Royoo skrev 2017-10-10 06:16:29 följande:
Tack så mycket för peppen, jag försöker tänka så, men ibland tar känslorna överhanden och jag känner mig usel som kvinna och mamma, :/.
Går också in i vecka 12 denna vecka. <3
Jag tänker att det kommer att komma och gå under resten av ...ens liv. Vi är ju inte mer än människor. Här är det ett virrvarr av känslor, bra för det mesta, jätteledsen ibland, ibland saknar jag honom, ibland är jag arg för att han försvann när jag sa att jag var gravid efter att han lovat att han inte skulle göra det.. ibland arg för att vi alltid hade fantastiskt sex och att det försvann med honom.
Att jag är en kass människa som valt att behålla ett barn mot någons vilja och att det är fruktansvärt för att barnet ev växer upp utan pappa, det har jag nog lyckats släppa faktiskt. Nu är det ju som det är, det finns ingen återvändo och det gagnar varken mig eller barnet att jag ska känna så. Varken nu eller sen. Det finns så många andra som har åsikter om våra val så jag tänker att det får räcka. ;) En av mina närmsta vänner (...) sa bland annat "ja om du kan leva med det på ditt samvete så..." när jag fortfarande rannsakade mig själv tidigt i graviditeten. Blev jätteledsen, det lät ju som om jag skulle ta någons liv, typ. Tror det var efter det jag tänkte att jag kommer att möta det där flera gånger om och att det fick vara nog med att anklaga mig själv ovanpå det.
Och igen - man är två om att ha oskyddat sex. Delat ansvar och delade skyldigheter. Om man blir oense så är det kvinnans slutgiltiga beslut och det kan så klart tyckas orättvist, men då får man se till att skydda sig som man. Gällande barnet så finns det andra manliga förebilder och det finns inga garantier för att man får en bra pappa bara för att föräldrarna lever i en relation eller att man inte blir helt uppfuckad.
Det blev ett långt inlägg från åsiktsmaskinen här :) Jag kan ju inte veta exakt hur du tänker och känner, men vet hur jag har känt samt tänkt, så försöker bara dela med mig av mitt resonemang.
Stor kram!!
