Är det etiskt försvarbart att ge livsuppehållande behandling på aborterade foster?

Absolut, men något sådant kan väl inte hända när alla inblandade följer lagen om abort?  
Ja, nyexaminerade läkare har lovat att rädda liv, men det innebär inte att diverse gynekologen och kirurgen kan göra som de vill?
Och ja, det finns vissa enstaka tillfällen, där abort tillåts även senare, ändå ska det vara abort.
Läser man den länkade artikeln handlar det  inte om något enstaka tillfälle, utan läkaren har vid flera tillfällen försökt rädda barn av kvinnor som gått mycket längre än lagen tillåter. Hur fungerar något sådant? Någon okunnig gynekolog skickar någon långt gått kvinna för abort till sjukhuset och kirurgen känner för att rädda världen? Och alla barn dog ändå?

Alla kan ha sin egen uppfattning kring abort, men det kan inte vara så att någon läkare enbart följer sina egna känslor. Abort är abort. Inte mer och inte mindre.
Som jag tidigare sagt. Lite som om någon patient skrivit under på att han inte vill ha några livsuppehållande åtgärder och någon läkare nonchalerar det. DET ÄR OETISKT.

När jag resonerar kring henne, läkaren, undrar jag lite hur hon tänkte göra efteråt. Tänkte hon berätta för kvinnan som la på sjukhuset för abort, tyvärr kunde vi inte rädda ditt barn resp. barnet har överlevt? Kvinnan blir visst mycket glad av att höra det. Eller tänkte läkaren inte säger någonting alls? Tänk om hon kunde rädda barnet. Vad gör hon då? Skumt.

Jag anser att anledningarna bakom det beviljade tillståndet till abort borde vara i fortsatt fokus. Jag tror inte att det är slarvigt satta stämplar på papper, utan att en utredning verkligen har gjorts kring omständigheterna kring önskad abort, och att dessa omständigheter ses som såpass allvarliga att det finns grund för beviljandet.

Med andra ord, att sänka gränsen leder inte till att något problem blir löst. Tvärtom, det kan skapa fler, och värre, problem för alla inblandade.

De flesta som förespråkar sänkt gräns här verkar göra det på grund av en slags kompromissvilja, ett slags "jaja, vi flyttar en godtycklig gräns så slipper vi dilemman sen".
Men för min del tror jag att dilemman och konsekvenser kan bli än större (bara att vi slipper läsa om det i den här typen av reportage), och jag tror heller inte att gränsen är så godtycklig.

Ja, ett foster som piper och sprattlar visar livstecken. Men det betyder inte att fostret kan överleva, eller i så fall överleva utan betydliga skador och begränsningar på livskvaliteten. Än så länge har ju inga upplivningsförsök lyckats, och även i vecka 22 med modern läkekonst har för tidigt födda barn vid den tiden väldigt dåliga odds. 

Vad har du egentligen för grund, om du ser till hela situationen och socialstyrelsens beslutsunderlag, att vilja sänka gränsen? Och då menar jag inte en artikel om ett undantag, utan ur ett större perspektiv.

Av vad jag kan se har du hittills bara förespråkat sänkning genom att se med skygglappar på bara en liten del av problematiken, istället för att erkänna och förstå en hel situation.

Grovt missbruk och kriminalitet kan vara en orsak, men om man ser på en avhandling 2007 från Lunds universitet inom ämnet gynekologi och obstretik handlade många fall även om minderåriga flickor som var så pass unga att de exempelvis inte har känt till vad graviditet innebär, och därför inte ens förstått att de var gravida, eller också inte vågade berätta om det, utan försökte gömma och glömma graviditeten.

Nja, nog är det relevant ändå. Man specar ju helt fri abort till 18 veckor. Vilket inte lämnar särskilt mycket utrymme för senare aborter om man vill behålla sina fyra veckors marginal, som idag. 

Av någon anledning har man fyra veckor nu. Jag gissar att det har att göra med utrednings- och beslutstid hos socialstyrelsen. Den biten skulle därför förmodligen behöva justeras.

Sedan kan man givetvis vara tydligare med att skriva i lagen att inget efter v20.

Går det att lösa på annat sätt borde det vara OK.

Är det din uppfattning att abort inte ska få utföras efter vecka 20 även om fostret är svårt skadat/missbildat/sjukt?

Jag resonerar som de yrkesaktiva som säger samma sak: 

Gränsen för att rädda liv har gått under gränsen för när abort är tillåtet.

Sänker vi gränsen för abort så uppstår aldrig dilemmat med om vi ska, eller inte ska, försöka rädda ett barn som vi har den medicinska kunskapen att rädda.

Det finns alltså argument för att abortgränsen MÅSTE ändras enligt lagen, men att man ännu inte har gjort det. Och det är inga dussin-debattörer som framför den åsikten:

sverigesradio.se/sida/artikel.aspx&artikel=6299241

"Det går enligt experter idag att rädda enstaka barn som föds extremt förtidigt, i vecka 21, före den yttersta gränsen för abort i Sverige. Enligt lagen måste då dagens abortgräns ändras, eftersom barn som aborteras inte får vara i en ålder när de är livsdugliga. Det säger Socialistyrelsens Rättsliga råds ordförande nu."

Dina idéer om vad jag ser eller inte ser kan du antingen förklara i detalj eller så lämnar vi det därhän.

Föds det 22+0 eller senare så är det även juridiskt ett barn. Inte ett foster.

Ett barn med egna rättigheter. Skilda från kvinnans.

Jag tror att hen menar det som jag också menade, nämligen att du inte tar hänsyn till orsakerna bakom socialstyrelsens beslut. Den delen har du inte debatterat särskilt mycket, och därför faller vissa viktiga aspekter bort när man förenklar det hela till att handla om dagens abortgräns.
Situationen är så mycket större och så mycket mer komplicerad.