Min pappa tror att han forfarande bestämmer över mig

Hans hem, hans regler.

Mamnas hem, mammas regler.

Vill du bestämma dina egna regler så flytta hemifrån, sen kan varken mamma eller pappa bestämma över dig.

Var glad att du har en pappa som bryr sig och vill träffa dig.

Lider lite med dig, TS. Jag är 51 år och min mamma försöker fortfarande bestämma över mig... Vi har nycklar till varann (hon är över 80 så saker kan ju hända), men hon går hem till mig och vattnar mina blommor och flyttar om, jag får spader men har låtit henne hållas. Men i höst flyttar jag och min särbo ihop och då kommer hon inte att få ha en nyckel. Att jag ska bli sambo igen föll inte i god jord heller kan jag säga... jag kallar henne åsiktsmaskin, och nästan allt är negativt dessutom. Suck.

Om du bor i hans hus så äter man tillsammans, det tillhör bara vanligt hyffs. Men det har harn tydligen inte lyckats lära dig. Lite tråkigt att du ser det som att han bestämmer över dig. Och att du har fyllt arton betyder inte att du vet allt i hela världen. Och att du får göra precis som du vill, han är fortfarande din pappa. Och han kommer inte att sluta att säga till dig när du köper skitmat och stoppar i dig. Chips och godis är bevisat inte bra för kroppen eller för koncentrationen, speciellt inte sockret i godiset. Det jag hör är att han är mån om dig för han älskar dig, och för att han vill vara med dig. Att fylla arton betyder inte att du kan skita i det fina familjemedlemmar säger till dig. Kom ihåg att du finns till för att din pappa valde att skaffa barn. Respektera honom för att han gjorde det, och för att han älskar dig. Och sluta att äta skitsaker som chips och godis. Det är inte bra för varken ditt humör eller din kropp.

+1Jag håller inte med om att det är ett helt normalt beteende.

Det kan vara svårt att föra en dialog med någon som blir arg.

Det är inte så allvarliga saker TS skrivit men beteendet kan vara väldigt  jobbigt ändå.

Föräldrar kan gnälla, och ha synpunkter det har ju varit hans jobb i 18 år men att alltid försöka få sin vilja igenom, lägga sej i saker man inte har att göra med och bestämma över småsaker saker som egentligen inte spelar någon roll  "nej, kan inte, får inte" och blir arg om någon säger emot är ofta att gå över gränsen även om någon inte är myndig. Man håller inte på så för att man bryr sej och det verkar inte särskilt moget och jag tror att TS pappa har besserwisser attityd/kontrollbehov.

Om man man verkligen bryr sej så bestämmer man inte över småsaker på det sättet, om man bryr sej så bryr man sej om vad andra tycker också.

Hur ska man få chansen att bli vuxen om någon ska bestämma eller kontrollera över allt man gör?

Jag hade kunnat skriva samma sak när jag var 18, 20 år senare kan jag tillägga att kontrollbehovet aldrig gick över."Jag växte inte upp med några speciellt hårda regler. Fick göra det mesta"

Mina föräldrar hade inte fel varje gång, visst var det hårda regler men bara hemma och oftast gällde det bara småsaker. I tonåren fick jag i stort sett göra vad jag ville, det var i alla fall ingen som frågade vad jag gjorde, ingen koll på vilka jag umgicks med och ingen som försökte hålla koll men det var ändå där, kontrollbehovet över småsaker. Rätt för en blir inte rätt för alla så det blev ofta fel.

Med facit i hand så har det inneburit att jag fått möjligheten bestämma mycket mer än många andra, jag levde upp till ansvaret (men det gjorde inte mina småbröder) och var hyfsat självständig redan vid 16 om jag nu lyckades göra det varför måste de lägga sej i allt annat?

Jag kanske blivit "färgad" av det och mina föräldrar är inte som alla andra men jag hade hellre velat vända på det, att de skulle ha skitit i småsakerna och konstiga regler som bara sträcker sej till tomtgränsen och brytt sej mer i det som hade kunnat spelat roll, det hade behövts på mina bröder.

Om det ofta blir fel, även om det bara är barnet som tror att det blir fel tappar man förtroendet och får större lust att utmana gränserna.Nej det är inte fel att ha en åsikt och man ska inte lära sina ungar att bli lättkränkta.De gör ju inte det, det är bara något du inbillat dej.

Föräldrars lagliga rätt att bestämma går över när barnet blir myndigt. Föräldrars regler står inte över lagen, även om reglerna bara gäller hemma hos dem.

Innan barnet är 18 så är föräldrarna enligt skyldiga att ta hänsyn till vad barnet tycker och vill eftersom "barnets bästa" går före föräldrars åsikter och vilka regler de vill ha, vilket TS pappa fortfarande inte verkar göra.

Om det hade varit så att TS riskerat att göra bort sej rejält, drar på sej stora skulder i onödan, dricker för mycket, haft ett destruktivt förhållande eller varit allmänt vårdslös så hade jag haft förståelse även om hon vore 30 och inte bodde hemma men då handlar det ju också om att försöka göra något bra.

Man kan försöka sätta motkrav om man försörjer eller om barnet bor gratis men när det börjar handla om småsaker är det bara löjligt och är ett uppenbart kontrollbehov och föräldern har som sagt ingen laglig rätt att sätta regler och bestämma hur som helst.

Däremot kan man ha vissa regler för alla inneboende att de ska hjälpa till med hushållet, bidra med hyra, beteende, vilka de får bjuda hem, om de ska få ha fest, sitta naken i soffan m.m. och slänga ut de som inte följer reglerna men det är sånt som har med själva bostaden och utgifter att göra.

Så länge man bor hos föräldrarna så gäller deras regler, självklart. Att bli myndig betyder inte att man kan göra hur som helst, när som helst. Och innan du blev 18 så hade han definitivt rätt att bestämma över dig. Nu verkar du bo hos din mamma mestadels, och pappan ibland, när du är hos honom så får du nog finna dig i att rätta dig efter hans regler ett tag, när han märker att du faktiskt gör det så kanske han släpper taget, i hans ögon är du säkert hans lilla flicka än;) blir det värre så får du kanske helt enkelt markera att, nu går du för långt, jag kommer inte hit förren du släpper taget. Att bli myndig betyder inte att man får göra som man vill, det får du göra när du flyttar hemifrån.