Vidunderligt skrev 2017-06-30 22:54:46 följande:
Jag kom på min man att sexchatta med andra och att vara nära otrohet med en kollega. Vi hade det bra. Flera barn och varit tillsammans i två decennier. Bra sexliv, visst har det varit upp och ner när barnen varit i magen eller bebisar, men vi har alltid haft kvar attraktionen, spänningen och utforskarlusten mellan oss. Jag hade aldrig ens fantiserat om en annan man sedan jag träffade honom. Jag var en av de där som HATADE otrohet. Starkt.
Jag blev så ledsen ända in i hjärteroten och ville förstå. Jag registrerade mig på VM och frågade ut varenda man som kontaktade mig där om de hade partner och vad de isåfall höll på med, och hur de kände, och hur de rättfärdigade det för sig själva osv osv osv...
Plötsligt var han bara där. Främlingen som läste mina tankar. Som kröp in i min själ. Som spenderade vakna nätter med mig - via chatt. Vi satte på samma film på netflix samtidigt och chatta till filmen. Han lärde mig något om mig själv. Han tryckte på knappar jag inte visste att jag hade, han talade ord jag inte visste att jag tyckte om att lyssna på och han lyssnade på tankar jag aldrig tidigare tänkt. Det var som om vi redan kände varandra på ett djupt själsligt plan. Det var som om vi hade träffats i ett tidigare liv, och som om vi redan nu planerat att träffas i nästa. Vi bodde bara några mil ifrån varandra och en dag fann jag mig själv i hans famn mellan hyllorna i en butik. Jag var nervös ända tills han höll om mig. Då kände jag mig hemma. Han hittade ett tomrum i mig som jag inte ens visste fanns där. Och han fyllde det. Vi möttes några gånger. Vi talade samma kroppsspråk. Det var som en ovanligt vacker och välkoreograferad dans. Känslorna var starka och vidunderliga.
Han var en diamant som skimrade till i mitt liv. Som gav mig förståelse, styrka och en visshet om mig själv, och mina begär och behov, jag aldrig skulle kunnat finna utan honom. Som gav mig ork att fortsätta vandra vidare i vardagen med min man.
Påstår inte att jag gjorde rätt, men krafterna som drog oss samman var för starka. Han var som en handske och jag en hand som passade i den.
Jag vet att det i mångas ögon, även de jag själv tittade med tidigare, var fel det jag gjorde. Men att prata med honom, att få se mig genom hans blick och ord var som att få vara med i en ovanligt vacker roman. Som att vara huvudrollsinnehavaren i en magisk film om en vidunderlig kärlek.
Jag älskar fortfarande min man. Jag ser på honom som min livspartner och den här mannen som jag snubblade över på VM när jag var besviken på min man ser jag på som min själspartner.
Man lever faktiskt bara livet en gång.
Slut på reklammeddelandet...