Familj77 skrev 2017-10-25 17:00:18 följande:
Hej
Glad att du svarade. Tack!
Jag är som sagt ganska ny här på denna platsen och egentligen överhuvudtaget på forum som detta. Lite spännande.
Ja du, var ska man börja. Det är en lång historia fyllt av både ilska och glädje, om än kortvarig sådan. Det som genomsyrar hela resan och gör fortfarande är den pressen och ständigt närvarande stressen som blir.
Jag och min man träffades sent i livet. Vi visste ganska snart att vi ville bilda familj tillsammans. Ingen av oss har sedan tidigare barn och min man har levt mestadels ensam, bortsett från något kortare förhållande.
Jag har två ganska långa förhållanden bakom mig och har givetvis haft tanken på att skaffa familj tidigare. Vi levde då, liksom många andra, att händer det så händer det. Men det blev aldrig några barn. Nu i efterhand kan jag ju se det på ett annat sätt, eftersom vi inte längre lever ihop.
När jag och min man träffades försökte vi ganska så snabbt att bli gravida. Vi tänkte inte så mycket på det i början. Jag var mest upprymd och glad för att det kändes så rätt med allting. Längtade efter en familj.
När drygt ett år gått och vi hade försökt att bli gravida började jag fundera. Läste allt jag kunde hitta om just gravid och varför inte gravid.
Vi tog kontakt med Sahlgrenska Universitetssjukhuset i Göteborg.
Skickade in en egenrimiss till fertilitetskliniken hos dom.
Landstinget betalar 3 IVF försök, bortsett från mediciner mm.
1:a försöket fick vi inte några ägg
2:a försöket fick vi ut två ägg, inget blev befruktat
3:e försöket blev ett ägg befruktat och insättning gjordes. Fick missfall efter 2 veckor.
Där och då tappade jag allt hopp och krafterna tog slut. Jag var som ett vrak. En liten bit av mig dog, just där och då.
Efter alla försök, slitas mellan hopp och förtvivlan, glädje och sorg, gjorde det omöjligt att fungera....fast jag måste ju kämpa. Jag åt, jobbade, fixade i hemmet, var glad utåt sett och försökte leva så normalt som det gick.
Eftyersom vi valt att endast berätta för föräldrar och till min syster fick vi hålla skenet uppe. Det var tufft! Att inte kunna släppa garden, visa att just nu orkar jag inte.
Jag och min man slutade fungera. Vi sörjde tillsammans men även på var sitt håll. På väldigt olika sätt. Jag vill uttrycka mig och visa att jag är ledsen, arg eller uppgiven. Min man är oftast tyst och visar inte alls mycket känslor.
Jag började läsa igen, slukade allt som hade med ofrivillig barnlöshet att göra. Funderade, tänkte, kände, frågade, ropade på hjälp!
Vi tog nog en paus ett tag, ville inte behöva tänka mer.
Adoption var nästa steg. Vi började den processen. Gick föräldrarkursen. Anmälde oss på kommunen. Gjorde utredning. Tog kontakt med AC
Men tanken om familj på vårt sätt släppte inte riktigt..... Konstigt sätt att beskriva det på men det var så det kändes. Vi ville få våran familj.
Det var faktiskt min man som började prata om ÄD i Finland. Först slog jag det ifrån mig men jag började läsa, tänka, känna, fundera, prata och på något sätt landa i alla känslor kring det. KOm till en punkt där både hjärta och hjärna sa JA. Ville känna med hela mitt allt att det var rätt beslut och försöka.
Vi tog kontakt med en klinik i Finland, Helsingfors.
Kön var inte lång så vi fick en tid ganska så snabbt.
Just nu väntar vi på att Finland skall ringa oss, det är dags för insättning om ca 1 vecka.
Under resans gång har det varit en känslomässig berg och dalbana. Allt i ett enda stort kaos! Uppgiven. Matt. Ledsen. Arg. Trött. Frustrerad. Verkligen hela registret. Har varit trött på att leva som en labb-råtta, ständigt under luppen för läkarnas ögon. Gynstolar och mediciner. Blodprover och analyser.
Någonstans vill jag se ett slut på allt. Skulle vi inte lyckas i Finland så känns det som att det är dags att "ge upp" och börja leva! För det har vi inte hunnit med under dessa år som gått. Vi har stått still och ständigt inväntat besked, provsvar, meddelanden. Ständigt påpassade av läkare. Vi har inte haft chans att andas och leva i nuet. Planera framtiden.... Vi har inte kunnat känna oss fria, om du förstår hur jag menar?
