Det här är första gången jag går med i familjeliv, men med den här tråden och min nuvarande situation kände jag att det var dags. Jag är 26 år och gravid med mitt första barn, har BF i början av mars och graviditeten är resultatet av en väldigt intensiv men mestadels destruktiv relation. Han har alkoholproblem och psykiska problem och jag upptäckte att jag var gravid inte långt efter att v flyttat isär. Jag visste att jag skulle i stora delar bli ensam om jag valde att behålla barnet eftersom han inte är en stabil person och behöver jobba med mycket i sitt liv innan han kan bli en trygg förälder. Det har varit extremt upp och ner och jag försökte hitta sätt att få allt att funka på senaste veckorna. Han började se fram emot barnet med mig, men samtidigt började han dricka mer också. Det blev så illa att han en natt började dödshota mig på fyllan (hade aldrig sett den sidan hos honom förut) och jag avslutade relationen, anmälde hoten och ansökte om besöksförbud. Han var väldigt ångerfull efteråt men jag fattade till slut att han måste söka hjälp själv, och att jag måste göra situationen trygg för mig och det kommande barnet. Alla känslor jag haft för honom trots alla svårigheter måste jag bearbeta själv nu och försöka skapa en så bra tillvaro som möjligt. Så jag sörjer och försöker komma över relationen samtidigt som jag vill se fram emot och vara glad åt det jag kan.
Jag har inte ångrat att jag fortsatte graviditeten men har stundtals mått dåligt pga oro och stress för hur allt ska gå och vet hur många som tycker att detta är ett skolboksexempel för abort och har därför svårt att glädjas öppet över graviditeten trots omständigheterna. Har dock fått mycket stöttning från killens familj som varit på min sida och gör nu allt för att han ska ta tag i sina problem. Mina egna föräldrar är tyvärr mer negativt inställda men försöker stötta så gott de kan nu, då jag är i vecka 21 och de inte kan argumentera för abort längre.
Det har varit väldigt tufft, och ja det faktum att jag inte kan dela upplevelsen med honom, de första sparkarna, hur kroppen förändras och känslorna kring allt tär mycket, trots att jag vet att förhållandet var ohållbart och han inte klarade av att vara ett stöd. Så jag förstår verkligen längtan efter en partner att dela allt med.
Nu blev detta väldigt långt! Som tur är är nog de flesta inte i samma svåra sits som jag, men det känns ändå bra att hitta andra som också är ensamstående av olika anledningar.
Själv bor jag på en liten ort, så det finns inte några stora föräldragrupper, än mindre grupper för ensamstående. Nu har jag börjat få kommentarer på jobbet också, och alla utgår från att det är planerat och att jag är i en stabil relation... jobbigt att förhålla sig till, även om jag försöker vara så ärlig som möjligt.
Tröstande att hitta hit i alla fall, och hoppas att fler här kan hitta ett bra stöd!
