Hej
Det är nästan lite kusligt men samtidigt väldigt skön känsla. Att hitta någon som är "precis som mig". Man blir lika ledsen och berörd varje gång man pratar om det, tänker på det eller är i ett sammanhang där man blir mittpunkten i familjediskussionerna. Alla frågar man "tvingas" svara på och förklara sig.
Om det dyker upp frågor i mina svar till dig/er behöver du givetvis inte svara, jag har full respekt för det. Du delar endast det du känner dig trygg och säker med.
Vad jag förstår så gjorde ni IVF här hemma i Sverige. Efter att vi gjort vårt andra försök fick vi frågan om vi vilje välja att stå i kö till äggdonation eller om vi ville "förbruka" vår tredje gång på ett nytt IVF försök.
Frågan var ju helt omtumlande. Hur väljer man?? Hur tänker man??
Vi valde ändå att göra ett IVF försök till, de sista som landstinget betalar för oss. Som jag skrev, två ägg fick vi ut. Ett befruktat....det var de jag fick missfall på 
Har ni gjort alla era behandlingar i Sverige??
Som du skriver, jag tog mig samman, ställde mig upp igen och med både hjärta, hjärna och längtan valde vi att söka vård inom den privata sektorn. Vi sökte oss till två olika kliniker och fick rådet att inte lägga pengar på nya försök. Det fanns inte tillräckligt med hopp från sjukvården att det skulle lyckas.
Nu föll jag totalt!!
Att jag ens fungerade (och gör än idag) är för mig en gåta.
Jag har inte varit borta från mitt arbete en enda dag. Har haft en del vita lögner till min arbetsgivare om varför jag är borta en stund på morgonen eller varför jag måste gå tidigare någon dag. Det har funkat.
För mig har jobet varit en räddning ibland, har liksom känt mig normal. Jobbat och fungerat så som man "ska" fungera. Det har varit en fast punkt i tillvaron när allt annat har rasat. Gå upp på morgonen, gå till jobbet, hem och falla ihop. Orken slut. Samma nästa dag.... Hur funkar det egentligen??
Känner igen mig, de förbjudna frågorna och tankarna. Dom finns. Hur och vem kan svara på dessa?? Jag var ett kort tag hos en psykolog och pratade, det var under IVF behandlingarna, och där vågade jag faktiskt uttala dessa svåra frågor och tankar. Att våga säga och uttrycka sig. Har haft ett stort behov av det.
Frustrerad över att inte min man har samma behov. Han är tyst, sluten och sörjer säkert på sitt sätt men ändå jobbigt att SE hans sorg och förtvivlan.
Han är en konstaterande person. OM man kan säga så.
Han ser att nu är det som det är och vi kan inget mer göra.
Jag ältar gärna och behöver prata.
Har min syster som jag har anförtrott mig åt. Sedan har jag min "extramamma" som jag kallar henne. Våra samtal är guld värda!
Jag tror jag vill berätta för min omgivning, men är rädd för responsen. Att behöva svara på massa frågor. Sedan är det något som jag tycker är väldigt skrämmande med att vara så öppen. Vi har valt att säga att viinte vill ha barn när någon frågar. Vi är för gamla och så skrattar man bort de lite. Då är ju det i deras ögon ett medvetet val vi gjort. Är samma kvinna som jag varit om jag skulle fått barn.
Nu när vi inte kan få barn, ofrivilligt barnlösa, så känns det som att jag får en stämpel på mig. Jag blir en annan kvinna med ett annat värde. Jag kan inte reproducera mig, inte bidra till människans existens. Ja, jag vet att det låter knäpt men det är så jag känner. Jag kan inte få en mirakel att bli till i sänghalen. Jag kan inte, hur mycket jag än planerar, försöker, känner, vill, önskar och längtar blir gravid med min min man. Jag KAN inte. Ska folk se mig på ett annat sätt, värderas jag på ett annat sätt. Blir jag en annan människa i deras ögon.
För vissa, ja, det tror jag. Det är så starkt detta med familjeliv och barn att det är oftast där man blir sedd, hörd och bekräftad. Framförallt som kvinna tror jag.
Sedan har vi ju det med att vår tid, min och min mans, värderas på ett helt annat sätt. Vi har inga barn så därför har vi inte heller något/någon att visa hänsyn till. Vi Är på något sätt det paret som kan annpassa oss till alla andra bara för att vi inte har några barn att ta hand om.
Det gör mig riktigt ledsen och arg!!
Vi har faktiskt ett liv. Vi har faktiskt en vardag. Vi har våra mål och drömmar.
Eftersom vi älskar att resa och åker gärna på lite weekendresor(inte alltid utanför Sverige) så får vi ofta höra det att vi slösar pengar på resande och lyx. Vi behöver väl inte åka dit, göra det eller köpa det. Det räcker till oss, ni är ju bara två. Det duger till er, ni är ju ändå ensamma. HUR kan man ens säga/tänka så??
Vi har pratat om att renovera lite i vårt hus. Men jösses vilket motstånd vi fått!! Det är väl onödigt, det kostar massa pengar. Det duger till er!
Jag spyr bara jag tänker på det. Om dom bara visste vad det sårar. Dessa åsikter kommer från de få som vet om vår situation.
Om inte vi kan få barn, måste vi då sluta leva????
Hur hanterar du dina tankar och dippar/fall?
Nu har jag skrivit massor, du är säkert trött 
Tycker det känns bra att få dela det som "bara vi" vet och känner igen oss i.
Så tacksam för dina ord och dina tankar!
Skulle vara spännande att följa er och hur det går på resan. Kommer självklart uppdatera mig här.
Kliniken som vi valt för vår äggdonation mailade mig idag. På onsdag 1/11 blir det ägguttag från donatorn. När insättningen blir är lite osäkert.
Det är skrämmande och spännande på samma gång.