Saknade av att hitta någon att dela ilska och frustration med har varit tydlig och väldigt jobbig. Ingen som förstår eller vet hur det är. Ingen som KAN förstå. Ingen som varit i samma situation vet hur fruktansvärt det är.
Alla frågor, -När ska ni ha barn? Är du gravid eftersom du inte mår bra?
Ska du inte med på festen?
Fokus hanar oftast på kvinnan....
Hur har du/ni hanterat alla frågor och hur har ni valt att berätta eller inte berätta?
Som sagt, det känns bra att få "prata" med någon som vet hur det känns.
Tack för att du svarade och tack för att jag får vara en del av eran resa!
// Familj77
Det känns som att jag läser om mig själv. Jag sitter med tårar i ögonen för även om jag själv varit med om den berg- och dalbana som du beskriver så är det något helt annat att läsa någons ord och se hur mycket det tär, fysiskt, socialt och mentalt.
Vi träffades som unga, och har blivit vuxna tillsammans, jag var inte ens 20 när vi blev tillsammans (är 30 nu) och vi levde väl som alla andra med lite fest och lite vardag. Jag har alltid velat bli mamma och hade en dröm om att bli det tidigt, men jobb och studier kom först. Vi gifte oss och ett par år efter det började vi försöka, jag var då 26. Att det kunde ta lång tid visste vi, men att inte skulle gå alls hade jag inte en tanke på. Veckor blev till månader och sedan till år och för varje gång mensen kom bröt jag ihop, fullständigt. Jag har nog aldrig mått så dåligt som de första åren. Jag var ett fullständigt vrak. Att jag klarade att arbeta förstår jag inte så här i efterhand. Jag ringde sjukhuset efter ca 1,5 år, och vi fick komma ganska snabbt för utredning. Det visade inget onormalt , som för så många andra. Vi blev erbjudna IVF, som inte alls gick. Få ägg. Befruktade varje gång men de delade sig inte så bra, kvaliteten var urdålig. Det var faktiskt vår läkare på IVF-kliniken som sa att äggdonation kanske skulle kunna passa oss. Jag var också den som inte ville acceptera att det var vår lott. Det var ju inte så här det skulle vara...
Vi ställde oss i alla fall i kö, och jag fick ca. 1 år på mig att tänka, känna och komma till ro. Jag försökte hitta en mening med att det är så här det ska vara. Många existentiella frågor och inga svar. Varför skulle vi behöva gå igenom detta? Har jag haft ett sådant lätt och skyddat liv att detta är mitt straff?
Jag känner så väl igen mig i det kaos du beskriver. Att inte fungera. Att gå med ett konstgjort leende dagarna i ända för att sedan komma hem efter jobbet och bara krascha. Att inte vilja vara med på allt det roliga som händer, att inte ha ork eller vilja.
Från början sa vi inte något om detta till någon, sedan fick familjen och nära vänner veta. Nu har vi kommit så långt att om någon frågar så säger vi det rakt ut, "vi kan inte få barn". Om inte annat så blir folk tysta (varför man nu tycker att det är ens ensak att fråga sådana frågor). Min chef vet också, eftersom jag behöver vara borta ibland och några arbetskamrater.
Jag vet faktiskt inte hur vi hanterat detta. Jag är den som utåt bryter ihop och kraschar för att sedan resa mig. Min man håller allt inom sig och bryter ihop sakta. Vi har inte heller levt riktigt på flera år. Nära vänner har fått barn och jag har bara velat krypa in i en garderob och stanna där. Det har tärt på vårt förhållande, vi har glidit ifrån varandra ibland eftersom sorgen varit så stor, men vi har alltid hittat ett sätt att nå varandra igen.
Om 5 dagar är det insättning. Skrämmade och helt fantastiskt på samma gång. Jag är så tacksam till denna människa som gjort valet att dela med sig av sig själv för att vi ska få den familj vi längtat så efter.
Jag känner detsamma, att få ventilera med någon som kan förstå. Inte minst de "förbjudna" tankarna samt förståelsen hur det här kan uppta hela ens liv och existens. Tack själv för att du ville berätta. <3
