Varför skulle jag gå några föräldrarkurser? För att Du känner dig otrygg i din roll som blivande mamma?

Jag gillar inte storebrors samhället där kommunen ska tala om för mig hur jag ska uppfostra mitt barn därför går jag inte på kurserna. Mår man bra och känner sig trygg i sig själv behöver man bara lyssna på sina instinkter så blir barnet tryggt också. Däremot läste jag på en hel del om barns utveckling så jag visste vad jag hade att vänta och jag tog emot tips och råd från min omgivning.

Fast jag har ju erfarenhet ifrån min egen uppväxt och vet hur jag har mått och mår angående den och då vet jag av egen erfarenhet hur jag ska vara som förälder för att mina barn ska få det bättre än mig

Jag gick inga kurser. Var över 30 år när första barnet kom och hade studerat barns utveckling i 7 år på högskolan och hade arbetat 6 år med barn i behov av extra stöd. Min man har inte samma erfarenhet men han är vettig och påläst.

Föräldrakurserna tog troligtvis upp sånt som vi redan kan/kunde.

Fast nä. Det är bevisat utom allt tvivel att dåligt föräldraskap ärvs vidare till näst generation. Men jag känner inte dig, att ha med sig vissa dåliga minnen är inte samma som att ha haft en svår barndom.

Jag är uppvuxen utan stöttning och uppmuntran. Visst har jag haft kläder på kroppen och mat i magen, men sedan har jag skött mig själv sedan jag var liten.
Har inget med mina föräldrars oförmåga att göra för de har omhuldat mina syskon, men inte mig. Är fortfarande så här fast vi alla är vuxna sedan många år tillbaka. De gör skillnad på oss syskon och barnbarnen...

Alltså vet jag vad jag har saknat och det kompenserar jag för till mina barn. Mina barn vet att jag älskar dem, vad jag har för krav och förväntningar på dem osv.
Eftersom jag själv är det bortglömda mellanbarnet så har jag varit livrädd för att skaffa 3 barn så att ett barn ska bli mellanbarn. Alltså har jag bara 2 barn.
Jag är snarare nervös inför att bli en för intensiv farmor eftersom jag vill finnas där som farmor för mina blivande barnbarn och även som stöd för mina barn när de får barn.