TS, jag lider med dig!
Du har ställts inför det värsta tänkbara.
Inte allt för sällan, kommer din egen ångest och ditt velande att vara värre än sveket från din man.
Jag befinner mig i en liknande situation. Tillsammans sen 21 år tillbaka, gifta i 12 år, två barn, hus osv osv.
Min fru har dock inte varit med sin älskare irl (eller rättare sagt, jag har inga bevis för att de träffats).
Min fru hade kontakt med sitt ex i 9 månader 2009. En massa sms, mail, mms, samtal osv. Känslosamma smeknamn, underliga mail osv.
Jag kom på dem och konfronterade. Hon lovade dyrt och heligt att det inte var mer än vänskap, en tillflyktsort för att hon mådde dåligt.
Till sist köpte jag det och bestämde mig för att leva vidare med henne. Jag älskade ju henne och trodde på att hon inte skulle göra det igen.
Dec 2016 kom jag på henne igen och i maj 2017 hade jag bevis på det mesta.
Hon har då haft ett förhållande med honom i över 3 år, dock över etern vad jag vet. De har levt dels som ett par med alla känslor, kärlek, vardag, bråk osv.
Sen har de haft ett oerhört sexuellt förhållande också med allt du kan tänka dig; bilder, filmer, samtal, facetime-sex, sexleksaker som de köpt åt varandra, dominanslekar osv osv.
Under denna tiden levde hon som vanligt med mig. Vi höll till och med på med vår IVF-behandling för att få vår minsta och hann få honom också, under denna tiden.
Sakerna som hon har gjort och skrivit talar ett tydligt språk om hur mycket hon älskar och inte kan leva utan honom. Listan på all skit hon och de har gjort, kan göras milslång
Nu sitter jag här och undrar samma sak som du. När kommer jag krisa som värst? Kommer känslorna någonsin att bli bättre? Varför hände det? Är hon trogen nu? Kommer hon gå tillbaka till honom igen? Spelar det nån roll?
Jag och min fru har inte pratat om detta sen konfrontationen (idioti, jag vet).
Mycket av det beror på att jag ändå inte tror att jag någonsin kommer få sanningen, hela sanningen. Oavsett vad jag lägger fram för henne.
En som är otrogen kommer alltid att gå utom sig själv för att ljuga och skydda, både sig och älskaren. De vill helt enkelt inte att det ska bli jobbigt och de vill inte tappa ansiktet. Spåren ska sopas undan, fort som f** och sen ska man lägga locket på för alltid. De borde, men kommer aldrig, att ta upp det själva. De kommer aldrig att jobba 100% för att verkligen komma förbi det, tillsammans med sin partner. De kommer däremot att gå med på parterapi, vara extra gulliga och snälla, vara mer kärleksfulla osv. Men det räcker inte. Ska man komma förbi detta, måste DE jobba MED sin partner, på alla de jobbiga planen. Och då kommer allt komma upp till ytan, något de absolut inte vill.
Det jag skriver är högst subjektivt. Det är min mening och åsikt. Men de kommer av erfarenhet av en fru som minst två ggr och i över 4 år, har levt ett dubbelliv med sitt ex från tonåren. En fru som stundtals varit deprimerad av att älskaren inte gett henne tillräckligt med tid eller har valt att vara med sin fru istället för med min fru.
Jag lever fortfarande med min fru. Mest för att jag är en velig människa just nu, som inte litar på att jag själv kan ta de rätta besluten. Att skiljas känns inte rätt och att fortsätta känns inte heller rätt. Vad väljer man då, nu när man är mitt i det? Frågan är hur länge det håller. Känslan är inte att det kommer funka...
Många kan nog också tycka att min frus svek inte är så farligt eftersom de "inte träffats irl". Men vet du vad? Sveket är lika stort, om inte större, eftersom hon levt ett dubbelliv. Hon har inte bara varit otrogen. Hon har haft ett annat liv sidan om vårt och genom det bevisat hur lite det hon har, faktiskt betyder. Kan man komma förbi det? Kan man lita på att det bara var så under just den perioden (perioderna) och att hon nu, plötsligt börjat uppskatta det hon har på riktigt?
Hur gör man det?
Jag håller tummarna för dig/er och hoppas att ni tar er förbi det. Verkligen förbi det. Jag kan svara på alla frågor du må ha. Du får gärna skicka pm om du vill ha någon i liknande sits att prata med.
